INTO THE NIGHTSIDE

av GREEN, SIMON R

Into the Nightside är en samlingsvolym med Greens två första böcker om The Nightside, Something from the Nightside och Agents of Light and Darkness. The Nightside är den hemliga sidan av London - där är det alltid klockan tre på natten; människor, monster, gudar och andra väsen trängs på dess gator; faror lurar överallt och det är det som lockat de flesta som hittat dit; Nightside är både äldre och större än London.

Vår hjälte är John Taylor, en privatdeckare som kan hitta vad som helst med hjälp av sitt tredje öga, hans "private eye". Han är född till ett Stort Öde han inte själv vet något om, av en mor som inte var mänsklig men som han aldrig träffat.

Det tråkiga är att det här hade kunnat bli riktigt bra om det skrivits av en bättre författare... Green är för förtjust i sin egen jargong, och när han hittat en cool fras upprepar han den för många gånger.

Det begås också alldeles för många brott mot skrivregeln "Säg inte att kärringen skriker, låt henne skrika." Det sägs hur fantastiskt och jätteannorlunda och skrämmande och lockande Nightside är, men inte med tillräcklig närvaro / känsla / djup / mörker / detaljer för att jag ska kunna se det. Vilket är tråkigt, för det som faktiskt ges får mig att längta efter ett riktigt välbeskrivet Nightside, med farliga faror och lockande lockelser.

Jag gillade Greens bidrag till antologin Mean Streets, The difference a day makes, så jag hade hoppats på mer i romanformen. Istället känns det som att en handfull okej idéer upprepas och upprepas, när de hellre hade kunnat fördjupas och mjölkas - en miljö som Nightside hade kunnat ge mycket mer. Men bok ett får 7/10, och bok två får 5/10: den är liksom bara samma grej igen.

Hyllor i Det Stora Biblioteket: Noir/noiresque. - Religion?. - Just because you’re paranoid. - In Wonderland, Neverland, Fantasia, Nangijala & Faerie. - Ellowen-Deeowen. - Magikologi.

29 apr 2009 kl. 18:49

» Inga kommentarer finns   » Kommentera

PERDIDO STREET STATION

av Miéville, China

Perdido Street Station är den första boken som utspelar sig i New Crobuzon, en av de märkligaste av fiktiva städer. Det är som en blandning av urban fantasy, klassisk high fantasy och steampunk. Vi har analytical engines och blunder-busses, vi har tyranniska politiker och desperata rättighetskämpar, vi har magiker och vi har definitivt monster.

Många olika folkslag lever i New Crobuzon: utöver människor de amfibiska Vodyanoi (jfr slavisk mytologi), de insektshövdade Khepri (jfr egyptisk mytologi), de bevingade Garuda (jfr hinduisk mytologi), och kaktusfolket. Och Remade - brottslingar som dömts till att "byggas om" genom bio-thaumaturgy: med modifierade kroppsdelar eller inplanterade delar av djur eller maskiner. (Samt, som jag nämnt tidigare, poststrukturalistiska spindlar.) Även staden själv är nästan organisk, och/eller magisk, med många dimensioner lurande under ytan.

Huvudpersonen (mer eller mindre) i Perdido Street Station är den oortodoxe forskaren Isaac der Grimnebulin. För att förenkla markant: han får ett uppdrag som får mycket värre följder än han anat. Följder i stil med fullständigt revolutionerande vetenskapliga upptäckter, blodtörst från myndigheters och gangstrars håll, och jo, ett gäng ostoppbara monster som släpps lösa för att mardrömshärja New Crobuzon.


Det märks litet grann att Perdido Street Station är yngre än den senare boken Iron Council. Miévilles språk är helt underbart snyggt, men här finns det en del kvisthål som skulle ha kunnat slätas ut av en redaktör, framför allt en hel del upprepningar. Iron Council är också mer självsäker om den magisk-skitiga världen Bas-Lag; Perdido Street Station är väldigt fascinerad av sin skapelse (fullt förståeligt för all del!) och kan inte alltid hålla ett fast grepp om världen, och drar ibland ut i för långa beskrivningar. Men - om man har tålamodet så är den Bra.

Hyllor i Det Stora Biblioteket: Just because you’re paranoid. - Den vidunderliga kärleken. - In Wonderland, Neverland, Fantasia, Nangijala & Faerie. - Come fly away. - Somebody’s gonna get their head kicked in tonite. - Aux armes, citoyens!. - Vetenskap?. - Monsterboken. ... och den står med åtminstone några sidor på flesta av de andra hyllorna också...

24 apr 2009 kl. 19:53

» Inga kommentarer finns   » Kommentera

Making love : a conspiracy of the heart

av Brill, Marius

Cynisk romans

"Making Love: A Conspiracy of the Heart" är en liten bok av Paul Pennyfeather. Boken är en mycket avslöjande utredning av en konspiration som hållit nästan samtliga människor i västvärlden i ett järngrepp sedan 1100-talet. Konspirationens verktyg, det geniala knep som används för att förslava, förvirra och förtrycka befolkningen, är: kärleken. "Keep them trying to fuck each other and no one's going to have the time or energy to fuck with the State."

Den bluff folk har gått på är inte bara idén om att kärleken är det viktigaste målet i livet, utan att kärleken över huvud taget existerar. Dess icke-existens beläggs och bevisas noggrant av Pennyfeather i boken, som bara har ett "fel": den är helt sann. Den är därför mycket farlig.

Denna bok är det "jag" som för ordet i romanen "Making Love: A Conspiracy of the Heart" av Marius Brill. Den är den sista av sitt slag som finns kvar, resten av upplagan har förstörts av Secret Service.

