A Man Without a Country

Vonnegut, Kurt

| 2005


51


Visa mer

Skapa konto för att sätta betyg och recensera böcker

Recensioner

Karin Waller

2009-04-13

Betyg

Inte så mycket en memoarbok som en reflektionsbok, nästan en blogg (klogg?). En sorts epitafium blev det ju – ”Om jag skulle dö, Gud förbjude” och det inte skulle komma fler böcker, så vill Kurt Vonnegut att vi minns åtminstone dethär. Han är bitter och arg, men hoppas likaförbannat att det finns hopp: ifall människor ifrågasätter och uppför sig anständigt mot varandra. Kanske litet hopp. Litet litet grann.

Bland annat:
”För min del kan evolutionen dra åt helvete. Vilket misstag vi är. Vi har dödligt skadat denna fina livsuppehållande planet (…) genom ett sekellångt festande med transportmedel. Vår regering för väl ett krig mot narkotika? Låt dem jaga råolja. (…) När vi ändå inte kan komma ifrån att vi är homo sapiens, varför gå och slå dank? Vi river hela stället. Är det någon som har en atombomb?”

”Om ni vill såra era föräldrar ordentligt och ni inte har modet att vara homosexuella bör ni åtminstone ägna er åt konstnärlig verksamhet. (…) Konstnärlig verksamhet är inget som går att livnära sig på. Det är något som på ett mycket mänskligt sätt gör livet mer uthärdligt. Att utöva en konstart, oavsett om man gör det bra eller dåligt, är banne mig ett sätt att få själen att växa.”

”We are here on Earth to fart around. Don’t let anybody tell you different.”

”Jag är förresten hedersordförande i Amerikanska humanistförbundet (…) Vi hade en minnesakt för Isaac [Asimov] för några år sedan, och jag höll tal och vid ett tillfälle sa jag: ’Isaac är uppe i himlen nu.’ Det var det roligaste jag kunde ha sagt till en publik bestående av humanister. Jag fick dem att vrida sig av skratt i bänkarna. (…) Och om jag skulle dö, Gud förbjude, hoppas jag att man ska säga: ’Kurt är uppe i himlen nu.’ Det är mitt favoritskämt.”

”Människor har varit tvungna att gissa om nästan allting under den senaste miljonen år. Huvudpersonerna i våra historieböcker har varit de som på det mest fängslande och ibland mest skräckinjagande vis har gissat åt oss. (…) En del av världens mest högljudda, mest självsäkert okunniga gissande pågår i Washington idag. (…) Det är fortfarande de mest högröstade gissarna som bestämmer – de som hatar information.”
”Om det är något [gissarna] avskyr så är det en vis människa. Så var en sådan i alla fall. Rädda våra liv och era liv också. Var hedervärda.”

”Liksom mina avgjort överlägsna kolleger Einstein och Twain ger nu också jag upp hoppet om folk. (…) Mina sista ord? ’Livet är inget sätt att behandla ett djur på, inte ens en mus.’ ”

”Och jag uppmanar er att lägga märke till när ni är lyckliga, och att någon gång medan det pågår utropa eller mumla eller tänka: ’Om inte detta är trevligt så vet jag inte vad trevligt är.’ ”