Extra MP3-CD medföljer! Lyssna och förundras när Anna Godenius läser... Gode Gud - viskade människorna i församlingen i Östmora kyrka i skräck när de såg två barn sakta lyfta mot taket - måtte de inte slås sönder mot muren. Spontant klädde de sin häpenhet i konkreta ord av gripbar oro. De Såg taket lyftas av en vind och kände hur en tjutande stor drog genom rummet och drev ut kyrklukten. Marianne Fredriksson berättar för oss en händelserik, nyanserad och varm historia, gripande spännande och fylld av insikter och tröst. Berättelsen är så överfylld av dramatiska historier att den är omöjlig att återberätta i några få ord. Det enda man kan säga är att i denna roman är livet alltid satt på sin spets. Berg sjunger, djup står upp. Ingenting är trivialt, allt är laddat. Men livet är alltid möjligt. Alltid storslaget. Lisbeth Larsson, Expressen I Blindgång flyter inget blod, jagas inga skurkar,...
Visa mer
Recensioner
2020-10-08
Betyg 
Först trodde jag inte att denna bok var något för mig men sakta växte fascinationen fram.
2014-08-10
Betyg 
Sakta, sakta lyfte barnen mot taket. De gjorde en lov kring guden som om de inbjöd honom att följa med. Men han kunde inte bli fri från korset där människorna spikat fast honom. Så flickan skakade sorgset på huvudet när de fortsatte uppåt mot valven i den ljusblå kyrkan. Hennes hand kring pojkens hårdnade. De ökade farten. Gode Gud, viskade folket i skräck inför olyckan när barnen skulle slås sönder mot mur och sten. Men vinden var där och öppnade valven, en väldig storm som dånade genom rummet och drev ut kyrklukten. Och de såg himlen, alla såg himlen där barnen försvann på sin färd mot solen, vaggade av vindarna som lätta fåglar i storm. Sedan slöt sig kyrkans tak och det var alldeles som om ingenting hänt.
Detta är upptakten till Marianne Fredrikssons allra största mästerverk enligt mig. I Blindgång vävs de mest komplexa av historier samman på de mest mirakulösa sätt. Boken igenom är en vuxensaga som man sugs in i och aldrig vill lämna, åtminstone är det så för mig.
Berättelsen i sig är så överfylld av dramatiska händelser att det är nästintill omöjligt att beskriva i ord. Berg sjunger, djup står upp och Bergakungen känner inte till sin speciella begåvning. Ingenting är trivialt, allt är laddat och allt är storslaget och vackert, till och med de mest tragiska av händelser.
Det här är en klassiker som aldrig blir gammal och med Anna Godenius underbara röst- är det här ett måste för oss som älskar bra böcker!
2014-02-21
Betyg 
Mycket mystik, påminde mig lite om Aprilhäxan av Majgull Axelsson. Jag tyckte att den var väldigt fängslande och bra, men i efterhand så minns jag den inte speciellt mycket, så den gjorde inte så stort intryck. Stark trea/svag fyra!
2012-01-09
Betyg
Tyckte bra om den när jag började läsa men blev mer och mer irriterad. Det kändes så tillrättalagt. Alla hade så fina svar på allting. Ingen som tappade humöret och höjde rösten. Alla tyckte såå mycket om varandra.Psykologer som så lätt fanns till hans.Naturligtvis en bekant och en pojkvän. Inte heller några ekonomiska bekymmer utan kan åka och flyga och fara hit och dit. Berättelsen är fin men människorna blev bara för mycket av gullgull. Tyvärr.
2011-01-16
Betyg 
Miraklet i Östmora kyrka skedde första söndagen i advent. Hela församlingen (så värst många själar var nu inte närvarande, folk var inte så kyrksamma nu för tiden), inklusive prästen, Karl-Erik Holmgren, såg hur två barn steg upp mot taket som i sin tur flög av och släppte ut de två. Grejen var bara att de två barnen, Sofia och Anders (hemmahörande i Östmora och välbekanta för alla de närvarande), låg hemma i feber och flunsa. Vad ingen kunde veta var att de två stämt träff i drömmen, för att se Gud och för att psalmen ”Bereden väg för Herran” skulle passa så bra, och inte hade de räknat med att alla andra skulle kunna se dem.
