Halv elva en sommarkväll

av Duras, Marguerite

Alkoholstinn svärta

De äkta makarna Maria och Pierre är på bilsemester med dottern Judith och gemensamma väninnan Claire. Från Frankrike kör de söder ut med planerat mål i Madrid. En bit efter spanska gränsen möts de av ett våldsamt oväder som tvingar dem att stanna till i en liten stad för att söka skydd för natten. Dessvärre är de inte ensamma om att ha tvingats till detta oväntade uppbrott. Stadens hotellrum är fulla, men de lyckas tillsist få tak över huvudet i det värdshus som öppnat sina korridorer för den oväntat stora mängden besökare. Maria korkar upp.
Samma dag har en man vid namn Rodrigo Paestra mördat sin unga hustru och hennes älskare. Alla talar om tragedin och gatorna är fulla av patrullerande poliser.
Med vinflaska och cigarett lämnar Maria sin sömnlöshet för att hämta luft på balkongen. På en annan balkong bara några meter bort ser hon sin man tillsammans med Claire. Ovetande om hustruns åskådan tar de sitt första steg mot svek och en begynnande relation. I samma stund ser hon den efterlyste gärningsmannen på taket tvärs över gatan. Hopplöst klamrar hans sig fast runt en skorsten. Förtvivlat övergiven och tillintetgjord. Bara några timmar av mörker finns kvar som skydd.
Jag fylls tidigt av den bittra smaken av tungt rödvin och döda kärlekshistorier. Det ligger något sant dekadent över denna lilla historia. I den tryckande spanska hettan ser vi Marias växande insikt om svek och alkoholstinna likgiltighet inför detsamma. Hennes sätt att resignera inför Claires skönhet, hennes oberäkneliga förhållande till dottern och den i stort sett konstanta berusningen borde vara tecken på en annalkande kollaps. Just därför ger Marias lugn en redan uppgiven och blasé ton till tragiken. En otäck acceptans som späds på genom det korthuggna och lätt scenografiska miljöbeskrivningarna. Saker står där de står. Ovädret hänger tungt kvar. Glaset kan alltid fyllas på nytt.
De parallella äktenskapsbrotten speglar tydligt Marias öde. Mordet i sig må vara en dödssynd, men skänker kanske tröst. Rodrigo borde vara den mest skrämmande av män, men får hans närvaro om möjligt Maria att behålla en slags kontroll?
Duras utnyttjar sina verktyg med skärpa och effektivitet. Halv elva en sommarkväll är dryga 100 fulladdade sidor, men troligen inte hennes mästerverk. Det återstår att utforska.

26 jan 2010 kl. 22:54

» Inga kommentarer finns   » Kommentera

Nästa som rör mig

av Malmsten, Bodil

Med vassa blad

Världen är hård för ung svensk modell. En hård värld med kniv bland svin. Vackra Johanna. Jeanie. Jean. Give me that look. Don’t smile. Och hon ler minsann inte alls. Inte det minsta. En hård värld i Paris. Hårt i London, Stockholm och Örnsberg. Först bara sjutton år. Sen snart för gammal. Falskhet och äckligt konservativa parlamentsledamöter – etikens herrar som hittas strypta i damunderkläder med apelsin i munnen. I korta partier är Malmstens arga och ofta subjektlöst snabba språk oerhört snyggt: ”Mamma pappa gris som väller ut från McDonald’s – att åka från Chicago till Paris för att gå på McDonald’s. Amerikanernas hemska fetma/…/hur de videofilmar varandra på Pont Neuf, Neuf, Neuf”(s.130). Jag känner verkligen hur ilskan växlar bränsle mellan likgiltighet och frustration. Hur ensamheten stundtals bränner hål. Läs om finansmannen på flygplatsen som bryter ut i avgrundsvrål över sin stulna portfölj, hur han förlorar sig själv med dess tarvliga innehåll, eller kanske snarare tomhet, siffror, kalkyler, pund och dollars (s. 136). Det är riktigt snyggt. Men i längden blir det jobbigt och nästa gång jag läser en Malmsten hoppas jag på något varmare, med mindre ilska och inte lika vassa blad.
Av: Christian Rydberg Åkesson

