Filmiskt skildrad och med ett poetiskt språk. När min sambo spelade Månskenssonaten kändes det som en passande filmmusik till det nästsista kapitlet. Vackert vemodig berättelse. Och avsaknaden av dialog är inget som stör, snarare en tillgång.
jag måste erkänna att jag inte riktigt vågade låta mig gå in i boken helt. Det var så mörkt och läskigt. Alldeles för mycket på en gång tyckte jag. Iaf nu.