Boken om Blanche och Marie

Enquist, Per Olov

| 2004

Flag from sv

846


Nominerad till Augustpriset 2004 för bästa svenska skönlitterära bok. Kring fyra fantastiska gestalter i förra sekelskiftets Paris väver P O Enquist en roman om den möjliga och den omöjliga kärleken. I centrum står Blanche Wittman, en gång världens mest kända mentalpatient och Marie Curie, dubbel nobelpristagare men utstött på grund av otillåten kärlek. Vad handlar det om? – Kärleken, den möjliga och den omöjliga. Blanche Wittman togs som ung in som patient på sjukhuset La Salpêtrière i Paris. Hennes läkare var J M Charcot, världskänd som den förste att använda hypnos i sin behandling av kvinnor som led av det man kallade hysteri. Blanche blev hans favoritpatient och hett åtrådda. Bland dem som besökte hans offentliga seanser fanns Strindberg, Axel Munthe och den unge Freud. När Charcot dog blev Blanche frisk och började arbeta som assistent till den polsk-franska nobelpristagaren...

Visa mer

Skapa konto för att sätta betyg och recensera böcker

Recensioner

M

Mats Sigfridsson

2019-03-13

Betyg

P.O. Enquist har ett fantastiskt språk och berättarteknik. Trots det blir jag inte helt engagerad i denna roman som bygger på Blance Wittmans och Marie Curies liv med fokus på kärleken. För min del beror det på att jag har lite svårt för sättet som romanen är skriven. Ibland blir det oerhört känslosamt och rörande men så stannar P.O. upp och ska analysera och "rabblar" fakta. För mig stör detta rytmen i berättelsen vilket gör att detta inte blir en av Enquists bättre romaner enligt mig.

Johanna Varnander

2015-09-16

Betyg

"Boken om Blanche och Marie" är för mig min första tillflykt till Per Olov Enquists verk. Den gavs ut 2004 och väver skickligt ihop en fiktiv berättelse med ett fåtal historiska personligheter och nyckelhändelser i deras karriär/liv.

Boken är intressant, för den är skriven på ett sätt jag aldrig varit med om förut. Protagonisten och berättaren är i första han Blanche Wittman, en välkänd historisk person som agerade medium i vetenskapsmannens Charcots forskning om Hysteri kring förra sekelskiftet.

Boken kretsar kring Blanche historia och hennes jakt på att finna hemligheten kring kärlek... detta genom tre anteckningsböcker (fiktiva) som man som läsare får följa.. delvis med direkta utdrag, dels genom Blanche, och genom Marie Curie, och till viss del också genom Per Olov Enquist själv som författare går in i berättelsen och begrundar.

 

I Frågeboken vill hon berätta sin historia, summera, och jämföra sina erfarenheter från dels hysteriexperimenten på Salpêtrièresjukhuset, dels de fysikaliska under Marie Curies ledning, för att på detta sätt skapa en läkande bild av kärlekens natur, som hon liknade vid radiumstrålningens och hysterins.

Per Olov Enquists språk är målande på många sätt;

 

Man måste, som vore det en målning föreställande en spedsknypplerska, med nedböjd huvud, med allvar, sorg, inte med synlig kropp, föreställa sig Blanche där hon ligger i sin låda, med båda benen amputerade, alltmer besatt av att finna nyckeln till kärleken, lidelsen och livet.

Blanche Wittman, en kvinna som efter arbetet med Charcot går vidare, i boken, till att arbeta som laboratorieassistent till Marie Curie, en relation som är både vänskaplig...men kanske också mer. Båda kvinnor ett offer för radiumstrålning, Blanche, vars kropp sakta amputeras ben för ben, och som alltjämt försöker skapa en helhetsbild av kärlekens krafter, vetenskapens lockelser och radiums dödliga, blå skimmer. Boken följer inte bara en kärlekens historia för Blanche, men också hur hon via anteckningsböckerna till synes försöker stötta och hjälpa i Marie Curies kamp om att balansera en berömmelse inom vetenskapen - männens värld - med kärlekens lidelser och att bara vara 'kvinna'.

Det är de första åren av det tjugonde århundradet, samtidigt lämnar hon, utan högmod, en redogörelse för den moderna världens tillblivelse. Ibland Pierre Curie närvarande, ibland Blanche, någon frågar, någon skriver, ibland Blanche, ibland Marie, och alltid i centrum ett ämne kallat radium, gåtfullt lysande, fladdrande som kärleken, ännu inte dödligt.

*

Boken om Blanche och Marie, en roman som undersöker kärlekens hemligheter, det fragila tillstånd som man som människa faller i när kärleken slår snett. Att hantera känslor i en vetenskaplig värld - och Per Olov Enquist lyckas skapa en berättelse där upptäckten av radium och kärlekens natur plötsligt framstår som två lika mynt. Båda lika mystiska, skrämmande, spännande och potentiellt dödliga.

Jimmy Kleiner

2013-06-19

Betyg

Jag slutar aldrig förundras över vilket vackert språk POE skriver.

M

Måns Andersson

2013-04-22

Betyg

Boken var inte riktigt fulländad, vissa partier var dock mycket väl skrivna med ett vackert språk, jag har personligen svårt med romaner där författararen analyserar och funderar mitt i historien.

S

Saga Fogel

2012-10-26

Betyg

Rekommenderas att höra som ljudbok!

K

Kattis #

2012-02-20

Betyg

Intressant inblick i nobelpristagaren Marie Curies vetenskapliga värld.

Lotta Norén

2011-06-27

Betyg

Växte från en tvåa, till en trea och nästan en fyra. Tyvärr tyckte jag att Anita Björk var mycket tråkig som uppläsare. Funderar på hur annorlunda jag upplevt boken om jag läst den själv?

Kenneth Olausson

2010-03-28

Betyg

Man föds, man dör. Däremellan försöker vi väl alla leva så gott det går. E. berättar i romanform om två kvinnor och minst en man som försöker. Det tog ett tag innan min inre läskompass hittade rätt, men väl där så pekade den röda pilen rakt mot hjärtat. "Kärleken övervinner allt" tror jag E. vill få oss att tro. Men knappast så för Blache, möjligen för Marie. Och för Paul? Och för dig? Men vackert låter det - "Amor Omnia Vincit".

Maria Eliasson

2010-03-15

Betyg

Få böcker har jag lagt ifrån mig - den här är en av dem. Kanske ger jag den ett försök till någon gång, men jag klarade inte av att komma in i den helt enkelt. Kanske bara fel bok vid fel tillfälle? Jag är trots allt en humörläsare.

Ulla Englund

2009-07-08

Betyg

Jag kunder knappt läsa boken till slut; allt stympande fick mig att må illa. Men jag förstod den väl inte