Om jag glömmer dig blir jag en annan

av Linde, Ida

Nog kan ens minnes anses både bygga upp ens person, forma ens förflutna och ge förutsättningar för det som komma skall. Och i så fall har glömskan stor makt att förändra. När vi glömmer försvinner både en bit av vårt förflutna, vår framtid och inte minst av det rykande heta nuet.
För debuten Maskinflickans testamente fick Linde 2006 års litteraturpris av Nöjesguiden. Jag minns att jag planerade att läsa den då, men planen föll i glömska. I år gör hon sig åter hörd och tack vare nya kulturhusets effektiva frontning och bokens bedårande omslag (målningen Sonja av Christian Schad) fick jag chansen. Om jag glömmer dig… utgörs av två korta berättelser. Den första om en häst vars ryttare blir avslängd. Trots rutin och erfarenhet vägrar hon framför hindret. Oförståelsen är stor. Vad gick fel? Små manövrar, obetydliga rörelser med oanade konsekvenser för relation, självbild och framtid.
Den andra om en morfar och ett barnbarn. Ett tyst men okomplicerat förhållande. Lekfullt, mycket värme. En lite vuxnare och inte fullt så tyst version av Tove Janssons Sommarboken. Med sidorna blir barnbarnet äldre och morfar likaså. Nya villkor, så stora minnen, vad finns då kvar?
Texterna svävar och dess diktlika stycken är stundtals svåra att sätta i ett större sammanhang. Prosalyrik lär det kallas av dem som kan sina litteraturtermer. Ha inte ont om tid. Kortheten lockar till snabbläsning, men då riskerar mycket gå förlorat. Bokens handling som helhet kommer jag säkert att glömma, men jag bär med mig fragment av dess färger, välfraserade iakttagelser, av någon annans minnen att fläta samman med mina. Det är ingen bok för dig som förväntar dig raka svar och skarpa konturer, så läs med öppna sinnen. Smaka på raderna, gärna mer än en gång. Ambivalensen inför vad jag egentligen ska tänka ställs mot kreativ frihet. Tolka som du vill och förhoppningsvis ser du det sköra och sköna. Ta en tjuvtitt in i Sonjas ögon. Det känns som om hon aldrig skulle glömma.

1 sep 2010 kl. 19:04

» Inga kommentarer finns   » Kommentera

Nyår

av Larsson, Stig

Han har anklagats för sexuella trakasserier och varit frontfigur i debatten kring hur uppburna män inom kulturvärlden anses kunna svina och håna med skydd av kulten kring det manliga geniet. Jag vet, det är dumt, men i vissa fall går det inte att bortse från hur viss kuriosa tycks speglas i det jag läser. Det tillför liksom en extra dimension. Denna gång till Nyår från 1984. Knappast ”feel-good” men omnämnd som höjdpunkten i åttiotalets romankomst.
Kenneth är en hyfsat framgångsrik störtloppsåkare från södra Lappland. En dag råkar han ut för en våldsam olycka. Han genomgår en hjärnoperation och återfår det tillfälligt försvunna minnet. Tyvärr verkar det inte vara allt som krävs för att fortfölja det liv som en gång varit. Kort efter uppvaknandet lämnar han sin fru, sina två barn och flyttar till Stockholm för att börja om. Han har förlorat all känsla för sitt gamla jag och kan inte se något värde i sina relationer. Han verkar förstå att det han gör är fel, han känner till begreppet empati men känner ingen sådan själv. Tiden går och Stefans tomhet står snart i konflikt med nya förhållanden. Likgiltigheten är frustrerande och känslolösheten smittar av sig, ibland i skruvad medkänsla men desto mer i rent äckel.
Rådlöst famlar vi efter en definition av det mentalt normala. Vem är egentligen frisk som begår brott och vad avgör domens grad? Kenneth levererar fullt förståeliga iakttagelser som i en vändning formas till absurda reaktioner och någonstans däremellan är det lätt att tappa sig själv och en tidigare hyfsat klar ståndpunkt. Var står Stig?

