Recensionklipp:Askestad är så underbart exakt, så underbart ostyrig, brinnande, så angelägen, oavvislig, så bitsk. Det är på den åttonde dagen och redan håller allt på att gå åt helvete - världen och förhållandet. Men är det kanske Askestads fel? Han drar inga förhastade slutsatser i denna rannsakande, civilisationskritiska dikt men småningom utkristalliserar sig ändå ett antal hållpunkter. Blicken är en mänsklig katastrof. Bara kärleken är blind och bara däri ligger människans om än inte mänsklighetens räddning. Askestads dikter är en bitter lovsång till den kärlek som inte är ett annat ord för självförverkligande. Men bitterheten är ren. Den lägger sig inte i bakhåll utan stiger åt sidan när humorn ber att få passera. Eller klarheten /...//Jan Henrik Swahn, LyrikvännenMed dessa högresta ordlämningar som en sorts språkliga megaliter frambesvärjer Askestad ett storslaget och ödsligt landskap,...
Visa mer
Recensionklipp:Askestad är så underbart exakt, så underbart ostyrig, brinnande, så angelägen, oavvislig, så bitsk. Det är på den åttonde dagen och redan håller allt på att gå åt helvete - världen och förhållandet. Men är det kanske Askestads fel? Han drar inga förhastade slutsatser i denna rannsakande, civilisationskritiska dikt men småningom utkristalliserar sig ändå ett antal hållpunkter. Blicken är en mänsklig katastrof. Bara kärleken är blind och bara däri ligger människans om än inte mänsklighetens räddning. Askestads dikter är en bitter lovsång till den kärlek som inte är ett annat ord för självförverkligande. Men bitterheten är ren. Den lägger sig inte i bakhåll utan stiger åt sidan när humorn ber att få passera. Eller klarheten /...//Jan Henrik Swahn, LyrikvännenMed dessa högresta ordlämningar som en sorts språkliga megaliter frambesvärjer Askestad ett storslaget och ödsligt landskap, en stum och grym vision av vår samtid som en värld där skapelsen är fullbordad: en »blickens värld« där realismen är total, enbart det synliga är verkligt och »rösten« - vår mänsklighet - har blivit överflödig. Liksom kärleken. I ruinerna av ett förhållande spirar en förbannad dikt som vägrar släppa taget, vägrar sluta tro på stora ord: »banalt? det är mitt liv«. Det är djärvt och inspirerat./Dan Jönsson, Dagens Nyheter