18 jan 2010 kl. 16:34 - Uppdaterad: 18 jan 2010 kl. 16:34

» Inga kommentarer finns   » Kommentera

Syster

av Ohlsson, Bengt

Jag är inte ensam om att se fram emot Benkes sida i PåStan varannan fredag. Hans krönikor – skapsinta och underhållande - har med tiden kommit att bli som en morgonfika med en god fredagsvän. Med hans romanförmåga har jag hittills dock varit mindre bekant. Jag tror att hans samtliga böcker står därhemma i hyllan, men endast Gregorius har jag hunnit läsa. Och även om hans styrka som författare var uppenbar också i den boken, så kunde jag inte låta bli att läsa den som en Söderbergare, eller i alla fall som en historia inom ramarna hos någon annans verk. Det var med andra ord på tiden att ta till mig något av hans, i dess eget ljus. Tur var väl det, och egen är det minsta jag kan säga om Syster. Egen och självklar. Egen, men inte oförståelig. Egen i sin mystik - effektiv i sin träffsäkerhet.
Marjories familj är världens bästa. Världens bästa och roligaste familj. Men när Marjories äldre syster Miriam av oförklarlig anledning försvinner, sätts lillasysterns stolthet och tro på familjen på spel. Vad är det egentligen som gör den så oersättlig och oövervinnlig? Är skalet till deras kärna kanske inte så hårt som hon alltid trott?
När Marjories föräldrar ska ge sig ut för att söka efter storasystern får Marjorie under en tid bo hos sin faster Ilse. Hos Ilse luktar det hav. Hos Ilse går Marjorie runt i rum fulla av fotografier av barn som är hennes kusiner. Hon minns dem knappt. Barn som är vuxna nu och flyttat till stora städer och kanske bildat egna familjer. Den inledande tystnaden övergår snart i vänskap och fasterns berättelser får upp Marjories ögon för att det i andra familjer också finns andra kvalitéer och andra sagor. Den om den tigande drottningen och den tysta tiden. Eller om vad som egentligen finns på kullen bortom stranden.
Marjorie ger oss de dagliga humörsvängningarna hos ett barn, den återkommande sinnesförvirringen hos en ung tonåring, ett livets delirium för vem som helst. Hon sätter ord på svårigheten i att ta ställning till saknad, släktskap, vänskaplig värdering och den förväntat villkorslösa kärleken till föräldrar och syskon. Marjorie leker med tanken att med alla världens pengar borde man väl ändå kunna återuppliva de döda eller åtminstone uppfinna lindring till smärtan. Med Ilses hjälp växer hennes förståelse för att sorger i längden inte går att bemästra genom tystnad. Eller? Finns en punkt där fantasi måste möta sanning? Det är den balansen jag försöker hitta och i detta sökande hittar jag in i romanen.
Jag måste läsa mer av Ohlsson för att kommentera hans stil, men sett till Gregorius och Syster är det befriande att se hur han med lösa tömmar gestaltar personer av så skilda slag. Från avskyvärd sekelskiftspräst till en existentiellt vilsen tolvåring, och det med trovärdigheten i behåll. Ofta ser vi fyrtiofemåriga män skriva om andra fyrtiofemåriga män, gärna också de författare till professionen. Det måste inte vara dåligt, absolut inte, men just i detta fall är dess motsats en konst värd att beskådas. Det är en viktig del av författarskapet – klivet bort från sig själv och in i andras kläder.

16 jan 2010 kl. 17:17

» Inga kommentarer finns   » Kommentera

Kärlekens historia

av Krauss, Nicole

Det börjar med att tips om boken ramlar in från alla tänkbara håll. Men varken baksidestext eller omslag (ytligheten talar) var särskilt lockade. Jag har fullt upp, men får tillsist chansen efter att kommit över en upplaga tillhörande min bror. Den sedvanliga researchen inför första mötet med en författare för mig till Brooklyn och till en Jonathan Safran Foers äkta maka!
Förord: TILL MINA MORFÖRÄLDRAR OCH MINA FARFÖRÄLDRAR som lärde mig att det finns en motsats till att försvinna och TILL JONATHAN, mitt liv.
Redan där sitter jag fast.
Den fattiga baksidestexten är förvisso otillräcklig, men ja, att Kärlekens historia påminner om fiktionens magiska kraft är sant. Svidande som hårresande sant. Den så kallade magin yttrar sig i spåren av dig själv i andras liv, släkthistorian om de som inte ger upp och om hur berättelsen med sina sanslösa medel lyckas ta sig förbi de mest ogenomträngliga av hinder. Magin, som den enorma betydelsen i de allra minsta av ord.