Miraklet blir starskottet på en lång rad andra händelser och framförallt hågkomster. Sofias mamma Klara minns sin barndom och avundsjukan på brodern Jan. Hon är färdig läkare men flyktig som ett skogsrå och med psykosskräck ständig lurande runt hörnet. Klaras mamma Kerstin, läraren, minns hur hon träffade livskamraten Hans och hur livet gestaltat sig som mamma till Klara och mormor till Sofia. Hans, oljetankerkaptenen och Bergakungen, minns barndomen i andra världskrigets Hamburg.
Vad jag vet är Blindgång den första Marianne Fredriksson-bok jag har läst och från början blev jag fascinerad. Jag gillade den mjukhet som fanns i berättandet och känslan av vardagsmagi i framförallt Sofias ovanliga förmågor (som hon dessutom ärvt, kommer det fram så småningom). Stämningen i boken är lite ålderdomlig och vore det inte för små tidsmarkörer här och var som placerar handlingen i 1980-talet skulle man lika gärna tro att det här vore 40-tal. Känslan förstärks inte minst av att alla karaktärerna pratar mer eller mindre om Gud och religion på ett sätt och med en frekvens som inte signalerar någon modernare tid. Möjligen skulle man kunna förklara det med att Östmora är en liten ort där man generellt sett är mer religiös och tioåringar fortfarande använder ord som ”Pyttsan!”.
Men efter ett tag börjar den overkliga känslan skava. Det blir exempelvis väldigt stor skillnad mellan hur karaktärerna beskriver andra karaktärer och hur de sedan framstår i texten. Primärt gäller det relationen mellan Kerstin och Klara, där Klara inledningsvis är mycket arg på sin mamma och beskriver henne i ordalag som inte alls stämmer överens med den kompetenta kvinna som skrider fram i Östmora. Men mest av allt blir det lite för mycket magi och lite för lite vardag. Alla karaktärer, från prästen Holmgren till stålmannen Hans, säger orädda och artikulerade sanningar, vilka alltid verkar förlösande förr eller senare. Alla samtal leder någonstans, alla kommer till insikt, ingen blir orimligt arg (om det inte handlar om psykisk sjukdom förstås).
Framförallt gäller detta problem Sofia som bara är älvalik och god, står på god fot med både folk och fä och kan prata med vuxna som vore hon visheten själv (vilket hennes namn i och för sig antyder). Bara en gång hade jag velat läsa om konflikter som rörde lördagsgodis eller vilka kläder som är lämpliga att ha på sig till skolan. Det enda i den vägen jag nu kan påminna mig är när hon en gång ber Kerstin om pannkakor istället för levergryta och Kerstin efter lite funderingar kring nyttigheten i de respektive maträtterna ger efter.
Religionen tar som sagt stor plats i Blindgång och det gör även psykologin. Det är helt uppenbart att Marianne Fredriksson är en stor anhängare av terapeutiska samtal och inte heller rädd för lite välanvänd psykofarmaka. Psykiatrikerna Jonas och Judith är så kloka, så kloka och säger alltid de rätta sakerna. Alla mår bra av samtal, det är ett budskap som närmast hamras in. I hastigheten blir till och med både Freud och Jung inte bara psykologer, utan ”vetenskapsmän”.
Blindgång tar sin början i ett blint barns uppvaknande för sin egen förlust av synsinnet och avslutas med hävandet av en retrograd amnesi. Tanken är sannolikt att visa hur man famlar i blindo utan sina minnen, som ju utgör den man är. För min del blev berättelsen om Sofia, Klara, Kerstin, Hans och de andra emellertid mest en blindgångare.
