Der Zauberberg

Mann, Thomas

| 1975

Flag from de

135


Seit seinem Erscheinen 1924 zieht "Der Zauberberg" Generationen von Lesern in seinen Bann, regt unzählige Literaturwissenschaftler zum Nachdenken an und inspiriert Autoren und Künstler zu ihrem Schaffen. Für Millionen von Menschen ist das Sanatorium "Berghof" in Davos zur Weltbühne geworden, auf der die Kurgäste die Befindlichkeit ihrer Epoche der Jahre vor dem Ersten Weltkrieg repräsentieren.

Visa mer

Skapa konto för att sätta betyg och recensera böcker

Recensioner

ulf forsberg

2016-03-13

Betyg

Har just läst ut Romanen och kan bara hålla med om att den är en av de stora. Kommer att bli ett stort nöje att få läsa om den om några år, för den här återvänder man till.
Antar att översättningen är mästerlig, för språket är njutning hela vägen. En sträckläsningsbok!

S

sonja ek

2015-01-11

Betyg

Jag är kluven till denna bok. Älskar den fina ironin som finns inbäddad med kamelhårsfiltar runt alla personerna som har liggkur på balkongen i sanatoriet. Det är fascinerande att följa huvudpersonen Hans som är på en blixtvisit, vilken drar ut på tiden i sju år. Det visar sig ju till hans stora glädje att även han har någon grad feber. Det är ju så komiskt det hela. Själv hade jag tänkt läsa boken på ett höstlov men blev kvar med den i två år. (Så varför skrattar jag åt Hans Castorps blixtvisit egentligen!) Personporträtten och miljön är härligt beskrivna men dessutom är det långa sega partier där jag har svårt att hålla fokus kvar på boken och den är en bra hjälp mot mina sömnproblem vissa kvällar också. Så därför drar den ut på tiden något otroligt. Men är ändå glad att jag fick lära känna dessa personer. Kluven till det långa formatet dock. Kunde han inte klämt ihop den lite?

Solveig Andersson

2014-02-21

Betyg

Är för svår för mig. Bra språk, men jag skulle nog behövt mer filosofisk skolning för att förstå och ha behållning av diskussionerna som jag tyckte aldrig tog slut.

Sanna Carlborg

2013-01-29

Betyg

Den här boken har plågat mig både psykiskt och fysiskt: psykiskt för att den aldrig ville ta slut, fysiskt eftersom jag hade en tendens att somna av den varefter denna tegelsten ramlade ner i skallen på mig. Fy faaaan vilken diarré av ordbajseri. Bakom alla högakademiska och fisförnäma formuleringar, ord och meningar finner jag något som är rysligt nära ingenting. Jag kanner aldrig igen mig, kan aldrig identifiera mig. Anledningen till att jag orkade ta mig igenom denna självdestruktiva roman som dränker alla sina ljuspunkter med tsunamis av ord är att min älskling avgudar den - kanske är det hans förtjänst att jag trots allt ger den en tvåa och inte en etta. Han lyckas nämligen referera till den i alla vardagens situationer, vilket i alla fall tyder på att den besitter en aktningsvärd komplexitet.

jon jon

2012-12-14

Betyg

Bergtagen publicerades första gången i Tyskland 1924 i två volymer. Den första svenska upplagan publicerades 1929 i översättning av Karin Boye, vilken är samma upplaga som jag nu har läst. Jag har därmed på köpet följt Mann's egna rekommendation i förordet om att man bör läsa boken två gånger om man vill förstå den. Jag vill påstå att jag förstår många av de grundläggande idéerna, fast en tredje läsning skulle dock med största sannolikhet expandera mitt förstånd ytterligare. Det är definitivt en mångfacetterad bok.

