Daughter of the Empire

Feist, Raymond E.

| 1988

Flag from en

115


Magic and murder engulf the realm of Kelewan. Fierce warlords ignite a bitter blood feud to enslave the empire of Tsuranuanni. While in the opulent Imperial courts, assassins and spy-master plot cunning and devious intrigues against the rightful heir. Now Mara, a young, untested Ruling lady, is called upon to lead her people in a heroic struggle for survival. But first she must rally an army of rebel warriors, form a pact with the alien cho-ja, and marry the son of a hated enemy. Only then can Mara face her most dangerous foe of all--in his own impregnable stronghold. An epic tale of adventure and intrigue. Daughter of the Empire is fantasy of the highest order by two of the most talented writers in the field today.

Visa mer

Skapa konto för att sätta betyg och recensera böcker

Recensioner

Alva Ordnörden

2012-03-30

Betyg

Sjuttonåriga Mara-anni (Mara) blir helt förkrossad över hennes fars och brors plötsliga död.
Men trots det och trots att hon är ung så blir hon då härskarinna över Acoma och tvingast
ut i den hänsynslösa kamp om herrevälde som styr allt liv i Imperiet Tsuranuanni. Under den
vackra och oskuldsfulla ytan så har Mara en inre styrka, en vilja av stål, som ingen ännu anar.
För att återupprätta Acomas storhet är hon villig att satsa allt och det gör hon, men det går ändå
inte som någon hade anat, allra minst Mara själv...

Boken är ganska seg och har äldre språk
(gavs ut 1987) men är annars en helt okej fantasybok med lite roliga karaktärer och påhittade väsen (t.ex. Thûnrövare, Minwanabiunden och Hamoimördaren). Jag rekommenderar den till barn och ungdomar mellan 10 och 15 år som gillar klassisk fantasy. Det är första boken av två i serien Imperiets dotter.

Liza Bolin

2010-08-12

Betyg

En sak var bra i böckerna, och det var myrorna. Intressant koncept med insektoida varelser istället för humanoida.

Liza Bolin

2010-08-12

Betyg

SÅ fruktansvärt dålig fantasy. Den utger sig för att handla om en självständig kvinna, men så går hon och trånar efter någon vidrig (!) karl. Det som störde mig mest (förutom karaktärerna) var att författarna hela tiden var tvungna att påpeka att exempelvis den här blomman, som i den där världen kallas någonting, egentligen är en ros. So? Det bidrar ingenting till historien utom att göra den tråkigare. A rose is a rose, by any name, men genom att kalla det en ros försvinner exotismen i denna annorlunda värld. Fy, Feist!