Blindgång

Betyg

Sakta, sakta lyfte barnen mot taket.
De gjorde en lov kring guden som om de inbjöd honom att följa med. Men han kunde inte bli fri från korset där människorna spikat fast honom.
Så flickan skakade sorgset på huvudet när de fortsatte uppåt mot valven i den ljusblå kyrkan. Hennes hand kring pojkens hårdnade.
De ökade farten.
Gode Gud, viskade folket i skräck inför olyckan när barnen skulle slås sönder mot mur och sten...
Så inleder Marianne Fredriksson sin mystiska roman: Blindgång.
Det var högmässa, en adventssöndag i Östmora kyrka när de runt tvåhundra församlade fick se det otroliga, de bägge by-barnen: Sofia Horner och den blinde Anders Berglund lyftes upp mot taket av en osynlig kraft. Handlar det om Guds vilja, ett mirakel eller en kollektiv hallucination?
För under tiden medan allt detta pågår så ligger de båda barnen hemma i sina respektive sängar med influensan.
Sofia, som hör hur det gamla berget talar till henne- hade alltid varit nyfiken på den blinda pojken Anders. Vad såg han därinne i sitt mörker? Såg han samma som hon? Efter ett tag blir de båda barnen riktigt goda vänner och de bestämmer sig för att drömma varandras drömmar. Men det hade inte varit meningen att alla de andra i kyrkan skulle ha sett dem. Hur kan det komma sig? I drömmen kan Anders se för första gången, se den sanna verkligheten. Han blir djupt deprimerad och planerar att ta sitt liv.
Han blir också rädd för Sofia. Han tror att hon är en häxa som förtrollat honom och kanske ska han döda henne?
Sofia skakas av Anders häftiga utfall mot henne och hon börjar misstänka att det är något allvarligt fel med henne. Hon vill tala med "Momma" om det. Den som står Sofia allra närmast.
Men hon var samtidigt rädd för Kerstins reaktion. Det var ju nämligen så "att en fågel byggt bo i Mommas hjärta som helt hotade att förgöra henne".
Kerstin Horner är lärare, gift med Hans och mor till den döda sonen Jan och Klara. Klara som är Sofias egentliga mamma, är läkare på annan ort, så Sofia har växt upp med sina morföräldrar och då framförallt Kerstin då Hans är sjökapten och enbart hemma i Östmora ett par veckor om året. Kerstin älskar Sofia mer än någon annan, men hon oroar sig ständigt för henne.
Och familjen Horner har haft sin beskärda del av problem under åren.
Klara är rädd för sin dotter. Kanske för att Sofia och hon är så lika. Klara "gick själv in i berget" när hon var femton och hamnade på en psykiatrisk anstalt under en tid. Sofias biologiska pappa dog på mentalsjukhus. Klara fuskade tidigt i skolan genom att med sin synskhet läsa av de rätta svaren från lärarens bok och hon misstänker att Sofia gör likadant.
Klara är förälskad i psykologen Jonas som kanske kan hjälpa familjen Horner och då framförallt Sofia.
Och på ett stort fraktfartyg över gulfen finns kapten Hans Horner som är något av klippan i familjen. Den som framförallt Kerstin och Klara tyr sig till. Men inom Hans finns också pojken Hans som var tio år när Berlin bombades och hans mor och syster som Klara och Sofia är namngivna efter- avled under mystiska omständigheter. Hur rör det resten av berättelsen? Och sonen, Jan, hur dog egentligen han? Hade Klara någon skuld i broderns död? Varför uppfann hon ett monster som förföljde brodern genom drömmarna? Och vilken del spelar de judiska systrarna Judith och Renate Dorff i resten av berättelsen?
Marianne Fredrisson är en sådan där författare som jag varje år kommer tillbaka till. Jag har läst alla hennes böcker ett flertal gånger och älskat de alla. Kanske framförallt hennes mer samtida romaner, men alla har varit mycket bra. Här finns inga sega partier, mitt intresse ökar enbart ju längre in i berättelsen jag kommer. En specialitet som Fredriksson hade och som jag önskar att fler författare har. För mig finns det inga som helst sega partier i hennes böcker.
Det här skulle jag vilja kalla för en saga för vuxna. Den har så många dimensioner. Det finns en lekfullhet i texten, det är såväl dramatik, spänning som ren feelgood. Och karaktärerna är mycket välporträtterade. Jag kan inte komma på den endaste kritik för egen del. Men dela gärna mer av vad ni tycker och tänker. Det är alltid roligt att läsa!

Betyg

Först trodde jag inte att denna bok var något för mig men sakta växte fascinationen fram.

Betyg

Bra uppläsning och vilken bra bok!

Betyg

Mycket mystik, påminde mig lite om Aprilhäxan av Majgull Axelsson. Jag tyckte att den var väldigt fängslande och bra, men i efterhand så minns jag den inte speciellt mycket, så den gjorde inte så stort intryck. Stark trea/svag fyra!

