En klassisk fallbeskrivning skapas med hjälp av sjukhusjournaler, brev och minnesbilder. Christian Dettow står inför sin pensionering och vill sätta punkt för sin gärning. Hans diktamen, opersonlig och vetenskaplig, är avsedd för sekreteraren. Sune och Viveka Burman är bara »Fall 263« [...]. De två saliga är inte bara en idéroman som vibrerar av kraft, den är också en modernistisk roman med ett levande förhållande till berättandets möjligheter. Den torra fallbeskrivningen förvandlas till ett prisma. Vivekas sagor släpper in myten på sjukhuset. Till journalen läggs nya perspektiv, inskjutna i varandra som spegelbilder och ringar på vattnet. (ur Leif Zerns förord) Ulla Isaksson föddes 1916 i Stockholm. Hon debuterade med romanen Trädet (1949). De två saliga utkom första gången 1962. Pressröster: »Isakssons ögonblickligen fängslande roman om »Fall 263« - ett symbiotiskt...
Visa mer
Recensioner
2017-11-04
Betyg
Baksidestexten och förordet är tyvärr felaktiga vad gäller bokens handling. Man förleds att tro att boken handlar om patienten Viveka Burman och hennes man, ett fall av folie-à-deux. Men detta är enbart en bihandling som speglar den egentlige huvudpersonens - Dr Christian Dettow - liv med sin maka Elisabeth. Antagligen har ansvarig för baksidestext enbart haft filmen av Ingmar Bergman för ögonen som är baserad på en del av boken. Önskar att bokförlaget reviderar texten. Boken handlar alltså om en läkare som närmar sig pensionsåldern. Han ser tillbaka på sitt liv från det att hans mor drabbades av svår psykisk sjukdom när han själv var i tonåren. Denna händelse leder i sin tur fram till hans yrkesval, han blir psykiatriker. Sorgen och smärtan över förlusten av modern till galenskapen hindrar honom från att våga närma sig andra människor på ett djupare plan som privatperson. Tills han möter sin blivande hustru Elisabeth. Men deras äktenskap märks av hans grubblerier över hur den äkta kärleken "bör" se ut. Det verkligt gripande i boken är Elisabeths dagbok över deras liv. Ulla Isakssons språkdräkt är värdigt ett nobelpris, så enastående vackert och konstnärligt utformat men upplevelsen av boken blir för mig ändå bara en trea i slutändan då Dr Dettows självupptagna tankar till sist bara känns som ett evigt ältande som inte leder framåt.