21 aug 2010 kl. 17:14

» Inga kommentarer finns   » Kommentera

Vänner för livet

av Per Hagman

Välriktad emfas

Två liv som flätas samman. Banbrytande? Knappast, men varför kräva det när den klassiska intrigen kan ges otaliga dimensioner och dessutom kläs i det vackraste av språk, blötas av den sliskigaste champagnen och sotas av grånande lyx. Jag ser inga argument mot Hagmans välde. Här regerar han. I sin otänkbara blandning. Västgötaslätten och raggarturné med farbror Eddie Meduza. Stockholmförorten pendeltågsperrong, VIP-läktare på engelska galoppbanor, ståtliga stallar och Londons mest påkostade salonger. Paris och Rivieran. Sophie och Erik. Med kontrasternas bakgrund, men med samma svala elegans och framtunga sug efter självbekräftelse. Aldrig känslomässigt engagemang, pilar av ljus. Tunnor av smuts över glamourens baksida.
Hagman skildrar, han genomskådar och polerar. Han måste haft objektivet på högsta skärpa under sina år i Europa. Skärpa och en förmåga att beskriva gränslandet mellan identitet och bakgrund, klä av klassamhället och sortera färgerna efter girighet och nyrik smaklöshet. Därtill ett knivskarpt utnyttjande av våra sinnen. Genomsexualiserat vulgära scener följs upp av äkthet där minsta strimma naken hud aldrig blottas.
Vänner för livet är 600 sidor som konstigt nog aldrig känns tunga, trots stundtals nattsvart innehåll. Dialogerna kan ibland springa iväg och förlora lite trovärdighet. Det skrivet talade verkar ofta vara det svåraste. I övrigt en lek med distans och insyn med välriktad emfas. Livets kapitel och förlorad mark. En beskrivning av rotlösheten långt bortom geografiska koordinater och av rastlösheten bortom klasstillhörighetens förutsättningar.
En hög med Hagmanformuleringar lagras. Vad händer när trasigt möter trasigt? Matematikens konstruktiva regler eller pragmatismens motsats? ”Två människor kanske måste bli vänner med livet för att bli vänner för livet.”
Hur märkligt det än må låta blir jag sugen på att bakom solglas åka Roslagsbanan till Täbygaloppen. Dricka ett glas Pimm’s. Kanske två.

Av: Christian Rydberg Åkesson

6 aug 2010 kl. 10:41

» Inga kommentarer finns   » Kommentera

Dokument rörande spelaren Rubashov

av Vallgren, Carl-Johan

Delirium

Kyrkklockorna i St Petersburg ringer in det nya århundradet, 1900-talet släpps löst och för sönderspelade Rubashov, som satt sin själ på spel, gäller helt nya spelregler. ”Morgonen då
St Petersburg vaknar ur sin värsta balfylla” ger han sig ut, ovetande om sitt öde. Kort efter kort läggs i det kortspel som blir hans liv. Där tiden förlorar sin innebörd. Vallgrens prosa är underbart ohämmad. Den gör anspråk på det mesta, främst på min fascination för ett otroligt kunnande. Likt ett fullastat godståg drar han oss fram genom historien. Tungt släpas vi över kontinenterna. Vi bekantar oss med Rasputin strax före revolutionen och Tsarens fall. Världskrig blir till depression, vi står i Berlin när riksdagshuset brinner och då han med hårdvaxad sidbena och den lilla mustaschen hittar syndabockar, hyllas och världen knuffas åter världen över kanten. Handlöst fall. Upprepningens djupa fotspår där människan står offer för sig själv. Den mörkaste skräcken finns kanske i det som konstigt nog lockar så många – att bevittna oändligheten, mänskligt förfall, giftmord på den jord som i all tid fött oss. Insikten om hur illa evigheten klingar med vänskap, kärlek. Att ramar trots sorg tillför värden.

Det är lika delar historielektion som knivskarp kritik mot upphöjd ignorans. Nära besläktat med Michail Bulgakovs mästerliga lek med mytologi och dunkla miljöer i Mästaren och Margarita. En parallell till Süskinds gestaltning av arme Grenouille i Parfymen - krampaktigt inbjudande men på samma gång mörbultande sorgligt och skrämmande.

Möjligen kan berättelsen anses för svulstig. Jag kan tänka mig att någon säger så. Och visst är det stundtals svårt att hänga med i dokumenten, eller snarare övergångarna dem emellan. Och kanske förlorar jag mig då och då i gränslandet mellan saga och historia. Den mystiken kan vara farligt, men också eggande underhållande. En njutning jag mer än gärna delar med mig av. Lagt kort ligger.

10 jul 2010 kl. 19:31

» Inga kommentarer finns   » Kommentera

Mörkt vatten

av Oates, Joyce Carol

Grusvägsdramatik

Kort och naggande och ibland snyggt balanserande mellan politiska yxhugg och suggestiva passager där syrebristen eggar drömlika tillbakablickar och vackra iakttagelser.
Kelly Kelleher sitter efter en alkoholfrisk bjudning och ömsesidigt påbörjad förförelse i den betydligt äldre och ärade senatorns bil. Det är bråttom till färjan, genvägarna är smala och helt utan belysning. Senatorn är säker bakom ratten liksom bakom talarpodiet, ändå får de sladd, kör av vägen. Sakta sjunker bilen i det mörka vattnet. Vad betydde allt han sa? Håller hans smarta retorik i knivskapa personliga vägval? Senatorn sliter sig ut, men kommer han till Kellys undsättning? Enligt vissas utsago – är du inte optimist så är du dödens.
Oates pumpar upp spänningen med medvetet upphackat impulsartade och ibland hypnotiserande långa meningar. Effektfulla trick som får en att hålla andan. Ett lekfullt användande av språkets tecken och finesser som funkar bra i en kortroman som denna, men som det skulle bli tröttsamma i längden. Stundtals bindande, däremellan ganska platt. Kanske aningen för mycket amerikansk lokalpolitik á la 90-tal för att bli riktigt angelägen. Att det är ett skickligt hantverk och att Carol Oates är en av väldens främsta är ändå tydligt. Jag får ge mig på de större verken.

Av: Christian Rydberg Åkesson

24 jun 2010 kl. 22:13

» 1 kommentarer   » Kommentera