Ingen enkel bok att läsa. Inga styckeindelningar eller uttalat vem som säger vad. Kompakt. Tar några sidor att komma in i den men sedan flyter det på. Ett par avsnitt som var ganska tradiga men i övrigt en speciell bok som ändå fångade mig till slut.
Saramago har vid fyllda drygt 80 skrivit ytterligare en mycket bra bok. I en språkligt och formmässigt fulländad roman läser vi om den förvirring som följer på att döden bestämmer sig för att sluta arbeta. Efter den inledande euforin följer så sammanbrottet på samhällets alla områden - politiskt, religiöst, administrativt, socialt, ekonomiskt. Då bestämmer hon sig - för döden är en kvinna - för att börja arbeta igen med med ändrad taktik. Till slut händer det sig att hon ... ja, vad ska inte avslöjas. Men åter slutar hon sitt lugubra värv.
Plockade upp den och förväntade mig något i likhet med Blindheten, jo jo visst, men förutom den stora EPIDEMIN talar vi om natt dag. Saramago är rolig och vidrör stora frågor befriande ytligt, men är samtidigt högst avancerad. Inte som Blindheten, men störtskön.