
I ett kargt klimat i ett nordnorskt kustområde utspelas Roy Jacobsens nya roman, som blivit en makalös försäljningsframgång i hemlandet och av många hyllats som hans bästa bok. Det är en roman som baseras på verkliga händelser mellan 1913-1928 och platsen är den vackra ön Barrøya som ligger vid Helgelandskusten. Här bor Hans Barrøy, 35 år, hans hustru, hans åldrande far och hans lillasyster. Men det här är romanen om Ingrid, som vi får följa från dagen hon döps fram till tjugoårsåldern då hon blivit en stark och självständig ung kvinna. Av sin mor får hon lära sig att sköta ett hushåll, av sin far får hon lära sig vad det innebär att växa upp på en ö och vad naturen förväntar...
Visa mer
Recensioner
2021-03-13
Betyg
Ett hårt ock kargt liv förmedlat med på ett kargt språk. Vardagen på en ö för över hundra år sedan. Bra och läsvärt. Stark 3:a
Betyg
Här får vi följa en familj på en nordnorsk ö kring sekelskiftet. Vackert och vemodigt. Det handlar om vardag på ön, göromål och händelser, generationsskiften och vad som är familj. Men trots det vardagliga på något vis ändå aldrig långsamt att läsa. Jacobsen skriver engagerande och man vill inte lämna boken ifrån sig. Lite för platt slut, därför en trea, annars underbar läsning för att fly undan till en ö norsk skärgård! Väl formulerat!
2019-02-13
Betyg
Roy har en väldigt säregen skrivstil. Han beskriver aldrig känslor, utan bara konstaterar om vad som händer. Till och med väldigt känsloladdade stunder beskrivs exakt så som en utomstående kamera skulle se den utan att lägga några som helst värderingar.
Från början kändes det mer som en beskrivning av ön, och det tog mig ett tag att inse att boken faktiskt hade någon form av handling. Det var intressant att ta del av den här boken, men mot slutet kände jag definitivt att jag har blivit mätt på den och ville bara bort från Barröya.
Betyg
Det här är en liten bok med stor magnetism. Författaren trollbinder med ett språk som hämtar sin näring ur Eddakvädenas karga visdom och poesi. En fåordig fiskarfamilj lever i ensamhet och isolering på en ö i havsbandet i nordliga Norge.
Tiden är första världskriget. Huvudpersonen Ingrid är tre år. Det är med i henne i fokus som berättelsen växer efter en lite stapplande start med ett kort besök av prästen från fastlandet. Vi får följa Ingrid och hennes familj tills hon blivit giftasvuxen kvinna.
Årsringarna skrivs i havets skummande bränningar och kastbyarnas obönhörliga frenesi. Med skolgången är det si och så. Rensa fisk, laga nät, plocka ejderdun och skörda magra betesvallar kräver sitt. Familjen är fattig och skuldsatt. Döden slår till utan förvarning. Sorgen är stum och stannar inombords. Sår ett frö till depression och galenskap.
I denna miljö blir barndomen kort, om den alls existerar. Pojkar och flickor föds brådmogna, tvingas snabbt bli vuxna och bära ett ansvar som normalt vilar på föräldrar.
Roy Jacobsens bildspråk glimrar av metaforer kopplade till havet och de vindpinade skären. När bruset mot trumhinnorna vid något sällsynt tillfälle tar en kort paus liknas tystnaden vid en främling utan ansikte som vandrar över ön med ljudlösa steg. Solen brytande sig igenom dimman beskrivs som ett kokt torsköga, ”sedan gulare och mer gyllene, tills den utplånar det sista diset och släpper synen lös igen som skenande hästar åt alla väderstreck.
Osentimentalt. Naket. Storslaget. Inkännande.
Som en fyrbåk i mörker,