?Jag skriver inte för att du dog. Du dog för att jag skulle skriva, det gör en stor skillnad.?Den andra dottern är ett brev till författarens äldre syster, som hon aldrig fick träffa eftersom systern dog vid sex års ålder, två år innan hon själv föddes.På enbart sjuttio sidor lyckas Annie Ernaux skriva berättelsen om att växa upp som den ?den andra dottern?, hon som aldrig skulle ha fötts om inte den första dottern hade dött, eftersom familjens ekonomi bara tillät ett barn. Det är en gripande berättelse om det osagda, den hemliggjorda. Flickan Annie råkar vid tio års ålder höra modern berätta för en väninna om den förstfödda, hon som dog ?som ett litet helgon?. Och genom livet insisterar en fråga på svar: Varför du, varför jag?
Visa mer
Recensioner
2025-01-15
Betyg 
Att läsa Annie Ernaux är ofta att kliva in i en värld av minnen, skarpa iakttagelser och stillsam reflektion. Men i "Den andra dottern" möts vi av en betydligt mörkare och mer rå verklighet. Ernaux beskriver relationen återigen till "kvinnan", den sörjande modern som i sitt försök att förstå och hantera förlusten av sitt första barn. Ernauxs vanliga nyktra blick på vardagens detaljer har här fått en skarpare kant, som om smärtan har vässat den något mörkare penna i detta brev.
Texten är fragmentarisk, nästan skissartad, och speglar den splittring som djup sorg kan orsaka. Ernauxs sätt att beskriva minnen och små vardagsdetaljer brukar annars bjuda in mig som läsare i ett varmt, igenkännligt rum av nostalgi och självreflektion. Det här rummet är kärvt och kallt. Man får anstränga sig för att hitta den tröstande tonen som ofta finns i hennes andra verk. Här skildras relationen till ett syskon där Ernaux enbart får existera som en ersättning för den avlidna systern. Detta bemöts av en komplex blandning av avund och stundtals hat, men aldrig av ren saknad.
Just därför känns "Den andra dottern" inte som den mest lämpliga startpunkten för den som vill bekanta sig med Ernauxs författarskap. Detta verk är snarare ett sår som inte får sluta blöda. Det är rått och ärligt, men kräver en läsare som är beredd att konfronteras med sorgens bottenlöshet där rollen som ett “ersättningsbarn” attackeras från alla olika vinklar. Det är en skoningslös skildring av smärta, skriven med precision. För den som redan är förtrogen med Ernauxs värld är det ett värdefullt och gripande tillskott. Men för den nya läsaren kan det känns som att kastas rakt in i en klagosång med postadress Frankrike.
Samtidigt går det inte att förneka styrkan i Ernauxs språk. Hon väjer inte för det smärtsamma, hon rår om det, vrider och vänder tills det står orubbligt i texten. Det är djupt imponerande, men också svårtillgängligt. Den som söker inblick i Ernauxs mer reflekterande och samhällsorienterade texter bör kanske börja med verk som "Åren" eller "Min far".
