Barrage Contre Le Pacifique

Betyg

En fördämning mot Stilla havet (franska: Un barrage contre le Pacifique) - Marguerite Duras

Strax utanför staden Kam, i dåvarande Franska Indokina 1931, livnär sig en moder och hennes två barn, dotter och son, på en mager jordlott. I angränsning till jordlotten hotar ständigt Stilla havet med att skölja, översvämma och ödelägga grödorna. Skyddsvallarna som ständigt restaureras är det enda skydd som garanterar en bördig jord och med det en skörd för livnäring. Modern vägrar ge upp och kämpar ihärdigt mot havet och de korrupta franska kolonialamyndigheterna som plågar familjen. När sonen och dottern blir allt äldre överväger de att lämna allt och överge sin mor. Modern inser allvaret och väljer att ta till drastiska åtgärder för att hålla samman familjen till varje pris.

En fördämning mot stilla havet är Marguerite Duras genombrottsroman och, precis som Älskaren ( - läs tidigare recension på Bokhörnan), en roman som präglas av självbiografiska drag. Det är familjerelationen, sinsemellan moder, son och dotter, som skildras i en fransk kolonial under 1930-talet. I Franska Indokina drabbas familjen av ständiga svårigheter och motgångar, i kampen mot översvämningar och korrupta myndigheter försöker de leva en dräglig tillvaro trots misären som skoningslöst slår tillbaka mot dem. Det är en handling som blivit något av en grundsten i Marguerite Duras fiktionsvärld. Det är en berättelse om misär och rasism, men också kärlek och dess genomslående kraft. Det är en roman med svävande och graciöst språk som förtrollar och förför med enorm lidelse. Marguerite Duras är en författare som anspråkslöst tar sig an rollen att leda vägen i prosa som förbryllar och briljerar. I det anspråkslösa vilar tillika en obeskrivlig naturlig styrka, en flodvåg av ord som översköljer med sorg och olycka. En fördämning mot stilla havet är en oemotståndlig roman som bryter ner alla skyddsvallar och översköljer människan med sann olycka, sorg, kärlek och skönhet.

Betyg

Tycker språket i översättningen är krystat och det hände ett flertal gånger att jag läste om meningarna för att förstå vad de syftade på.
Jag tycker inte heller att hemskheterna som skildras i boken, och som beskrivs av recensenter, berör särskilt mycket. Suzannes ickerelation till herr Jo är klart intressantast, samt spänningarna mellan familjemedlemmarna som jag upplever som nästintill sexuell. Det finns också en smutsighet i den värld som Duras beskriver, som är intressant.

Betyg

Bra bok, men det känns som om jag har läst den här historien förut. Och det har jag väl också, till en viss del.