En sedelärande berättelse om hur nyttigt det är att vara ute i naturen. Första hälften var en riktigt söt historia, men till slut blev det hela alltför puttinuttigt och jag lade ifrån mig boken.
Läste boken som barn och minns att jag tyckte den var JÄTTEbra. Läste nu om den med min dotter som också tyckte den var JÄTTEbra. Som vuxen måste jag tyvärr säga gääsp
Återigen hade jag för höga förväntningar på en barnboksklassiker. Men den här är väldigt bra. Det låga betyger kommer sig av att jag hade tråkigt när jag läste. Det kändes ungefär som att vara tillbaka i skolbänken, att tvingas läsa långsamma böcker där man vet vad som ska hända på slutet. Men ändå en varm historia med tydlig utveckling och moralkaka på silverfat.
Den tredje i raden av Burnetts barnböcker som tydligt propagerar att det man skickar ut i världen får man också tillbaka. Om man bara tror på sig själv och inte är elak får man till slut sin belöning. Inte minst alla hundra miljoner trädgårdsanalogier och Colins självbekräftelser visar tydligt Burnetts svaghet för teosofiska funderingar. Även den här är charmig, inte minst eftersom Mary Lennox inte alls är lika präktig som Sara Crewe i A Little Princess, men jag är ändå inte riktigt lika svag för den som den förutnämnda. Möjligen för att det på slutet blir lite väl andligt.