
I den tredje och sista boken av bläck-trilogin ligger Ormhuvuds makt fortfarande som en skugga över Ombra. Meggie lever med sina föräldrar på en övergiven gård i bergen, där man nästan skulle kunna glömma vad som hände på Nattborgen. Men nötskrikans läte hörs ibland på natten, och då försvinner Mo med Svarte prinsen och Starke mannen. Allt som är möjligt måste göras för att rädda bläckvärlden undan en odödlig ond härskare.
Visa mer
Recensioner
Betyg
Min satsning på att läsa klart serier går vidare och nu hade turen kommit till den om Bläckvärlden. Ja, det tog emot extremt mycket att börja läsa Bläckdöd. Jag var inte alls speciellt glad i förra delen och den här sista är till och med ännu tjockare. Därför planerade jag att läsa den över påsk. Och lite till. Läs mer på min blogg
Betyg
Bläckvärlds-serien visar sig vara den där sällsynta sortens trilogi där bok två är den avgjort bästa boken... Bläckhjärta var riktigt bra, en bokfrossande sagorik överraskning. Bläckmagi var riktigt riktigt bra, tog världen som påbörjats och fördjupade den, berättade en riktigt fängslande saga. Bläckdöd fortsätter i samma värld, på samma saga.
Berättelser ska avslutas, trådar ska knytas ihop. Det blir litet för långt. Det märks att Funke inte vill lämna sin värld, men det vill ju egentligen inte jag heller... Och det måste bli långt: det finns flera författare till historien.
Världen boken utspelar sig i är en värld som skapats av författaren Fenoglio. Ett antal personer från vår "verkliga" värld har hamnat i denna bokvärld. Däribland en annan författare, som försöker ändra handlingen i världen för att själv gagna av det. Vad han och Fenoglio skriver kan bli verklighet. (Men bokmagin blir mer bruksmagi här, inte den fantastiska sagomagi den var i tidigare böcker.) Därtill har världen tagit sig eget liv, saker händer för att de måste hända, personerna är verkliga personer, inte bara skapelser av bläck och papper. Det är inte konstigt att det blir en lång, invecklad historia...
En okej, ganska vemodig avslutning på trilogin.