Den nya musikens filosofi skrevs mellan 1940 och 1947 under Adornos amerikanska exil. Den undersöker hur samtidens motsägelser tar form i en särskild konstart. För Adorno var boken en exkurs till Upplysningens dialektik, det verk där han tillsammans med Max Horkheimer analyserade efterkrigsvärldens tillstånd utifrån upplysningens instrumentella förnuft. Adorno analyserar inledningsvis den radikala autonomin i den moderna musiken och ser den som en reaktion på kulturindustrins utbredning. De två kontrahenterna i boken, Arnold Schönberg och Igor Stravinskij, tar skilda vägar. Hos Schönberg radikaliseras det musikaliska materialets historiska dialektik, hos Stravinskij tas ett steg ut ur historien och alla former blir tillgängliga på nytt en motsats som dock till sist visar sig vara allt annat än enkel. Under exilen gjorde Adorno manuskriptet om Schönberg tillgängligt för Thomas...
Visa mer
Recensioner
Bli först med att recensera denna bok
