It was 1934 and a young man walked to London from the security of the Cotswolds to make his fortune. He was to live by playing the violin and by labouring on a London building site. Then, knowing one Spanish phrase, he decided to see Spain. For a year he tramped through a country in which the signs of impending civil war were clearly visible. Thirty years later Laurie Lee captured the atmosphere of the Spain he saw with all the freshness and beauty of a young man's vision, creating a lyrical and lucid picture of the beautiful and violent country that was to involve him inextricably.
Visa mer
Recensioner
Betyg 
År 1934, vid tjugo års ålder, lämnade Laurie Lee sin hemby. Med en fiol i handen, några mynt i fickan och hela livet framför sig. Vägen är hans och han börjar gå. Först till London där han under en tid lever enkelt, arbetar och skriver små dikter. Upplever allt det en stor stad erbjuder. Men det räcker inte. Rastlösheten växer och snart står han i Southampton på en båt som ska föra honom över havet till Spanien, ovetande om att ett inbördeskrig är på väg att bryta ut.
Det är där bland berg, sädesfält och dammiga vägar som hans berättelse tar form. Han korsar landsbygden och små städer med ett öppet hjärta och nyfikna ögon samtidigt som landet självt rör sig mot inbördeskrig. Han är ingen historiker, ingen politisk analytiker, han är en vandrare som råkar vara där när världen börjar skaka.
Historien skulle här kunna bli pompös, full av stora ord och större anspråk. Men här öppnar Lee ett fönster och låter världen kliva ut med all sin lukt, sitt ljus och sitt brus. Från första sidan går man vid hans sida från Englands tjocka gräs, Londons gränder och längs grusvägar som dammar vid varje steg. Man hör ljudet av skor mot sten, känner doften av det glödande kolet, maten i en by där han stannat över natten. Ljuset, ljuden, värmen, människorna, allt finns där.
Lee målar det han ser, förskönat utan att det känns överarbetat. Texten rör sig som en dagbok med endast få delar av korta reflektioner. Han låter både det lilla och det stora tala och vi får själva avgöra vad som stannar kvar.
När man läser den med moderna ögon är det också en påminnelse om en annan sorts resa. En tid utan mobiltelefoner, internet eller GPS där varje möte är på riktigt och varje nattplats måste förtjänas. Här finns en frihet som nästan känns främmande i dag. Lee romantiserar den inte, han bär blåsorna, hungern, värmen och ovissheten som en självklar del av berättelsen.
Och ändå finns där hela tiden glimtar av något vackert. En ton som stannar kvar när man lägger boken ifrån sig, ungefär som ett eko från en sommarkväll som inte riktigt vill släppa taget. Det är en bok som rör sig i takt med hjärtat utan att göra väsen av sig. Det dunkar i bröstet och väcker äventyr i mig, känslan av att upptäcka något som så många redan gjort.
Bokens avslutning är perfekt. Lee utryms från Spanien via ett brittiskt krigsfartyg och får återvända till sitt barndomshem och hälsas välkommen, men snart konstaterar han att han kom hem för tidigt. För mig är det självklart att ge högsta betyg. Och som alltid är den sista stjärnan personlig, min egen. För det här är inte bara en resa genom ett land, det är en resa genom det enkla, det sanna och det mänskliga.
