
?Ibland tycker jag att jag sitter fast i deras dillande, i deras babblande, i deras jävla pratande! I deras vridande och vändande på orden och deras betydelser. Hos dem tar det aldrig slut. Tillsammans med dem kan man verkligen tro att det är vi själva som uppfinner språket, i varje ögonblick. Orden trillar som pärlor ur munnarna på oss, sprutar och smattrar som hagelskurar. Och ändå så anade jag ju redan som barn att det egentligen är tvärtom. Det är glest mellan orden. De ligger som skimrande glasflöten på en oändlig havsyta och det gäller att fånga dem innan de driver iväg. Men de finns där runtomkring oss. Orden. Det är vi som tar oss in i språket, inte tvärtom. Vi växer in i det. Det finns där före oss.? Hannele har blivit nästan trettio då en slump eller om det är en ödets fingervisning ger henne möjlighet att använda sig av den lokal hennes pappa haft som arkitektkontor...
Visa mer
Recensioner
Bli först med att recensera denna bok