Blodröda kräftor - Jakten på Henry Wu

Betyg

Jag gillar riktigt hårdkokta deckare mellan varven och njöt av den här, för den var sällan obefogat brutal. Jag har tvingat mig till att bara läsa ett eller två kapitel per kväll för att dra ut på nöjet.

Men Ola Wong hade också fin hand med språket - t ex:

"Micke P skrynklade ihop ansiktet i en min av orättvis plåga som skulle ha gjort en pilgenomborrad martyr avundsjuk."

Finess!

Betyg

Jag har läst Ola Wongs Blodröda kräftor – jakten på Henry Wu, som är hans debut som skönlitterär författare. Det är ingen kvalitetslitteratur, men å andra sidan kan man inte finna många inom deckargenren som är det. Ta t ex Keplers Hypnotisören, en av de sämsta böcker jag läst!

(Jag slås för övrigt åter av en undran om förlagen slutat korrekturläsa texter, för tryckfel och stavningsfel tycks allt vanligare. Är det typiskt för bokbranschen i Sverige idag, eller bara för deckare kanske som ska ges ut snabbt för att pengarna ska trilla in?)

Det är med viss nyfikenhet som jag läser Olas historia om unga, snygga Eliza Su med kinesisk bakgrund som bokens hjälte. Det är ganska modigt att skriva ett jag som kvinna när man är man, fast han övertygar inte mig, särskilt inte när ordet ”skrevet” dyker upp när jaget i boken - hjältinnan - blöder från just det området. Kanske har jag fel, det är enligt ordböcker bara ett ord för det område som är mellan benen, men jag skulle vilja påstå att vi kvinnor knappast använder det ordet om oss själva. Det är typ det ord man använder när man ska beskriva en man som kliar sig därnere!

Jag kan tänka mig att en del kommer att kritisera författaren för att ha utmålat en stereotyp kvinnotyp, särskilt från läsare utan Kinaerfarenhet. Och det leder mig in på något som jag funderat på under läsandets gång, nämligen om man själv inte har erfarenhet av det kinesiska samhället de senaste åren, hur läser man texten då? För jag kommer på mig själv att skratta igenkännande ibland över små beskrivningar av vissa fenomen som en annan läsare förmodligen skulle betrakta som rena påhitt eller överdrivna skämt.

Ibland får jag intrycket att Wong skrivit boken på skoj och som en slags karikatyr av eller kritik mot det svenska deckarundret. Typ, bara kläm in samhällskritik och våld och ha en struktur som ger ett slut där läsaren inte kan gissa vem boven är och voila! Har man sedan redan ett namn får man den publicerad också, det kvittar om innehållet är bra eller inte. Wong verkar verkligen ha försökt pressa in precis all samhällskritik och allt våld han kan, så mycket att man undrar om han har något kvar att ta med till nästa del. För det kommer ut mer om Eliza Su. Blodröda kräftor – jakten på Henry Wu beskrivs som ”del 1” om man läser på vad det står om boken hos de nätbaserade bokhandlarna.

Från att ha gjort sig känd i böcker och särskilt dagstidningsartiklar som ganska kritisk mot Kina, har det nu blivit dags för Wong att ge Sverige sin dos. Wong lyckas klämma in kritik mot långa väntetider hos hantverkare, dålig service från internet- och teleleverantörer, kritik mot rasister, välutbildade anarkister, djurrättsaktivister som är veganer, feministrörelsen, polisväsendet, you name it. Det skildras ibland genom slående beskrivningar utifrån ett kinesiskt perspektiv. Bilden av svensken i allmänhet beskrivs med kinesiska ögon sett för övrigt som en ganska lättlurad, halvfattig och nästan lite efterbliven person. Kanske inte så konstigt i jämförelse med hur de välutbildade, rika kineserna lever sina snabba jet set-liv idag.

Även om Wong kanske skrivit boken som ett skämt, känns det ändå som om det är med en släng av förhoppning innerst inne av att en dag bli en erkänd författare även inom skönlitteraturen. Och fast det må vara ett skämt, så slås man ändå av vissa fyndiga formuleringar som poppar upp då och då, som t ex den krassa verkligheten vid en begravningsscen: ”...hela den kala begravningshallen ekade av gråt, och tårarna föll ner på golvplattorna av italiensk marmor, tillsammans med hårstrån och mjäll och andra mänskliga biprodukter.” Utan den där sista delen av meningen hade den fallit platt. Den blir som en slags metafor för hur vi alla, oavsett rikedom, är gjorda av samma virke och är lika dödliga. Eller det lite roliga men sarkastiska när svenska polisen jämförs med Hongkongs i en dialog: "...’Vi får gå till polisen.’ ’Sant, men det här är inte Hongkong, polisen kommer inte att göra ett skit.’ Love hade rätt. Hongkong har en av världens bästa poliskårer. Den svenska är bäst - om man rankar i innebandy.”

Om Ola Wong raffinerar sitt reportageliknande språk och skriver med en högre ambition i framtiden, kanske vi får se kvalitet även på det skönlitterära området så småningom. 

Betyg

Jag gav upp efter ynka 50 sidor, men maken till spekulativt och onödigt våld har jag aldrig varit med om. Jag brukar inte vara sjåpig men det var lite för mycket ihjälslagna barn och sexuella övergrepp för min smak.