Linn Ullmann har med stort alvor og svart humor skrevet en lysende øm fortelling om familie, glemsel og sorgarbeid, og om de mange historiene som utgjør et liv. Far og datter sitter med en båndopptager mellom seg. Planen var at de skulle dokumentere aldringen, i en bok de to skulle lage sammen. Men da de endelig er i gang, har alderdommen tatt tak i ham på en måte som gjør samtalene uforutsigbare og sprukne. «De urolige» er en leken, utforskende og sjangeroverskridende roman om et barn som ikke kan vente med å bli voksen, og foreldre som helst vil være barn, om minner og glemsel og de mange historiene som utgjør et liv. Terningkast 6 i VG, Dagbladet og Fædrelandsvennen.
Visa mer
Recensioner
2017-06-19
Betyg 
Linn Ullman skriver så otroligt bra att det är en fröjd att läsa. Skildringen av hennes far, hans åldrande och död är fantastiskt skildrat.
Alla som har en gammal död pappa kan känna igen sig och jag får aldrig nog av att läsa om döden.
Grethe Michelsen och Torbjörn Nilsson gillar
2017-05-08
Betyg
överträffar alla mina förväntningar! Så ömsint, så vacker och så utlämnande beskrivet om vad jag tolkar, förlorad tid, döendet och ett barns kärlek till sin far.
2017-02-24
Betyg
Gripande barndomsskildring som berör på ett mycket djupt plan. Jag läste ut den på en dag, kunde inte lägga ifrån mig boken. Superb är det minsta jag kan säga. Läs den!
2016-12-15
Betyg
En mycket smärtsam fullträff. "Jag vill inte utsättas för känslomässigt rabalder" , bad Ingmar Bergman sin hushållerska några år före sin död. Här får han rabalder i övermått! Ett stilistiskt stramt och dråpligt raseri från det dubbelt övergivna barnet, som jag tror han hade uppskattat. Jag gör det i a f till fullo. Knivskarpt exakta anekdoter vävs samman till en smärtsam, skoningslös och trots allt försonande helhet. Skrattar bäst, som skrattar sist!
2016-10-24
Betyg 
"Jag har sörjt mina föräldrar hela livet..." står det i denna så kallade roman, som i själva verket är självbiografiska minnesbilder.
Ja, det är synd om författaren som inte kan växa upp och gå vidare. Särskilt banden till den märkvärdige fadern är ohälsosamt strama.
Jag kan hålla med om att detta är ett stilistiskt mästerverk. Innehållet blir dock efterhand tjatigt och till och med frånstötande. Vad tycker gamla Liv Ullman om detta?
