"Jag trodde jag kunde Greta Garbo." Så inleder Lena Einhorn efterordet till sin roman Blekingegatan 32. Einhorn gjorde redan i slutet av 90-talet en tevedokumentär om Garbo, och hade då haft anledning att tillbringa många timmar med den ganska otillgängliga, självupptagna och oftast olyckliga kvinna som en gång var världens största filmstjärna. Men så fick hon 2005 läsa de trettiotre breven från Greta Garbo till Mimi Pollak. De skrevs från början av Gretas och Mimis gemensamma tid som studenter vid Dramatens elevskola till långt efter det att Greta avslutat sin karriär. Mimi lär ha burit dessa brev i sin handväska hela livet. Och plötsligt steg en helt annan Greta fram: en Greta som en gång hade haft andra livsval, som upplevde att hon hade nått sina drömmars mål när plötsligt den världsberömd regissören Mauritz Stiller trädde fram och förklarade för henne att hon kunde nå längre än så....
Visa mer
Recensioner
2015-04-25
Betyg 
Jag gillar Lena Einhorns språk och berättarstil, så det var därför jag fastnade för boken. Jag har aldrig haft något direkt tidigare intresse för Garbo, men boken tecknar en rörande beskrivning över människan bakom legenden.
2014-04-21
Betyg
tycker verkligen så himla himla bra om Lena Einhorns sätt att skriva och berätta historier. Det känns nära inpå men utan att vara påträngande och övermäktigt. Sorgligt, precis som Siri- men ack så vackert!
2013-11-07
Betyg
Äntligen en författare som kan gestalta och njutbart och enkelt berätta en historia. Romanen förutsätter nog att Du är intresserad av Garbo och hennes första tid.
