Och jag gick hemåt och tänkte att jag kanske måste skriva en berättelse trots allt. En berättelse inte bara om Stella och Alex och mig och våra föräldrar, utan också om barnen, om Sandi och Amir och Tommi Hjelt. Och jag tänkte att den berättelsen måste bli mycket sannare än de andra berättelserna jag skrivit. För att vi levde i den tid vi levde i. För att det finns mörker, och för att det finns ljus. Och så nästa motvilliga tanke: att i så fall skulle jag också tvingas möta ljuset och mörkret i mig själv.Den svavelgula himlen spänner från det solblekta 1960-talet till vår mörka tid. En Helsingforspojke växer upp i skuggan av den välbärgade och mäktiga familjen Rabell, som har en ståtlig gård i närheten av hans föräldrars enkla sommarstuga. Pojken blir vän med den självsäkre Alex och får vistas nära familjen, som bär på hemligheter under den polerade ytan. Men han blir också förälskad...
Visa mer
Recensioner
Betyg 
Det är en upplevelse i sig att läsa en historia som utspelar sig under ett helt liv. Som läsare lärde man verkligen känna karaktärerna av att få uppleva deras barndom på riktigt och inte läsa det ur ett återberättande perspektiv. Men alltså, den här boken var ganska tung att läsa tyckte jag. Jag fick rekommendationen om att läsa denna av en vän eftersom det är hans absoluta favoritbok så jag hade skyhöga förväntningar men blev tyvärr besviken.
Jag tycker att allt är så sorgligt. Min vän väljer att kalla det realistiskt men jag väljer att kalla det eländigt och sorgligt. Det går sällan bra för någon av karaktärerna. De delarna av huvudkaraktärerns och Stellas relation som faktiskt är bra beskrivs bara med hjälp av sexscener tyckte jag och det fick mig att inte bli särskilt investerad i deras förhållande.
Alla mådde dåligt hela tiden vilket jag har lite svårt för men jag kan förstå att man blir helt tagen av denna bok just eftersom den är så realistisk. Språket och bra och väldigt behagligt att läsa. Tyvärr nådde den inte upp till mina förväntningar.
2020-09-05
Betyg 
Denna bok var min första kontakt med författaren Kjell Westö. Föll pladask för epiken (tycker att man kan jämföra hans berättarglädje med Selma Lagerlöfs), tidsskildringarna (ja, vi är nästan jämngamla så det är stor igenkänningsfaktor) och så de insiktsfulla - ironiska, sarkastiska, humoristiska - kommentarerna som finns nästan omärkligt inskjutna lite här och var i texten. Läste efter denna 6 Westö-böcker denna sommar, varav nu sist "Tritonus", men tyckte inte att någon riktigt nådde upp till den här bokens höjder.
2019-07-07
Betyg
När jag börjar läsa Westös bok , blir jag som läsare nyfiken av fortsättningen kring de relationer som karaktärerna börjar bygga som barn. Allteftersom boken fortsätter, karaktärerna växer upp men blir inte mognare, misstag begås, mänskliga sådana förstås , men det blir ett evigt ältande och karaktärernas roller blir varken mer begripliga eller fördjupade. I slutet tvingar jag mig själv läsa , då jag tappat intresset och vill bara att boken ska ta slut. Flera tidningar skrev positiva recensioner, och jag kan hålla med om de , om det gällde första halvan av boken, sedan börjar man tappa intresset. Första halvan påminde dessutom lite om klassikern lysande utsikter, men mer blir det inte.
2018-12-30
Betyg
Detta är den andra av Westös böcker jag läser och jag inser att han kan bli en av mina favoritförfattare. Jag tycker om sättet han skriver på och jag jag blir så intresserad av Helsingfors att jag är tvungen att Googla på de gator och platser han nämner i boken för att se om de är verkliga eller ej.
Denna romanen sträckläste jag i mellandagarna mellan jul och nyår och det var perfekt läsning långa mörka decemberdagar med aprikosa solnedgångar istället för svavelgul himmel.
2018-10-01
Betyg
Kjell Westö är en riktigt bra berättare, men jag har mycket svårt för att engagera mig i hans huvudpersoner och känna empati för dem.
2018-08-10
Betyg 
En välskriven skildring om kärlek, vänskap, familj och karriär där ingen är hjälte, utan enbart vanliga dödliga av kött och blod där vi alla har våra svagheter. Lite seg på sina ställen men den är ändå tankeväckande.
2018-08-09
Betyg
Vackert, vemodig och rätt deprimerande. Lite svårt att sätta fingret på känslan, men det som lämnar mest avtryck är oförmågan att göra något. Om försuttna möjligheter.
2018-01-29
Betyg 
Första tredjedelen med barndomsskildringen är intressant och väl skriven men historien blir bara mer och mer banal ju äldre berättaren blir. Kanske säger det något om oss människor? :P
2017-11-27
Betyg
Jag har blivit motsagd förut men står ändå fast vid att de mest kompletta romanerna är de svåraste att kommentera. Och här har vi nu åter just en sådan. Än en gång av Westö. En berättelse om att minnas som blåser så mycke liv i mig att jag stundtals får hålla andan, kan inte uttrycka det bättre än berättarjaget själv: ”en känsla av att nuet och det förflutna och framtiden existerade på samma gång". Var först förbannad över att Agnes Lidbeck inte nominerats till årets Augustpris, att Den svavelgula himlen inte blev det är en skam.
2017-11-02
Betyg
Det är en magisk högtidsstund att få vara i den här romanen. Berättarjaget är inte särskilt sympatisk, men han kommer till sist om insikt. Fascinerande uppväxt, en vemodig nutid. En rik roman.
2017-10-05
Betyg
Fick intrycket att boken skulle utmynna i ett ordentligt gripande klimax men så blev de verkligen inte, den snarare ebbade ut i ingenting.
Bokens störst beståndsdel är ju författarens relation med Stella, tycker man som jag att deras relation är ointressant så blir ju hela boken rätt ointressant.
Sedan har jag svårt att förstå varför författaren anser att Alex är hans bästa kompis, han verkar ju inte ens gilla honom. En annan fråga är varför snobbige Alex vill vara kompis med Jajo.
Det enda som räddar boken från en 1:a är att den börjar rätt bra med nutid och barndomsskildringen.
