
Max Lamas drömmer om en älskarinna som talar alla hans språk. Sökandet tar honom från Stockholm till Italien, där han lär känna en markisinna som står på ruinens brant. Ellinor kommer från en by i Skåne. En dag sätter hon in en kontaktannons: Jag är trettiosex år gammal och söker en öm, men inte alltför öm, man. Och Lucrezia bevittnar hur hennes mormor går under i sitt avfolkade palats.I denna vindlande romanväv står mannens blick på kvinnan i centrum ? men också förförelsen och förödmjukelsen, älskarnas hjärtskärande tillstånd, och drömmen om förståelse.
Visa mer
Recensioner
2022-09-21
Betyg
En roman i en roman.
Om önskan att bli sedd men framförallt att få syn på sig själv. Fartfyllt och fängslande skrivet med både satir och humor.
2018-07-25
Betyg
En roman i tre delar med tre olika karaktärer där huvudpersonerna ändå har en gemensam beröringspunkt. Det är en stark berättelse med ett feministiskt förhållningssätt men som visar att många män är riktiga rötägg. Lina Wolff lyckas dock med konststycket att visa både männen som egocentriska skitstövlar men också kvinnornas brister. Det är lättläst samtidigt som det är både filosofiskt. mångfacetterat och tänkvärt. En bok som man kanske borde läsa en gång till.... Svag 4.A
2017-12-27
Betyg
Tre personer i tre olika berättelser vars liv korsar varandra. Bisarra personligheter och lite obehaglig stämning hela boken igenom. Mycket skickligt berättat av en författare som behärskar språklig konst.
Betyg
Gillade boken skarpt. Språket otroligt lätt att ta till sig. Första delen var min favoritdel. Den är svart, liksom hela boken, och utspelas i en värld och vardag som jag är välbekant med (Stockholm). Huvudkaraktären är i den delen lätt (för mig, som kvinna runt 30 år) att relatera till. De sista sidorna var också magiska. Där vävs en del av frågetecknen som uppstår under bokens gång ihop, men ändå inte. Jag skulle kunna tänka mig att läsa boken igen, för att upptäcka nya saker och dra nya slutsatser. Om det nu finns några sådana att dra.
Det här är hur som helst läsglädje på hög nivå! Jag längtade efter att få fortsätta läsa den så fort jag lagt ifrån mig den, vilket jag gjorde bara två gånger.
Betyg
Intressant läsning utan att man riktigt förstår varför. Det är sådana böcker jag generellt tycker om bäst. Eftersom jag älskar Michel Houellebecqs senaste också extra intressant. Långt ifrån hans klass och en helt annan typ av upplevelse.
Här finns en poesi som ger kvardröjande bilder. Väldigt lätt att se allt i denna bok. Min upplevelse består förutom detta och vissa frågor i förmedlandet av att valet står mellan att beskriva utifrån sig själv på ett begränsat sätt, eller ge upp, och låta någon annan få finnas, fullt ut. Det språklösa och t.om kroppslösa, och motsatsen.
2017-01-12
Betyg
Wolff är en fantastisk berättare med oerhört driv och flyt i språket. Karaktärerna känns, trots att de kanske inte borde det, trovärdiga. Och Wolf är aldrig dömande eller sentimental. En stark läsupplevelse.
Betyg
Tre historier i en och samma roman med var sin huvudperson. Alla tre kommer i kontakt med ett bokmanus, som utgör berättelsens nav. En skickligt komponerad intrig som slår ut i full blom i finalen.
Lina Wolff har skrivit en feministisk vendetta mot den kontroversielle franske författaren Michel Houllebecq, som huvudpersonen Ellinor beskriver som ett ”intressant äckel”. Detta äckel har i Wolffs roman en svensk motsvarighet, en man som heter Max Lamas. Det är han som författat det icke utgivna manuset De polyglotta älskarna.
Max är en alienerad person utan empati. En känslokall sexist som hustrun inte vill ha något intimt umgänge med. Han söker sexuell utlevelse på annat håll och förnedrar de kvinnor som släpper honom inpå livet. Max medger för sig själv att ”större delen av jordens befolkning har både rätten och plikten att hata” Michel Houellebecq. Men dennes bok La possibilité d´une ile (Möjligheten till en ö) har dock en av världslitteraturens vackraste titlar.
Wolff väntar till romanens tredje del, Lucrezia, med att låta sin feministiska bomb brisera. Handlingen är här förlagd till ett borgerligt palats i Rom och det är bokens starkaste avsnitt.
De polyglotta älskarna är en ganska skruvad skildring med mycket yta och kroppsligt förfall. Feta människor breder ut sig på golvet som ägg i en stekpanna eller sjunker ihop som när någon sticker en nål i en sufflé.
Eftersom Lina Wolffs roman i grunden är en uppgörelse med kvinnosynen i Houellebecqs litterära verk, kunde hon kanske ha befolkat sin egen berättelse med kvinnor som inte låter sig sättas på och utnyttjas av första bästa karl de råkar på. Eller också är det Wolffs sätt att parafrasera och karikera fransmannens manér?