Ett oväntat möte på La Bohème, en operaföreställning överförd digitalt från Metropolitan i New York till en liten landsortsbio i Sydsverige, är ouvertyren till Klas Östergrens nya stora roman. Och likt en opera rymmer den de mest skilda känslolägen och uttryck, från ren slapstick till verklig tragedi. Den sista cigarretten är en roman om åttiotalet, då en gammal symbol för exklusivt snille och exceptionell smak fick nytt liv: dandyn, död som levande. Nils von Dardels tavla är ett åtråvärt byte, och spelar en mycket märklig biroll i historien. Den sista cigarretten är en både lekfull och genomskådande roman om mänskliga tillkortakommanden, om minnen som går igen och om konsten, den döda och den levande. Men lika mycket är det en roman om kärlek och hängivenhet, om svårtolkade leenden och förhållanden som hela tiden väntar på att bli av.Den sista cigarretten är en roman som lever...
Visa mer
Recensioner
2016-05-30
Betyg 
Märkligt oengagerande. Så mycket författartrick för att bibehålla uppmärksamheten att jag blir irriterad, nästan sur. Cliffhanging, bitterhet, alkohol, machos och sekundanalyser. Smartness utan orginalitet. Tillkämpad handling.
2012-04-10
Betyg 
Vilken underbar pärla av Klas Östergren. Läs den!
Första gången jag skrattat högt för mig själv, läsandes än skönlitterär bok.
Ibland lite utsvävande, men vad gör det. Tack Klas!!
För denna gåva.
2012-01-13
Betyg
Det är alltid lättare att dissa, snarare än att hissa. Men skit samma, så jävla många böcker har jag inte läst; och med det i åtanke: Klas Östergren måste ta mig fan vara svensk samtids bästa författare - åtminstone är han den som skriver bäst.
Östergrens alster lyckas bli någon lyckad hybrid mellan överpretentiös smörja och Kalle Anka & Co. Ovanstående är menat som positivt, utifall nu någon undrar.
Men. I ärlighetens namn, som det populistiska och ryggradslösa as jag är, har jag bara läst Gentlemen och Gangsters sedan tidigare, varför mitt omdöme om honom må vara lite förhastat.
Den sista cigarretten kvalar hur som helst in i samma liga, för er som läst de båda. Oavsett detta, Den sista cigarretten är en sådan där (ovanlig) skönlitterär roman som lyckas med kan-inte-sluta-läsa-måste-vända-blad-kanske-ta-en-valium-syndromet. Något som egentligen är förbehållet deckare (med alla dess för- och otjänster) i min värld. Inte för att huvudpersonen (Östergren) själv är så intressant, inte heller hans lady friends - men karaktären Jörgen är ju fenomenal. Jörgen liksom.
Vill ni ha en utförligare beskrivning av boken, läs baksidan eller än hellre; läs boken.
2011-04-30
Betyg 
Första boken jag läste av honom och blev faktiskt lite besviken. Den var okej, inte dålig eller så, men jag saknade både bra story och läslust. Hans språk är bra, visst, men mer? Jag antar att jag får försöka mig på Gangsters eller Gentlemen istället.
2011-04-23
Betyg
En snobbigt skriven historia, med snobbiga karaktärer som inte engagerar mig.
2011-01-24
Betyg
Skulle gett ett halvt poäng till om jag hade kunnat. Gillar Östergrens hantering av språket och boken blir aldrig tråkig.
2010-02-20
Betyg 
Storslagen. Ett epos i liten skala, men ändå av jättelika proportioner. Vardaglig och överjordisk på samma gång. I klass med Gentlemen.
2010-01-19
Betyg
Lite för flummigt för min smak, men ändå var det nåt som drev mig framåt genom boken. Därför gick den fort att läsa, troligen för att språket gör att jag "skummar" vissa partier.
2010-01-11
Betyg
Antingen är den för svår för mig, eller så är den bara dålig. Hur som helst så tilltalade den tyvärr inte mig.
2009-12-30
Betyg
Jodå, det är lovande. Men den får vara kvar i Surströmmingslistan en stund till.
2009-12-05
Betyg
De tryggt Östergrenska hörnstenarna ligger där de ska; igenkänningen och de kantstötta relationerna, omöjliga och svidande åtråvärda, som så ofta i plural. Utöver detta första och liksom grundläggande skikt är konsten tema i lager nummer två. Samtidskonsten som perverterat verktyg eller slagkraftigare än någonsin? Kippas det efter andan? Centralt står passande nog Nils von Dardels mästerverk Den döende dandyn, älskat som bespottat, på väg att för evigt målas över, ärggrönt, oljigt - en offerget för nya marknadskrafter, 80-tal, brackighet och moralförfall. Ett intåg av det system som skulle bli självklarhet och inte riktigt ifrågasättas förrän långt senare. Som vanligt är destinationen i Östergrens verk till hälften belagt i mörker. Och någon sanning ska man inte heller förvänta sig. I en recension, kan ha varit i Vi, beklagade sig den tyckande över ett dött parti av existentiellt ältande i bokens mitt. Möjligen är antalet trådar att begrunda på gränsen till för många, men det kan också anses vara upp till läsaren att filtrera och ta till sig vad som bjuds och jag väntade i onödan på detta påstått sega parti. Jag möttes snarare av helt nödvändiga förtydliganden och stämningsförstärkare. Detta talar måhända för min bild av Östergrens skiktade teknik. Vi tar till oss olika delar; kronologiskt, tematiskt, existentiellt. Hur som helst skulle en sanning, det svarta på det vita, vara överflödigt. Färgen räcker långt mer i en så rik skildring av en epok - en övergångstid, ett paradigmskifte och kraftmätning. 80-tal javisst, men ack så mycket finanskrisens och Anna Odells 2009.
Andra har också läst
Snittbetyg
Snittbetyg
Snittbetyg
Snittbetyg
Snittbetyg
Snittbetyg
Snittbetyg
Snittbetyg
Fler böcker inom
Skönlitteratur
