Det är 1988 och har precis börjat snöa

Betyg

Författaren försöker skildra sin barndom och sin relation till fadern. En tillbakablick och uppgörelse som innehåller mycket melankoli och bitvis är mycket smärtsam. Riktigt starkt blir det när författaren börjar se likheterna mellan sig och fadern... hittills den bästa boken av Sigge jag läst (tar dem kronologiskt).

Betyg

Lite efter 90 sidor kommer boken verkligen igång. Gillade även de första 15-20 sidorna, däremellan relativt sömnigt. Som så många andra fick jag inspiration att läsa boken via poden och jag gillar de många anekdoter som nämnts. Vissa nu i fragmentariska episoder, andra mer utförligt beskrivna. 3/5 känns som ett rättvist betyg då den, enligt mig, inte är särskilt intressant, men samtidigt välskriven och utlämnande utan att vara alltför sentimental.

Betyg

Minns knappt vad som händer i boken, men väl stämningen, laddningen och berättarrösten som dröjer sig kvar. Mycket bra bok i det lilla formatet.

Betyg

Fint språk och enkel att följa med i, lite tråkig mellan varven men personligt skriven. Ger en fyra för att den är värd mer än 3,5.

Betyg

Fantastiskt självutlämnande om hur det är att växa upp med en narcissistisk förälder. Dyrkan som så blir ett sånt sår när insikten kommer.

Betyg

En av de största läsupplevelserna i mitt liv.

Betyg

+++**

Betyg

Riktigt bra. Jag gillar de exakta iakttagelserna och de väl valda men ganska lågmälda minnesbilder som bygger upp berättelsen. I strikt mening är det ingen berättelse, mer ett pussel där minnen skildrar en ganska lugn och fin barndom. Uppbrott, skilsmässa och omvärderingar vänder allt upp och ner. Jag gillar Sigge Eklunds texter, Varulvsvalsen fick en 5:a. Jag vill att han genast lägger ner allt annat arbete och skriver mer.

Betyg

Denna självbiografiska roman börjar bra med intensivt känslofyllda minnesbilder från barndomen. Författaren var bara 30 år när den skrevs. Det är nog för ungt för att nå distans och objektivitet. Det blir för självterapeutiskt . Läsaren lämnas utanför.

Betyg

Upplägget en uppgörelse med sin barndom, med sin far och den idealiserade bilden av fadern såsom han önskat honom att vara... sorgen över att inte bekräftas, inte få den uppskattning den närhet eller den kärlek som han önskat sig... Svårigheten att möta dessa känslor, att förstå och acceptera...
Nåväl fångas jag av denna berättelse då? Nja.... jag blir inte känslomässigt berörd på det sättet... och kan inte låta bli att tänka att det kanske är en mer bearbetande bok för författaren själv än det är något som förmedlas till mig som läsare... Det jag tänker på är hur perspektiv och förhoppningar och ideal av hur något ska vara borde vara får betydelse för hur vi tolkar och förstår olika situationer.... vi lever alla i situationer som ibland inte är särdeles optimala och vi försöker nog lite till mans försöka förstå och förklara för oss själva varför det blev som det blev... för det kanske gör oss mer hela... då kan utanförliggande faktorer vara ett sätt att skapa ordning och förståelse... Boken har säkerligen ambitioner att fånga att skapa en känsla för hur det kan vara att känna sig oälskad och otillräcklig men den lyfter aldrig... kanske beror det på att författaren inte riktigt vågar sig ut på det djupa vattnet och bli sådär helt personlig...

Betyg

Föräldrars oerhörda, oinskränkta makt över sina barn, välviljans och de goda avsikternas oavsiktliga stämpel i söners och döttrars själar, den egna hjälplösheten som överförs till nästa generation... Sigge Eklund träffar rakt in i pupillen på varje vuxen med vuxna barn. Men han fångar också barnets, den unga människans, rätt och kraft att - när rätt tid kommer - kunna bygga ett nytt och eget liv av barndomens avmytologiserade spillror, att lägga till av sitt absolut egna. Han visar hur den kraft som finns i att våga älska och våga låta sig älskas kan läka både djupa sår och de många små svidande risporna. Han demonstrerar den oförytterliga rätten att börja på nytt. Detta är en stor bok i en mycket anspråkslös, men samtidigt ibland helt förtrollande klädnad.

Betyg

Innerlig, så vill jag beskriva den. Ett vackert språk som gjorde att jag njöt av varje mening, till och med titeln är vacker. Blev nyfiken på vad Sigge Eklund hade skrivit och jag tyckte om det jag fick läsa. Men kände inte igen det som står nedan, att de sista fem kapitlen är vad som är speciellt. Det bästa med boken tyckte jag var Sigges förmåga att så levande beskriva sin barndom. Det kändes så verkligt att jag slogs av lukter, känslor, ljud, detaljer ur min egen barndom som vanligtvis bara förvaras i det inre. Njutningsfullt, mysigt. Tycker om resan som författaren gör genom tiden och hur han börjar ifrågasätta sitt liv. Det är väl det som är att växa upp, att bli vuxen. Bokens svaghet är att jag tvivlar på att den satte ett särskilt bestående intryck i mig, antagligen för att jag hela tiden saknade den där känslan av något som överraskar, som jag tycker så mycket om.

Betyg

Visst, denna roman om författarens barndom och förhållande till sin pappa är bra rätt igenom. Men det är de sista fem korta kapitlen (av totalt 38) som gör den femte stjärnan i mitt betyg. Texten skimrar, viskar lågmält och berör mig starkt.