
Unni lever ensam med sina fem barn. Hon är etablerad författare, flitigt anlitad som föreläsare och har många vänner. Hon trivs med livet och har landat i tillvaron efter en uppslitande skilsmässa. Så gör Niklas entré och de blir djupt förälskade. Han är ung och tillgiven men väldigt osäker och Unni vill hjälpa honom, hon anar bara inte till vilket pris. Utåt är de ett lyckligt par, men hemma är tillvaron allt annat än idyllisk. Hon reser runt och föreläser om mäns våld mot kvinnor men lever själv i ett misshandelsförhållande. Medan hon bygger upp hans karriär offrar hon sin egen. Niklas svartsjuka styr snart hela hennes liv. Bit för bit släpper hon taget om det viktigaste hon har: barnen, vännerna, skrivandet. Unni Drougge skonar ingen, allra minst sig själv, när hon beskriver sitt eget sönderfall. Boven i mitt drama kallas kärlek är en självbiografisk roman om den destruktiva...
Visa mer
Recensioner
Betyg
Jag tycker Unni Drougge fångar känslan över ett destruktivt förhållande i skrift, det är väldigt naket och utelämnade. Jag blir ofta väldigt illa berörd och jag blir så jävla trött på hennes lilla omogna pojke(pojkvän). På just det där sättet. Unni Drougge använder också språket på ett otroligt nyanserat sätt och det känns efter ett tag som man känner henne personligen. En bok som får en att må dåligt men som behövs.
Betyg
Otroligt självutlämnande och med ett driv i språket som gav en extra dimension. Jag vill absolut läsa mer av Drougge. Trots detta blir det bara en stark trea eftersom jag aldrig liksom förstår hur man kan ge upp sina barn på det viset för kärleken till en annan vuxen. Kanske säger det mer om mig än om Unni men jag hade gärna sett mer av hur hon resonerade med sig själv när hon stannade och hur hon tänkte när hon faktiskt vaknade upp mot slutet. Det var som att plötsligt gick hon från totalt beroende till frihet på noll sekunder. Men det angelägna ämnet och situationsbeskrivningarna höjer betyget och likaså tycker jag om de fantasifulla uttryck och jämförelser som förekommer här och där.
Betyg
Boken berör verkligen. Man kan inte säga annat. Och visst känner jag mig fördömande ibland, i vissa situationer när det blandar in barnen för mycket, men samtidigt så vet jag ju...man ska aldrig säga aldrig. Kärleken är en stark drivkraft, passionen en ännu större...
Men visst känns det sjukt ibland. För sjukt. För starkt. Så jag kan mycket väl förstå hur det känns att leva i galenskapen.
Boken är mycket bra och jag tror att många skulle få ut en hel del av att läsa den, men de som bäst behöver lär ju aldrig göra det ändå så...
Kärleken kan verkligen vara destruktiv och det påvisar Unni här, på värsta sättet.