?Jag är rädd för att vara kvinnan som stör. Och för att inte störa tillräckligt. Jag är rädd. Men jag gör det ändå.?I denna självlysande debut skriver Emilie Pine om de händelser som har format hennes liv. Hon skriver med radikal uppriktighet om infertilitetens outsägliga sorg, om att ta hand om en alkoholiserad förälder, om tabun kring den kvinnliga kroppen och den kvinnliga smärtan, om ofrivilligt sex och våld mot det egna jaget. Förkrossande, gripande och insiktsfull ? och trots det fylld av glädje ? är "Allt jag inte kan säga" en oförglömlig utforskning av hur det känns att leva i världen.
Visa mer
Recensioner
Betyg
Med ett oansträngt språk berättar författaren om händelser och perioder i sitt liv (fattig, trasig, uppväxt på Irland, självskadebetende etc.), både hur hon tänkte och kände då och med nutidens eftertankar och reflektioner. Detta görs sömlöst och naturligt. När hon beskriver det fula, såriga och svåra - utifrån personliga erfarenheter, uppstår en känsla av gemenskap för mig som läsare. Detta är något alla kvinnor kan finna tröst, kraft och mod av att läsa. På ett sätt påminner den lite om Tara Westovers An education som på svenska heter Allt jag fått lära mig i det att den beskriver en kvinna som "lyckats mot alla odds".
Betyg
Betyg: 4,5 av 5.
Boken Allt jag inte kan säga av Emelie Pine är en ganska kort bok, 175 sidor, med sex essäer i. Det är sex stycken texter som är självbiografiska och handlar om händelser i författarens liv som har format henne. Texterna handlar bland annat om ofrivillig barnlöshet, föräldrars alkoholism, en stökig uppväxt, sex, våld, mens, feminism, och mycket annat.
Allt jag kan säga är författarens debutbok, och jag tycker att den är mycket bra skriven. Boken är väldigt självutlämnande, välskriven, berörande och gripande.
Rekommenderar boken varmt.