Att leva och dö som Joe Strummer

Birro, Marcus

| 2010

Flag from sv

89


En kärleksförklaring från Marcus Birro En man reser tillbaka till det Göteborg han lämnade tio år tidigare. Han ska begrava en av sina bästa vänner men resan tillbaka blir också en resa i minnet och en rörelse framåt mot ett nytt liv. Frank Öster har dött av ett hjärtfel - precis som Joe Strummer i The Clash. En av hans vänner bestämmer sig för att återförena deras gamla band The Christer Petterssons för att spela på Franks begravning. Vännen som länge levt i ett vakuum, rest från ort till ort, levt på socialbidrag och undvikit relationer, tar på sig kostymen och löser en första klass-biljett tillbaka till Göteborg. Det Göteborg han lämnade tio år tidigare och inte tänkt återvända till. På tåget kastas han bakåt i tiden, till den magiska skarven mellan åttiotal och nittiotal, till kompisgänget, drömmarna, svartklubbarna och allt som hände då. Lagren av damm blåser bort och en svunnen tid...

Visa mer

Skapa konto för att sätta betyg och recensera böcker

Recensioner

Lars Willfors

2016-08-14

Betyg

Jag har vuxit ifrån den här typen av gnölig icke-gestaltning överlastad med (samma gamla) rockreferenser, och det borde författaren själv också ha gjort.

Kristina Simar

2012-03-13

Betyg

En lättläst, men också ibland en dyster roman. Beskrivningarna i handlingen är detaljerade och Marcus Birro har ett eget sätt att uttrycka sig. Det kan vara lite spretigt och jag undrar om det egentligen är en roman han vill skriva, eller är det hans egna minnen han vill få fram. Ibland är läsningen mycket fängslande och ibland något oklar. Det känns lite bloggskrivning över det hela många gånger. Visst ger den mig nostalgi från slutet av 1980- början av 90-talet. Särskilt musiken. Men får jag välja så läser jag hellre en poesibok av Marcus Birro, det är där han hör hemma.

jan dalgren

2011-10-30

Betyg

rasande, destruktivt tempo först. saknar tyngd. så växer historien om de gamla vännerna kring en begravning av en i gänget. drömmar som inte blev, livets tragik i att vi kommer bort ifrån varandra blandat med mer nostalgiska adolescense tankar. allt laddas upp kring ett något overkligt crescendo då bandet återförensas på själva begravningen. Birro solm pojk som också samkta växer i under berättelsens gång.

Mårten Nilsson

2011-09-26

Betyg

Det är märkligt att en bok kan vara så bra och så dålig samtidigt. Det bra är delarna som handlar om klubbar och depprockslyssnande, det dåliga är de delar som handlar om Italien och italiensk fotboll. Hur många gamla svartrockare har en passionerad relation till italiensk fotboll? Kan han inte lika gärna döpa om huvudpersonen till Marcus Birro i så fall?
(Marcus Birro spelade f.ö. också ett tag i ett band som hette "Du är Christer Pettersson, du också")

Sofia Rylander

2011-09-23

Betyg

Älskar Birros sätt att skriva på, målar ut texterna, skriver från hjärtat!

Betyg

Som icke Göteborgare och ej svartklubbskännare har jag svårt att känna igen mig i de miljöer och diskussioner som beskrivs. Rockmusiken står i centrum och berättelsen om medlemmarnas, i the Christer Petterssons band, liv och leverne från tonårens drömmar (de flesta i kras) och förhoppningar fram till dagens 40-åringar är ändå rätt fängslande och till viss del roande. Känner mig rätt tillfreds inombords att mitt eget liv inte känns så bortslösat och oupplevt som vissa individer i boken känner när tillbakablickar sker. Helt otroligt skruvade, men fantastiska är händelserna under begravningen, vilken är anledningen till att bandmedlemmarna återförenas och gör en sista spelning. Uppfriskande är min bedömning.

Louise A

2011-05-20

Betyg

När man känner igen vilka en del av personerna i boken är, och när man själv gick på samma klubbar, gator och konserter...då kan betyget inte bli något annat..

FranZone c

2011-01-20

Betyg

Hög igenkännings-faktor (för en gammal Gôteborrrgare och "deppare") men kändes mycket själv-biografiskt!

Susanne Jansson

2010-10-13

Betyg

Marcus Birro har alltid varit en favoritförfattare. Han hör till den skara människor som helt enkelt verkar vettiga. Och det raka, oförskönande, språket som alltid lyckas ringa in det meningslösa med vardagen, hur små vi är som människor, men ändå aldrig döma oss för det. Det är fint och trots skyhöga förväntningar är det bättre än jag trodde.