I korthet handlar boken om Hans Castorp som i början av 1900-talet besöker sin tuberkulos-sjuke kusin på ett sanatorium i Schweiziska alperna, ett besök som var planerat att vara i tre veckor men som kom att vara i hela sju år. Under den första tiden på sanatoriet visar det sig att Castorp inte heller är fullt frisk (enligt mycket suspekta läkarutlåtande) och rekommenderas med sin "låga feber" att stanna kvar som patient på sanatoriet. Castorp blir integrerad i det lilla samhället uppe bland bergen och senare kom han att se sitt förflutna och världen under dem som "låglandet" eller "där nere". Sanatoriet är ett sorts mikrokosmos bestående av olika grupperingar, filosofiska och politiska strömningar, konflikter och kärleksaffärer. Monologer, "enskilda samtal", öppna debatter och ensam kontemplation på kammaren fyller ut det mesta av textmaterialet.

Man brukar kalla Bergtagen en "bildningsroman", vilket fortfarande känns som ett relevant ord så här strax efter en andra genomläsning. Spontant känns det som att jag har blivit bildad i konststycket att skriva en intressant och nästintill perfekt roman, och som innehåller i princip allt kan begära av en sådan. Samtidigt har jag fått en inblick i den bördiga grogrund som 1900-talets tänkande hämtat sin näring ur, och som utan tvivel präglar tiderna vi lever i idag. Men Mann går inte rakt på sak. Karaktärer och händelser fungerar som en sorts allegori för det sociala och politiska klimatet och de tankeströmningar som som fanns under det sena 10-talet och tidiga 20-talet i Europa, och kanske i synnerhet i tyska intellektuella kretsar. Två individer som sticker ut bland de många karaktärer i boken är "humanisten" Lodovico Settembrini och den jesuitiska "radikalisten" Naphta som definitivt står för den skarpaste konflikten i berättelsen (vilken senare resulterar i en gammal klassisk revolverduell). Dialogerna mellan de två kretsar sig kring livet och döden med ett metafysiskt perspektiv satt i fokus. Den breda och djupa klyftan mellan de idéfundament som de två står på gör läsaren lockad, eller snarare forcerad att utveckla en känsla som, i mitt fall åtminstone, har svårt att te sig opartisk. Det ligger en oerhörd tjuskraft i den intelligens och skarpsyn som de, högst medvetet av Mann, gjorts jämlik och i avsaknad av en segrande retorisk talare. Världen är helt enkelt oviss och Bergtagen vill få dig att tänka snarare än sprida propaganda. Det finns för övrigt en kluvenhet i alla Manns romaner som alltid tar sig uttrycket mellan en borgares listiga förnuft och en konstnärs bohemiska fritänkande.

Bergtagen är så vitt jag vet ingen uttalad parafras på Homeros Odyséen, men när jag för några veckor sedan läste om Homeros hjälteepos så kunde jag hitta en intressant likhet mellan Castorp och Odysseus. Särskilt i kapitlet där resan når underjorden, Hades och Persephones dödsrike. I centrum finns den blinde siaren Teiresias, vars siande ska leda Odysseus tillbaka till sin hemstad. Settembrini bär en siares visdom och är på sätt och vis förblindad av sina starka ideal. Han vill med sin rättframma intelligens leda Castorp hemåt och fungera som en kompass. De döda själarna i Hades rike som kräver blodsoffer och viskar i Odysseus öra liknar de skuggiga konturer som föreställer patienter uppe på Berghof. Odysséen fungerar som ett sorts index över de grekiska gudarna och hjältarna, vad de representerar och om deras funktion i samhället. Bergtagen har en liknade egenskap och berättar om samtidens starkaste idéer och tankeströmningar. De grekiska gudarnas omätliga styrka har här ersatts med mänsklig karaktärer med ett skarpt intellekt, men utan att beröva dem tjuskraften och magin.

