Mycket lämnas till läsaren här. Dem båda paralella perspektiven kompletterar varandra på ett elegant sätt men blir båda aningen ihåliga om inte läsarens fantasi är mkt närvarande.
Murakami är verkligen ojämn! Tycker att många av hans romaner är fantastiska, men den här gav mig inget. Förutom att den var seg, var dialogen torftig och storyn inte alls så intressant som den brukar vara.
Det är något med alla Murakamis böcker som får mig att sträckläsa. Jag vet inte varför. Jag tycker det är underbart när han beskriver precis vad någon äter, har på sig eller exakt hur ett rum är möblerat. I vilken annan författares böcker hade jag retad mig på detta, men aldrig i en Murakami-roman. Jag älskar att minst en katt ofta finns med i berättelsen och vanligtvis blir någon sittandes i en brunn eller som i denna romanen i en hiss. Denna berättelse var kanske inte den allra bästa av Murakami, men ändå var den så jättebra. På flera ställen i berättelsen beskrev han vilken musik som spelades och jag hade telefonen bredvid mig och googlade och lyssnade på alla låtarna samtidigt som jag läste. Oftast underbara jazzlåtar. När man läser och lyssnar samtidigt känns det som om man själv är med i handlingen i den mörka Tokyonatten. Jag undrar bara, ligger telefonen kvar på hyllan i kyldisken?
Min första bok av Haruki Murakami men absolut inte den sista. Ett annorlunda sätt att skriva på, som läsare känner man sig som en betraktare, som man plötsligt öppnar en lucka i andras liv. Vacker språk.
Hypnotisk bok och stämningen är magisk! Jag är svag för upplägget och fastnar för hur läsaren får inblick i några udda figurers liv inom en begränsad tidsram.
Kort men intensiv. Trots att tempot i boken egentligen är ganska lågt - mycket är samtal och tankar - känns det som att få ett flertal piskrapp. Det är vackert och mystiskt. Rått och utan nåd. Mänskligt och medmänskligt. Övernaturligt. Och fantastiskt bra.
Det här är inte en bok du läser för den fantastiska handlingen. Det är för språket och känslan. Det är vackert och det är väldigt drömskt. Om jag förstod allting? Antagligen inte, men jag tror inte heller att det är meningen. Murakami är inte känd för att skriva läsaren på näsan. Jag tänker att den här boken är en bra ingång till Murakami, gillar du den här så gillar du troligen hans övriga verk också.
Jag tycker inte att det här är någon fantastisk historia egentligen, men Murakami skriver verkligen fantastiskt! Det är som att bara ramla in i den på något sätt... men historien är så kort så jag hinner inte riktigt fastna ordentligt. Hur det går får vi aldrig veta. Om några irrande själar en mörk natt, mycket att fundera på... Jag tycker också att det är intressant hur han uppmärksammar att läsaren är en tredje person som är med och observerar det som händer, tror att det kanske är därför det känns som att man sugs in.
Zzzz... (och)Att inte få/ge svar på saker är Murakamis trick. Blir det magisk realism för det? Som David Lynch, minus den svarta humorn. Jag får läsa om senare, kanske så hittar jag något då.
faller inte handlöst in i murakamis författarskap trots de otaliga chanser jag gett honom. fint språk i denna bok ibland och en del bra beskrivningar, men jag blev inte betagen ändå. långtråkig på sina ställen.
Det här var inte en av hans bästa böcker, men den var ju inte dålig (Det är ju trots allt Murakami som skrivit den...) Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Helt ok, antar jag.
Lättläst och kort.
Inte så stor som 1Q84 eller Fågeln... Men Murakami drar mig alltid in i en speciell värld, som att krypa in i en tunnel och komma ut ett par hundra sidor senare!
Som tidigare nämnt gillar jag verkligen Murakamis detaljerade beskrivningar, även i denna bok. Otroligt filmisk och spännande, ville hela tiden veta vad som skulle hända. Satt med papper och penna och klurade ut olika teorier om vad som var på gång under läsningen, därför blev jag dock något besviken på slutet, att det blev så många lösa trådar. Inte upprivna trådar direkt, men ändå helt lämnat till oss, i gryningen, att tolka hur det sedan skulle avslutas.
Gillade mötet mellan Mari, takahashi och turerna kring Alphaville. Hela eri-spåret var märkligt och poänglöst även om draget att dra in läsarna som betraktare var småroligt. Summa summarum en besvikelse.
Kanhända lider jag av lite Murakamiöverdos efter 1Q84-triologin, men jag tror ändå inte att det var därför Efter mörkrets inbrott kändes lite ljummen. Behaglig, men utan riktig nerv i berättelsen. Av Murakami förväntar jag mig mer.
Murakami är som han är - ingen tvekan om det. Är det en bra bok? Ja, utan tvekan! Kommer ihåg innehållet i boken väl, trots att det är ett tag sedan jag läste den, men jag kommer inte ihåg slutet!
Mysko...som hans böcker brukar vara. Man undrar vad som händer. Vad var det egentligen som hände? Skulle vilja sätta 3,5 på den här. Han har skrivit bättre böcker. Men... hans sätt att skriva är så behagligt. Den är också lättläst. Så det får ändå bli en 4:a.
I en mystisk, suggestiv liten roman skildrar Murakami genom två systrar hur vi alla, trots att vi vill motsatsen, lever i våra olika åtskilda världar, men att vi möjligen/ändå/trots allt kan komma att höra våra ljudlösa rop efter varandra. För att då få närhet, kärlek, gemenskap.
Den här romanen imponerade inte på mig riktigt lika mycket som flera andra av författarens böcker har gjort. Den är ändå en väldigt speciell och ganska lättläst / snabbläst liten bok. Jag hoppas på en filmatisering av "After Dark".
Oh, vilken underbar roman. Två vilsna själar som träffas under en natt och blir förtroliga med varandra. Jag har aldrig läst en roman av en japansk författare innan och var lite orolig att den skulle vara tungläst. Men den var lättläst och det centrala i romanen är de underbara dialogerna. Om jag inte visste att romanen handlade om Japan, kunde jag lika gärna trott att den handlat om något europeiskt land. Handlingen var visserligen lite sorglig ibland, men författaren har ändå lyckats skriva den suggestivt och med humor. Nu vill jag bara läsa mera av Haruki Murakami.
23.56 till 06.52; en natt i Tokyo (?), där två mycket speciella ungdomar träffas av en slump. Vi observerar allt som händer från en platform som svävar över staden eller en TV-kamera som ser genom väggar. Murukami har ett fantastiskt språk och en vidunderlig fantasi. En liten pärla.
stillsam,sparsmakad i språk, några korta episoder under en natt som beskrivs både med hög precision och med starka overklighetsinslag. som vanligt ett fantastiskt språk, men instämmer med mr Lundgren att den inte tillhör hans riktigt starka berättelser.
Surrealistisk kortroman i typisk Murakamistil om en natt i Tokyo. Nästan som en japansk Twin Peaks. Bra, men inte det bästa jag läst av honom. En fyra.