Johanna rös till vid tanken på den unga flickan och minnet av den spruckna skallen. Den bleka huden med blod över både ansiktet och de bara armarna. Skrapsåren. Ögonens blinda stirrande. Johanna Rosling, en ovanligt ung kriminalkommisarie hos Uppsalapolisen hade en riktig dålig morgon. Inte nog med att hon både var bakfull och trött efter en natt utan en minuts sömn, hon hade valt just denna dag för att tigga till sig sin första förundersökning. Sitt val kom hon att ångra flera gånger under det närmaste dygnet. En ung kvinna hade blivit mördad och Johanna hade blivit inblandad på det underligaste och kanske mest pinsamma sätt man kunde tänka sig. Betongsuggan är en deckare där vi får vi följa kriminalkommisarie Johanna Rosling, hennes mentor och kollega kriminalkommisarie Lars Klever samt övriga medlemmar i den grupp av poliser som tar upp den intensiva jakten på...
Visa mer
Recensioner
2019-03-07
Betyg 
3,5/5
Boken Betongsuggan innehåller flera saker som tilltalar mig som läsare. Dels har den en ovanlig titel som får mig att bli intresserad, dels är omslaget oerhört attraktivt och tilltalande och får mig att direkt dras till boken. Men också en sådan enkel sak som att det faktiskt handlar om en kvinnlig kriminalkommisarie som huvudperson är kul.
I Betongsuggan börjar prologen med att man får följa upptakten till ett mord. Det är en väldigt bra början, där man direkt känner skräcken och paniken som den unga tjejen också måste känna i ögonblicket och det gör också att det känns som om boken kommer att bli väldigt bra.
Och det är den, bitvis. Men den är också bitvis förutsägbar och det kan jag tycka är tråkigt. Det är så många personbeskrivningar med fokus på utseende att jag reagerar på det och det är också lite stereotypt när det kommer till personerna och deras roller. En äldre kommissarie som är en mentor/fadersgestalt till den yngre kvinnliga och en dryg kollega som såklart är snygg och ett kärleksintresse. Även själva ploten har vissa drag av förutsägbarhet.
Ändå gillar jag den. Jag tycker om hur relationen mellan personerna beskrivs och som individuella karaktärer gillar jag dem också. De känns genuina och välarbetade. Klever som äldsta kommisarie är inte så purken som jag annars tycker att de brukar vara och det är upplyftande. Johanna som yngre är också mer djupgående än vad jag tycker att de ofta kan vara annars. Det känns lite som att hänga med ett kompisgäng, just för att Roth och Pike lyckas få de olika personligheterna att stå ut mycket. Jag tycker också om att de inte är övermänniskor, utan att man får följa med i inre tankar, känslor och upplevda eller riktiga misslyckanden.
Språket är flytande och dialogerna eller språket i övrigt är inte särskilt stereotypt utan känns passande för genren. Jag gillar som sagt hur personernas karaktärer beskrivs i boken men även omgivningar och liknande är lagom mycket beskrivna för att man ska få en generell bild men inte gräva ner sig för mycket i det.
