»Dunderboken, i ny stor renässansstil»: så beskrev Strindberg I havsbandet då han sände in manuskriptet till förläggaren. Boken kom ut 1890. Huvudpersonen, kring vilket allt kretsar, är fiskeriintendenten Axel Borg, en övermänniska och tragisk hjälte med många drag av Strindberg själv. Romanen skildrar både hans triumfer och hans slutliga psykiska sönderfall och död i den skärgård, som Strindberg älskade mest av allt. Den äregirige och maktlystne Axel Borg går under i sin isolering bland kustbefolkningen, utan att kunna göra klart for sig om han är förföljaren eller den förföljde.
Visa mer
Skapa konto för att sätta betyg och recensera böcker
Klassiker och kanske en av Strindbergs mest lästa böcker. Äkta persongalleri och mycket bra psykologi med en hel del humor. Jag skäms att erkänna att detta är den första Strinberg jag läser men det ska helt klart bli fler. Svag 4:a
Om värmländske Carlsson som kommer till änkan Flods nergångna gård på en fiktiv ö i Sthlms skärgård. Han får saker och ting att börja fungera igen, men har väl kanske större ambitioner. En småtrevlig bok som är helt ok... och inledningsmeningen är ju en klassiker.
Man ska väl ha läst åtminstoen en Strindberg bok innan man dör och då är den här ett bra val. Ett gammeldags språk med en del omoderna ord men den är ju inte skriven igår så det får man ta. Miljö- och personbeskrivningar och man kan riktigt se och förstå hur det var. Oväntat rolig på sina ställen och ett slut som är väldigt dramatiskt!
Strindbergs allra bästa tycker jag. Har läst, lyssnat till den , inläst av Ulf Palme, fantastisk. Man skall inte dö innan man läst den. Den är förvånansvärt kort med tanke på hur mättad den är.
"Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen". Meningen har man ju hört, och nu har jag även läst boken. Det märks att det är många år sen den skrevs. Dels är skriftspråket väldigt annorlunda och dels är handlingen ?gammal och omodern?. Kanske ingen bok som jag skulle rekommendera men det är kul att ha läst den.
En småtrevlig Strindbergsbok som har några pärlor som när prästen super ner sig och när folk står och sover i kyrkan. Men det finns mycket bättre saker från Strindberg.
Klart bättre än Röda rummet men alldeles för mycket fokus på miljöskildringar -- man blir ju less på skärgården innan man ens varit där. Ja, vi vet att Stockholms skärgård är den bästa i hela världen... Å andra sidan tycker jag nog att Strindberg lyckas bättre med karaktärerna här och det är nog till viss del för att de är tydligt placerade i denna övertydliga miljö -- exempelvis fylleprästen eller den osympatiske men ack så mänsklige Karlsson. Berättelsen har också mer driv -- den är på väg någonstans.