Blå skymning är ett försök till uppgörelse med dotterns död. Joan Didion talar direkt, utan förbehåll, om oviljan att konfrontera det oundvikliga. Som om minnen skulle kunna ge mig någon tröst. Minnen tillhör definitionsmässigt det förgångna. Minnen är skoluniformerna från Westlake som hänger i garderoben, de blekta och spruckna fotografierna, inbjudningskorten till bröllop mellan personer som inte längre är gifta med varandra, mässkorten från begravningarna av personer, vars ansikten man inte längre kommer ihåg. Minnen är det man inte längre vill komma ihåg. I Blå skymning är minnena i högsta grad närvarande. Babyn med en rosa rosett i håret, barnet som skriver dikter och sorterar diversesaker , bruden med doftrankor i flätan och en tatuerad frangipaniblomma skymtandes genom tyllet. I sin hyllade roman Ett år av magiskt tänkande berättade Joan Didion om året som följde efter att hon...
Visa mer
Recensioner
2014-07-13
Betyg 
Vackert språk och fint driv i handlingen. Intressant grepp med ta sitt eget åldrande och temat för bojen, dotterns död. Jag kommer läsa hennes andra prosaböcker, positivt överraskad.
2013-09-23
Betyg 
Verkligen inte min typ av bok. Oerhört sentimental, men fick ändå inte mig att känna någonting. Förstår inte varför den har blivit så hyllad...
2012-10-31
Betyg
Inte lika bra som "Ett år av magiskt tänkande", men klart läsvärd. Didion har ett sätt att skriva som verkligen tilltalar mig, det påminner lite om stream of consciousness.
2012-10-19
Betyg
Bitvis vacker. Bitvis melankolisk och skrämmande. Det finns nåt äkta som avägts finstämt i varje ord, i varje mening som gör att helheten drabbar en som en flodvåg.
2012-02-19
Betyg 
Tycker om språket. Joan är en vacker och mycket inspirerande människa. Tyckte att jag tappade bort mig i berättelsen då och då. Men boken som helhet är vacker, fin och tröstande.
2012-01-30
Betyg
Joan Didion har skrivit ännu en vacker sorgebok. Den förra boken ”Ett år av magiskt tänkande” om makens död blev en lysande bestseller. Kort efter denna tragiska händelse blev hennes enda dotter, Quintana, sjuk och dör bara 39 år gammal. Det som inte fick hända hände. ”När vi talar om dödlighet talar vi om våra barn” säger Didion och menar att från den stund som vi får ansvar för ett barn finns rädslan för döden där. Den nya boken är tillägnad dottern och har en titel som är väl vald. Blå skymning ger ett vackert ljus precis innan det obönhörligt kommer att mörkna.
Livet förstås baklänges, men levs framlänges, sa Kierkegaard och här bearbetar den 75-åriga författaren sina minnen av dottern. Det handlar om föräldraskapet, sjukdom, död och åldrande. Hon är vemodig och anklagar sig själv för att ha varit en dålig förälder. Varför var hon så upptagen av sin yrkeskarriär, lyssnade hon egentligen på sin dotter? Quintana hade periodvis mått väldigt dåligt, trots sin privilegierade uppväxt. Hon fick flera psykiatriska diagnoser och självmedicinerade med droger. Hon plågar sig med tankar om att problemen i grunden berodde på den adopterade dotters rädsla för att bli övergiven. Didion värnar om barnets rätt till integritet, att barn behöver få vara barn, och reflekterar över att vi idag kontrollerar och binder dem till oss i större utsträckning än tidigare. Curlar dem ända in på universitetet.
När de mest älskade människorna är borta är minnen inte heller till tröst. ”Minnen är det man inte längre vill komma ihåg”, säger hon och menar gamla skoluniformer, blekta foton från lika bleka händelser och inbjudningskort från människor som inte längre är gifta. Livet är det som pågår medan vi sysslar med annat och att Didion vill inte förlika sig med tanken på att åldrandet kommer att begränsa henne. Hon vill hålla sig levande, hålla sig igång. Jag är svag för melankoliskt skrivna böcker och gillar hennes sätt att formulera tankar i frågeställningar som blir till en vemodig reflektion över dödlighet och tid.
(Publicerad i Norran den 28 februari 2012)
2012-01-30
Betyg
Vemodig sorgebok som är lika br eller bättre än Ett år av magiskt tänkande.