Castorp förälskar sig under berättelsen i fräulein Claudia Chauchat, och deras korta men befintliga romans fungerar som en modell för hela romantikens estetiska och etiska former. Det är så Mann bearbetar och lägger fram sina idéer, genom att använda sig av allegorier och modeller istället för att gå rakt på sak. Detta, av Thomas Mann, ständigt utvecklade instrumentet att beskriva sin bild av samhället med allegorier gör att boken kan läsas som en oberoende och egen berättelse, också för den som ignorerar eller inte känner till dess kringliggande och uppbringande orsaker.

Under Castorps vistelse på sanatoriet får han lära sig mycket om livet, kärleken, sjukdomen, sorgen, förlusten. Som resultat av sin isolerade tillvaro han blir en mogen medlem av samhället, med sin egen världsbild och egna åsikt. En isolerad frånvaro, förvandlad till en högre världslig närvaro. Castorp blir småningom "upplyst" uppe bland de snöiga bergen, mitt ibland all sjukdom och elände. Man måste ta sig igenom sorg och lidande för att nå ett "högre tilstånd", och den sanna upplysningen kommer ju inifrån, just som Gautama Buddha lärde.

För mig är Bergtagen en perfekt bok. En bok man inte drar sig för att läsa flera gånger, trots sina 800+ sidor. Jag tror, som i alla stora mästerverk, att man kan hitta lite av varje, för var och en. Det finns paralleller till Goethe och Nietzsche samtidigt som man kan hitta lite av Einstein's relativitetsteori. Jag hittade som tidigare nämnts en tänkbar parafras till Odysseen. Bergtagen får mig att förstå att ideologi är absolut nödvändigt för ett samhälle i ständig utveckling, och samtidigt något extremt farligt. Ideologin får alltid den där bägaren att till slut att rinna över. Det hände i Troja 500 år f.kr, i Paris mot slutet av 1700-talet och det hände i de Bayerska högländerna på 30-talet. Ideologi och framåtanda driver oss framåt, men priset är ofta mycket högt. 

Alla stora och omvälvande händelser bland människan på jorden har sina konstnärer och sin litteratur som kan beskriva det för oss här i kvarlåtenskapen. Att Thomas Mann blir framtidens Homeros kan man kanske inte förvänta sig, men han förvaltar utan tvekan arvet som litteraturhistorien givit oss och som vi kultiverat och utvecklat så duktigt på 1900-talet. Det man hoppas mest på är ju att fler stora röster kommer och plockar upp där de föregående tystnar och bär vidare facklan. Det är när rösterna tystnar och konsten tappar sitt värde vi verkligen bör fråga oss själva vart vi är på väg. Jag påstår inte att Bergtagen är det sista mästerverket, men jag vill ändå påminna om att det snart är 100-år sedan den skrevs och det nog är dags för 2000-talets konstnärer att börja skriva mästerverken som gör den framtida världen lite bättre och lite mer intressant att leva i.

Betyg: 5/5

Einar Berguv

2012-02-27

Betyg

Mäktig roman, starkt språk med många ord. I Davos har jag också varit - på en ögonklinik i 10 månader. Känner igen mycket från björnfällen på balkongen till matsalens mäktiga rätter. Hans m.fl. - även de ser jag för mig, liksom de dovt mörkgröna gransluttningarna på andra sidan dalen. Stekhet sommar och blixtvit snö - kristalluft.

Maria Eriksson

2012-01-06

Betyg

En utmaning med sina 954 sidor att ta sig igenom men för mig som tycker om att läsa romaner som säger något om att en förfluten tid, olik vår, ändå innehåller mycket av samma livsvillkor. Språket är vackert även om det inte alltid är lätt att hänga med i dåtidens idévärld.

Adrien Combier Hogg

2011-10-25

Betyg

En otrolig berättelse som spänner över så gott som allt man kan önska sig. Filosofi, sociologi, kärlek, historia, medicin, psykologi och psykoanalys, politik, religion, matematik - ja, listan kan nog göras näst intill hur lång som helst. Och allt detta inbakat i ett utomordentligt vackert språk. En enorm läsupplevelse som tar, och borde ta, lång tid att avnjuta till fullest.