Egentligen är själva stommen i berättelsen inte särskilt unik. Två unga judar, Leo och Alma, blir förälskade och lovar varandra livet. Nazisterna bryter sin pakt med Sovjet och marscherar in i Polen. Paret slits itu av krig och förföljelse och ett sökande uppstår. År går av ovisshet, hopp och förtvivlan. Men Krauss tillför en häpnadsväckande kraft då hon vänder och vrider på tidslinjen, ger historian många ögon och återger de stora tankarna med ett språk som är estetiskt - mer än text.
Kärleken historia behöver knappast några referenser och att nämna Krauss koppling till Safran Foer är kanske överflödigt. Men det går inte att bortse från likheterna med makens Extremely Loud & Incredibly Close (2006). Spelplatsen är densamma. Delvis också tiden och framförallt sökandet. Alma och Pippi Singer skulle ha en nära bror i Oskar Schell etcetera. Hur som helst, ni som uppskattade Extremely Loud… kommer inte missa storheten också i denna roman.
Jag skulle kunna ta det som ett nederlag att ända sedan 2005 lyckats undgå boken. Nu ser jag det mer som den bästa tänkbara inledningen på det nya året. Låt oss göra det minnesvärt.

5 jan 2010 kl. 22:02

» Inga kommentarer finns   » Kommentera

The Sorrows of an american

av Hustvedt, Siri

Amerikansk drömpsykologi

Ett hårt liv kan också ha varit ett lyckligt. Det är med denna tankegång jag allteftersom börjar knyta samman historierna i denna bok. Men vägen dit är inte självklar.
Bokens berättarjag, Erik Davidsen, bor ensam på övervåningen i sin Brooklynfastighet. Frun har nyligen lämnat honom och livet ställs under ett nytt sken. Erik är framgångsrik som psykiatriker, omtyckt för sin förmåga till insikt och djupsinnig analys. När den norskättade fadern går bort och Erik, tillsammans med systern Inga, åker från NYC till barndomshemmet i Minnesota för att rensa faderns arbetsrum, väller historierna ut och hemligheterna med dem. Han ställs inför en ny problematik – sin egen tillvaro och familjehistorik.

“Lost cat. Brown and white, thinning fur, torn left ear, blind in one eye, missing tail, limps on right front foreleg. Answers to the name of Lucky.“

Vi får en berättelse om det hårda livet som immigrant i sekelskiftets USA, om världskrig och elfte september. Det blandas friskt av minnen och glömska, förlåtelse, av livslögnens uppdagande och bieffekter. Och möjligen av en kärna av värde.
Eriks yrkesroll speglar sig tydligt i texten och vi får en grundlig genomgång särskilt av drömmens psykologi. Drömmen som yttrar sig på otaliga vis. Den visionära och bräckliga drömmen om det nya landet, om löftena, friheten och möjligheterna, liksom den nattliga drömmens och dess egentliga betydelse, sett till nuet och det förgångna.
Erik upprepar sitt undermedvetna mantra ”I’m so lonely”, men står på intet sätt ensam i fokus. Allteftersom vävs han allt mer samman med systern och hennes tonåriga dotter Sonia. Och på den tomma bottenvåningen flyttar den vackra Miranda in med sin filosofiskt brådmogna 6-åriga dotter Eglantine och tillför en nyans till Eriks ensamhet och samtidsgroll.

Författandet är skickligt, men framförs med en aningen hackig kronologi. Kunskaperna lär ha krävt omfattande research och ett svällande intresse. Språket är målande och liknelserna stundom svidande snygga, stundom amerikanskt övertydliga. Ändå är det ganska sent i boken som jag ändrar uppfattning, från ett nej till ett ja. Det känns länge som om jag inte släpps in. Det kan ha att göra med det lilla jag missar då engelskan inte är mitt förstaspråk. Det kan också vara så att mina förväntningar låg något för högt efter What I loved. Men den kommer till mig bit för bit, om än i sista stund, ja kanske till och med i efterhand och då håller jag med: ”We want a coherent world, not one in bits and pieces”.

29 dec 2009 kl. 21:45

» Inga kommentarer finns   » Kommentera