"Den här boken påminner mig om att vägra låta mig tolkas av andra, att fortsätta kräva mer. Jag älskar den!"- Nina HemmingssonAgneta Klingspors dagböcker är samtida, feministiska klassiker. De personliga anteckningarna följer en kvinnas uppväxt och vuxenblivande, in i medelåldern. De skildrar också hur ett samhälle och en tidsanda förändras, sett ur dagboksskrivarens öga. När dagböckerna inleds är Agneta 16 år, livslängtande och instängd i småstadens föräldrahem. 46 år gammal sätter hon punkt och skriver aldrig mer dagbok.I Inte skära bara rispa (1977) är meningarna hämtade direkt ur dagboken, så som de först skrevs. Nyckelroman (1994) ligger närmare fiktionen; hon som skriver har blivit författare.
Visa mer
Recensioner
2013-04-02
Betyg 
Jag gillar språket och det är intressant att följa en kvinnas tankar under 60-70-talet vid den sexuella frigörelsen. Det är inte en bok en sträckläser utan snarare något en plockar upp då och då för att läsa några sidor. Någon direkt handling finns inte. Det är just en dagbok som följer Klingspors liv.
2013-03-29
Betyg
Agneta Klingspors Dagbok 1962-1992 är ett stycke kvinnohistoria, en återutgivning med debutboken ”Inte skära bara rispa” och ”Nyckelroman”. Av belackarna kallades de nedsättande för bekännelselitteratur, innan det blev populärt även bland män att skriva självbiografiskt utlämnande.
Dagböckerna gestaltar 40 år av en kvinnas liv, då kvinnorörelsen och den sexuella frigörelsen växte fram. Kvinnor tog plats, använde sina egna erfarenheter till politisk kamp och krävde självständighet. Första delen är realistiskt självbiografiskt skriven, den senare är mer litterärt utvecklad. Klingspor skriver med en ilska och ett språk som är uppfriskande fränt. Livet är en kamp mellan tradition och nytänkande, självständighet och beroende, ensamhet och gemenskap, tvåsamhet och ensamboende. På 70-talet är det politiska engagemanget i vänsterrörelsen en del av vardagen, i den senare delen av boken blir författarskapet viktigare och varvas med tilltrasslade och våldsamma kärleksrelationer. Boken är för omfångsrik och jag-centrerad för att intresset ska räcka hela vägen, men den visar ändå att 40-talisternas protester har gjort att vi kommit en bit på vägen.
Publicerat i Norran 15 mars 2013