Efter en inledning där boken viskar kärleksord i ditt öra ("my spine bends at your touch .... i've been long enough on the shelf") vill den berätta för dig om sin förra läsare, Miranda. Så här i början av ett förhållande tycker boken att öppenhet är mycket viktigt och den vill därför inte förneka sina varma känslor för Miranda, som vann bokens kärlek när hon stal den från biblioteket i Shepherd's Bush.

När Miranda läser boken på tunnelbanan blev hon Secret Services mål. Sanningen om konspirationen får ju absolut inte komma ut. En lång, mörk och stilig spion sätts på fallet för att ta reda på hur mycket Miranda läst och om hon tänker föra det vidare. I det fall hon utgör en fara för samhället ska spionen oskadliggöra henne - genom att antingen krossa hennes hjärta eller döda henne. Gissa vad som händer? (Förutom att boken blir svartsjuk.)

Det här är en fullständigt underbar roman, rolig, kreativ och intelligent. Bokens du-tilltal är rent förföriskt, till den grad att jag lät bli att göra hundöron för att boken bad mig om det. Samtidigt finns det gott om godis för min inre (och yttre) cyniker - inte bara Pennyfeathers avhandling utan också de sardoniska kommentarerna till den romantiska komedi, senare romantiska actionkomedi, handlingen utvecklas till.

Lägg därtill att förutom det geniala upplägget är Brill en ordleksvirtuos. Bland annat är han förtjust i att hitta på nya samlingsnamn (jämför t ex a "pride" of lions) i stil med "a raft of loonies", "a conspiracy of spies" och "an inebriation of drinks." Berättarglädje på gränsen till oschysst. Som om inte det var nog har boken (romanen alltså, inte avhandlingen i lika hög grad) självdistans, och så är den nästan 500 sidor lång. En omistlig bok för cyniska romantiker och romantiska cyniker.

(Fotnot: om man söker synonym på "cyniker" i Word97 får man bl a förslaget "romantiker.")

Förslag på musik: "I hate myself for loving you"/Joan Jett, "They're coming to take me away"/Napoleon XIV

13 apr 2009 kl. 01:23

» Inga kommentarer finns   » Kommentera

Against the day

av Pynchon, Thomas

Holy Toledo, that’s some wild ass stampede!

Ja jösses, en recension… Av en bok för vilken ordet ”tegelsten” inte ens riktigt räcker till. Vad vi har här är snarare en fyra-tegelstenars roman (fyra tegelstenar som sätts ihop i olika formationer vilka hela tiden faller mot botten för att bilda del i en större konstruktion).

Bland annat har vi här, något överraskande, ett gäng hjältar. De modiga unga grabbarna The Chums of Chance far jorden runt i sitt luftskepp The Inconvenience för att utföra spännande uppdrag och göra vad de hoppas är goda gärningar.

Men sen finns det förstås också ett uppbåd av antihjältar, bl a tre bröder som ger sig ut i världen för att söka hämnd för faderns död. Vi har dynamitarder och våldsam arbetarkamp i USA runt sekelskiftet, vi har spionintriger på Balkan före första världskriget, vi har ett monster som anfaller New York, vi har sökandet efter Shambhala och orsakerna till Tunguska-händelsen, vi har matematiker av flera olika skolor som är fiender av anledningar ingen stackars humanist begriper.

Dessutom har vi, naturligtvis, en världsomspännande historisk konspiration. Men: inte nog med det. Det kan till och med vara så att det är Historien som är konspirationen. Det kan vara tidens gång som är det stora brottet. Det, och brottet som är så stort att det inte finns med i lagboken: krig.

Allt detta och mer, och ljus därtill. Ljus: består det av vågor och/eller partiklar? (Och vad består romanen av?) Synvillor, speglar, synlighet/osynlighet, refraktion, dubletter och tvillingar. ”When you come to a fork in the road, take it.”

”Meanwhile, Thomas Pynchon is up to his usual business. Characters stop what they’re doing to sing what are for the most part stupid songs. Strange and weird sexual practices take place. Obscure languages are spoken, not always idiomatically. Contrary-to-fact occurrences occur.” Med gästspel från bland mycket annat Star Trek, The Dark Tower, The Hitch-Hiker’s Guide to the Galaxy, H.P. Lovecraft, samt herr P:s samtliga tidigare böcker. Och shit, jag måste ha missat görmycket.

“an hombre who knows full well that something has happened to him, but for the life of him he just can’t figure what – you know that feeling? – sure, who don’t – and he’s tryin to work ‘at through, here on paper, how it was done to him, and better yet who did it.”

Förslag på musik: ”Let’s do the time-warp again”, ”Those magnificent men in their flying machines”, and all that jass.

13 apr 2009 kl. 00:58

» Inga kommentarer finns   » Kommentera

The devil in amber

av Gatiss, Mark

A shocker!

Vår hjälte, Lucifer Box, Esq, hans majestäts skickligaste, stiligaste och på det hela taget mest dashing hemliga agent, är tillbaka. 20 år efter ”The Vesuvius Club” befinner vi oss nu efter första världskriget, Lucifer känner av åren men har förstås bevarat sitt oemotståndliga utseende. Han jagar fascister och satanister och förför vackra unga män och kvinnor och fäller torra kommentarer och missar inte ett tillfälle att tala om hur fantastisk han är.

Inte riktigt lika smashing som ettan, men skön läsning.
Förslag på musik: Kinks

13 apr 2009 kl. 00:57

» Inga kommentarer finns   » Kommentera