
Dödsdansen - i synnerhet den första delen - är ett av de stora mästerverken i Strindbergs dramatiska produktion och kombinerar på ett utomordentligt suggestivt sätt det tidigare naturalistiska dramats maktkampsmotiv och koncentration i tid och rum med de nya inslag som är en följd av den omvälvande Inferno-upplevelsen: verklighetsupplösningen, det religiösa skuld- och försoningstemat, insikten om att skeendet i sista hand regisserats av »makterna». När dramat kom ut i bokform hösten 1901, utdömdes det av flera ledande kritiker. Oscar Levertin, som totalt saknade förståelse för Strindbergs sena, nyskapande dramatik, talade i en beryktad anmälan om »en plump, långsam och tråkig träskodans, som icke kan gripa eller fängsla». Hans omdöme har eftertryckligt dementerats av eftervärlden. Ett internationellt genombrott kom med Max Reinhardts berömda uppsättning i Berlin 1912, och alltsedan dess...
Visa mer
Recensioner
Betyg
Detta lilla lättlästa och kraftigt medryckande drama var min egentliga inkörsport till Strindberg.
Och som sådan vill jag rekommendera texten i fråga !
Stycket har formen av just ett drömspel och föregriper surrealismen, med sitt drömliknande absurda händelseförlopp, och sin uppfattning om drömmens ocensurerad sanningar som "verkligare" än det vakna tillståndets rationaliserade "verklighet".
Dramat problematiserar de flesta aspekter av människans tillvaro; kärleken, den goda viljan, Ã¥lderdom, och karriär.
Och pÃ¥ den stora övergripande frågan om livets mening tycks svaret vara ett tomt, kallt, nattsvart ekande: "Den saknas !"
Ehuru svart, pessimistiskt, och absurdt, Ãr dramat inte dess mindre vansinnigt humoristiskt, roande, och har förmågan att få igång det maskineri, som har säte bakom pannbenet, och till och med få arbetet att kännas roligt !
SKA LÃSAS !
2016-03-07
Betyg
Även om miljön är ålderdomlig, känns dramats andemening stämma mycket väl med vår tid.
2011-07-29
Betyg
Strindberg vet sådant om överklass och underklass som det nu så beundrade geniet Nietzsche inte har en aning om.