Jenny Wrangborg debuterade som arbetarlitteraturens förnyare med den hyllade Kallskänken (2010), följd av Vad ska vi göra med varandra (2014). Hennes första nya diktsamling på elva år belyser klasskillnaderna i våra kärleksrelationer och är en befriande uppgörelse med svunnen kärlek. När pojkvännen påminner diktjaget om att bära ut soporna under en födelsedagsmiddagbörjar ojämlikheten bli synlig. Jenny Wrangborg (f. 1984) är poet. Hon har varit krönikör för Kommunalarbetaren och Dagens Arbete och ordförande i Föreningen Arbetarskrivare."Kallskänken är poesi som skyddsombud. Poesi som säger att kollektivet är viktigare än individen, men också att kampen är viktigare och större än den enskilda dikten eller diktsamlingen", skrev Jenny Tunedal om Kallskänken i Aftonbladet.
Visa mer
Recensioner
Betyg 
Det finns diktsamlingar som berättar och så finns det de som visar. Wrangborg tillhör den senare sorten. Här rör hon sig mellan kärlekens vardagsgeografi och den känslomässiga politik som uppstår när två världar försöker förstå varandra men inte riktigt lyckas. Det är reflekterande, berättande och märkligt nog väldigt avkopplande. Lite som att följa någon som långsamt inser vad som gick fel utan att längre försöka ändra det.
Jag fastnade tidigt för raden:
“slösat så mycket tid på att försöka känna ingenting”
Den är brutalt enkel. En mening man egentligen inte borde kunna skriva utan att den kollapsar i en typ av kliché, men Wrangborg lyckas. Det finns en vardagsnära precision här, där känslan inte kommer från dramat utan från försöket att hålla dramat på avstånd. Det är sorg som gått över till klarhet och klarhet som fortfarande bär sorgens ryggsäck.
Wrangborg rör sig ofta i konkreta bilder, hon skriver inte om känslor, hon sätter dem.
“jag är mitt emellan raps och havre”
En av mina favoriter från samlingen. Det är både ett geografiskt och emotionellt tillstånd, en sorts poetisk neutralzon mellan trygghet och frihet, mellan tillhörighet och ensamhet. Man ser Skåne, man hör tåget, men man känner också något större. Den där känslan av att befinna sig på en plats som lika gärna kunde vara en paus i livet som en början.
Och mitt i allt detta smyger hon in den sorts kärlek som känns mänsklig i sin ofullkomlighet. I en av samlingens mest träffande sekvenser skriver hon:
“jag hittade i dig en ny människa i mig”
Det är en av de raderna man vill läsa högt för någon, men inte riktigt vågar. För det handlar inte bara om kärlek, utan om att hitta sin egen reflektion i någon som inte riktigt ser tillbaka. Att dejta en moderat(?), kanske. Att tro att känslor kan överbrygga någon annans övertygelser tills man inser att den andra bara ser ett stycke, en produkt, inte ett helt eget jag.
Wrangborg lyckas med något, hon låter läsaren vila i förloppet. Hon skriver inte fram känslan, hon håller den fram. Det är ett uppvaknande, ett värdesättande av jaget över känslan, utan att förlora ömheten. Det här är poesi som känns på riktigt och det är väl meningen.
Betyg 
En diktsamling, rå, utlämnande, vacker och sorgsen.
Ord som säger det vi inte alltid själva kan sätta ord på.
Vad är kärlek egentligen?
Eller vad tror vi är kärlek?
Vad gör att att det blir vi, oss??
Hennes ord ritar en del av ett liv, sårbarhet och smärta, men hopp, så mycket hopp om att det som söks finns, och kan fås!
Jag ger denna bok
5 av 5 möjliga!❤️
