Den romerska historien under antiken uppvisar dels en skara lysande kulturpersonligheter, kanske främst diktare, dels en större skara osannolika skräckgestalter. I folkmedvetandet torde Nero vara den värste av dem. Det intressanta är att Neros fem första år som kejsare ofta betraktats som den mildaste och bästa epoken under tidig kejsartid. Förklaringen brukar vara att den unge blivande kejsaren hade två mycket märkliga män som personliga lärare och uppfostrare: dels den gamle krigaren och chefen för det kejserliga pretoriangardet Sextus Afranius Burrus, dels filosofen och författaren Lucius Annaeus Seneca. I centrum för romanen står Lucius Annaeus. Men inte under den tid då han uppfostrar den begåvade och livsfarlige blivande kejsaren utan under några månader under Senecas sista år. Det var en tid då Neros storhetsvansinne tog förfärande proportioner sedan han låtit döda inte bara politiska...
Visa mer
