
En kvinnokropp hittas styckad sommaren 1984. Den döda kvinnan identifieras som Catrine da Costa. I de tre uppmärksammade rättegångarna som följer överbevisas två läkare mot sitt nekande om att ha styckat kroppen, men de döms inte för mord. Under de år som gått har rättsprocesserna och medias rapportering avlöst varandra. Hanna Olsson följde den s.k. styckmordsrättegången och skrev flera uppmärksammade artiklar i Dagens Nyheter. Catrine och rättvisan är en bearbetning av de komplicerade turerna i rättegångarna och av det material åklagarna valde att inte ta upp. Hanna Olsson visar hur mordet förblindade rättvisan och har inte bara dokumenterat ett av vår tids mest uppmärksammade rättsfall, utan belyser också mäns sexualiserade våld i samhället och kvinnliga brottsoffers utsatta situation.
Visa mer
Recensioner
Betyg
En väldigt tänkvärd bok, som jag innan jag började läsa inte visste var så omtalad och delaktig i en så hetsig och stor diskussion. Om man väljer att tro på Olsson, vilket man borde eftersom hon går igenom det som redan föreligger och inte ger en någon anledning att tvivla på henne eller hennes motiv (som är tydligt uttalade), så är detta en otroligt viktig bok. Den lyckas avslöja strukturer och sprickor i rättsystemet som absolut inte borde finnas där. Det värsta är att den här boken är skriven i början av 1990-talet men jag har svårt att se att något skulle ha förändrats i grunden sedan dess, särskilt i hur kvinnor blir betraktade, bedömda och (icke) upprättade. Det äcklar mig att någon man kan gå fri från ett sånt här brott bara för att domstolarna inte kan utföra sitt jobb korrekt, och för att medierna inte kan låta bli att lägga sig i och sabotera rättsprocessen.
Sedan vill jag tillägga att kritiken mot denna bok i många och mycket har handlat om att den är feministisk. På vilket sätt diskvalificerar det bokens inlägg i debatten? Är samhället utan feministisk analys mer objektiv? Knappast.