Betyg

Denna bok var helt okej

Betyg

Tyckte bra om den när jag började läsa men blev mer och mer irriterad. Det kändes så tillrättalagt. Alla hade så fina svar på allting. Ingen som tappade humöret och höjde rösten. Alla tyckte såå mycket om varandra.Psykologer som så lätt fanns till hans.Naturligtvis en bekant och en pojkvän. Inte heller några ekonomiska bekymmer utan kan åka och flyga och fara hit och dit. Berättelsen är fin men människorna blev bara för mycket av gullgull. Tyvärr.

Betyg

Miraklet i Östmora kyrka skedde första söndagen i advent. Hela församlingen (så värst många själar var nu inte närvarande, folk var inte så kyrksamma nu för tiden), inklusive prästen, Karl-Erik Holmgren, såg hur två barn steg upp mot taket som i sin tur flög av och släppte ut de två. Grejen var bara att de två barnen, Sofia och Anders (hemmahörande i Östmora och välbekanta för alla de närvarande), låg hemma i feber och flunsa. Vad ingen kunde veta var att de två stämt träff i drömmen, för att se Gud och för att psalmen ”Bereden väg för Herran” skulle passa så bra, och inte hade de räknat med att alla andra skulle kunna se dem.

Miraklet blir starskottet på en lång rad andra händelser och framförallt hågkomster. Sofias mamma Klara minns sin barndom och avundsjukan på brodern Jan. Hon är färdig läkare men flyktig som ett skogsrå och med psykosskräck ständig lurande runt hörnet. Klaras mamma Kerstin, läraren, minns hur hon träffade livskamraten Hans och hur livet gestaltat sig som mamma till Klara och mormor till Sofia. Hans, oljetankerkaptenen och Bergakungen, minns barndomen i andra världskrigets Hamburg.

Vad jag vet är Blindgång den första Marianne Fredriksson-bok jag har läst och från början blev jag fascinerad. Jag gillade den mjukhet som fanns i berättandet och känslan av vardagsmagi i framförallt Sofias ovanliga förmågor (som hon dessutom ärvt, kommer det fram så småningom). Stämningen i boken är lite ålderdomlig och vore det inte för små tidsmarkörer här och var som placerar handlingen i 1980-talet skulle man lika gärna tro att det här vore 40-tal. Känslan förstärks inte minst av att alla karaktärerna pratar mer eller mindre om Gud och religion på ett sätt och med en frekvens som inte signalerar någon modernare tid. Möjligen skulle man kunna förklara det med att Östmora är en liten ort där man generellt sett är mer religiös och tioåringar fortfarande använder ord som ”Pyttsan!”.

Men efter ett tag börjar den overkliga känslan skava. Det blir exempelvis väldigt stor skillnad mellan hur karaktärerna beskriver andra karaktärer och hur de sedan framstår i texten. Primärt gäller det relationen mellan Kerstin och Klara, där Klara inledningsvis är mycket arg på sin mamma och beskriver henne i ordalag som inte alls stämmer överens med den kompetenta kvinna som skrider fram i Östmora. Men mest av allt blir det lite för mycket magi och lite för lite vardag. Alla karaktärer, från prästen Holmgren till stålmannen Hans, säger orädda och artikulerade sanningar, vilka alltid verkar förlösande förr eller senare. Alla samtal leder någonstans, alla kommer till insikt, ingen blir orimligt arg (om det inte handlar om psykisk sjukdom förstås).

Framförallt gäller detta problem Sofia som bara är älvalik och god, står på god fot med både folk och fä och kan prata med vuxna som vore hon visheten själv (vilket hennes namn i och för sig antyder). Bara en gång hade jag velat läsa om konflikter som rörde lördagsgodis eller vilka kläder som är lämpliga att ha på sig till skolan. Det enda i den vägen jag nu kan påminna mig är när hon en gång ber Kerstin om pannkakor istället för levergryta och Kerstin efter lite funderingar kring nyttigheten i de respektive maträtterna ger efter.

Religionen tar som sagt stor plats i Blindgång och det gör även psykologin. Det är helt uppenbart att Marianne Fredriksson är en stor anhängare av terapeutiska samtal och inte heller rädd för lite välanvänd psykofarmaka. Psykiatrikerna Jonas och Judith är så kloka, så kloka och säger alltid de rätta sakerna. Alla mår bra av samtal, det är ett budskap som närmast hamras in. I hastigheten blir till och med både Freud och Jung inte bara psykologer, utan ”vetenskapsmän”.

Blindgång tar sin början i ett blint barns uppvaknande för sin egen förlust av synsinnet och avslutas med hävandet av en retrograd amnesi. Tanken är sannolikt att visa hur man famlar i blindo utan sina minnen, som ju utgör den man är. För min del blev berättelsen om Sofia, Klara, Kerstin, Hans och de andra emellertid mest en blindgångare.