Utrensning

Den var bra på ett sätt att om den är facklig så är jag tydligen väldigt omedveten om vad som hände i Estland och hur länge det levde/lever kvar. Fascinerade på det sättet att jag tycker att jag fick en bra inblick i deras liv, men en väldigt SORGLIG historia med svek, rädsla men samtidigt en fullständig lojalitet mot andra människor. Lite skrämmande bitvis dock. Saknade det lyckliga slutet.

En märkligt dramatisk bok om Estland.

Ja, det här var en gräslig historia, skriven på ett väldigt "lätt" och snabbt språk. Jag vet inte om det egentligen är en fördel att den är skriven på det här sättet, det blev lite "thriller-aktigt" av ett (egentligen många) allvarligt ämne. Den fick mig ändå att förskräckas (kan inte komma på något annat ord) över tillståndet i ett grannland för bara tjugo år sedan. Hur är det möjligt? Och hur kan jag inte ha vetat detta tidigare? Jag kan nästan inget om Estlands historia och jag kände mig tvungen att googla lite medan jag läste och jag gillar böcker som får mig att fundera och leta information. Förutom att läsa in mig på Estlands historia så kände jag mig tvungen att kolla upp både mjölksvamp och tesvamp, för det hade jag aldrig hört talas om tidigare. För min del tror jag den hade vunnit på att hoppa mindre mellan åren. Det hade varit helt OK om det hade varit tre olika trådar, som gick i ordning, men här hoppas lite för friskt fram och tillbaka. Enda syftet verkar vara att kollra bort läsaren och göra det besvärligt, det är inget som tilltalar mig. Hoppandet gjorde det ändå inte för jobbigt, det gick bra att följa med ändå, men jag gillar inte sättet. Aliide verkar vid första anblicken vara en otroligt osympatisk och oempatisk person (med en helt osannolik fobi för flugor, varför förstår man bara om man läser översättningarna i slutet av boken), men efter hand så inser jag att skenet bedrar. Däremot visar Aliide hur man kan bli om man tvingas fatta omöjliga och absurda beslut för att därefter leva med konsekvenserna. Det visar också vad människor kan göra och stå ut med för att överleva och priset för det. Ibland hisnade jag riktigt när saker och ting drogs fram i ljuset. Ibland var detaljrikedomen stor och ibland fick man gissa och dra egna slutsatser. För min del räckte detaljerna i Zaras liv för att kunna gissa vad som egentligen hände Aliide, Ingel och Linda i den där källaren i kommunalhuset. Det här med att tvinga läsaren att gissa tror jag egentligen är ett vinnande koncept, för det är nästan alltid otäckare att inte veta säkert, än att få allt beskrivet för sig. Lite svårt hade jag också för hur kvinnor och män framställdes, generellt. Kvinnorna var starka, utsatta och tvingades göra vad som helst för att överleva, männen var grymma och korkade. Nu när jag tänker efter så var kvinnorna dynamiskt porträtterade, medan männen var extremt platta och endimensionella. Det är riktigt svårt att sätta betyg på den här boken, jag ville verkligen gilla den mer än jag gjorde. Trots att den avhandlar många, många viktiga ämnen och man får sig en hel del intressant historia till livs, så sätter den inga djupare spår hos mig. Visst har den fått mig att fundera, men jag har sett och läst det förut. Boktipset estimerade betyg var 4.7, jag ger den 3.5.

Utrensning

"Utrensning" utspelar sig till största delen på en gård i Estland och handlingen hoppar fram och tillbaka mellan olika år. Precis min typ av bok egentligen. Men något gör att jag aldrig riktigt fastnar för "Utrensning".

När jag närmade mig slutet av boken upptäckte jag en bild av Oksanen på sista pärmsidan och då blev jag väldigt fundersam. Hon ser ju hur cool som helst ut, jag tänker mig att hon borde skriva en helt annan typ av bok. Författaren till "Utrensning" hade jag mer tänkt mig som en kvinna i 60-års åldern som flytt från Estland till Sverige och skriver en bok om eländet.

Jag vet att många tycker att Utrensning är väldigt bra och den har fått många hyllningar, men för mig funkar det inte. I don’t get it.

Viktig och bra

Jag har flera gånger tänka att jag skulle läsa den här boken. Jag har lånat den på biblioteket, lämnat tillbaka den, lånat den igen, köpt den i pocket. Jag kände att jag borde läsa den men jag har inte vågat ta klivet. Eftersom jag läst en del om boken så insåg jag att det här inte var något lyckopiller direkt. Men därför är jag tacksam för att jag nu tvingades ta i tu med Utrensning. Men jag har faktiskt inte läst utan jag har lånat den som ljudbok och det var nästan nödvändigt för att ta sig igenom den här texten.

Om man ser till själva grund intrigen eller konstruktionen så är det ganska raffinerad. Att dottern till den syster som huvudpersonen bidragit till att att få förvisad kommer tillbaka till gården i Estland. Det är en spännande konstruktion. Det gestaltar på ett knivskarpt sätt hur angiveriet skar genom familjer och vänner. Sedan är strukturen blandad mellan nutid och återblickar som kastas om hit och dig men jag tycker inte de är svårt att följa eftersom de olika tidslinjerna har så olika karaktär.



Handlingen utspelar sig till stor del i gårdens kök. Det är oändliga skildringar av inläggningar och syltningar. Och det är ett effektivt sätt att gestalta livet som de levde på gränsen till fattigdom.

Det jag tycker är mest intressant i boken är Estlands förvandling från fritt land till kommunistisk lydstat. Jag tycker själv det är väldigt märkligt hur man kan få så många människor att gå åt samma håll. Det återkommer om och om igen i historien. Att folkmassan följer ledaren blind trots att de inte tror på idé. Att man gör sig till medhjälpare i ett system som man inte vill ha. Mycket intressant.

Jag tycker dock det finns en svaghet i skildringen av Hans Pekkari. Vi får veta väldigt lite om hur det går till när han gömmer sig under flera år i ett litet skyffe och hur han sedan drar till skogs. Jag har läst den del om de estniska skogsbröderna och hade gärna sett att man fått veta lite mer om dem i boken.

De svåraste partierna i boken handlar om systerdottern Sara. När hon är i hallickarnas våld. Det är så vidrigt att man har svårt att uthärda men samtidigt ett viktigt tidsdokument. Nödvändigt men svårt. Men ibland kan jag bli lite trött på att skildringen av unga kvinnor i forna öst alltid handlar om sexslavar. Finns det inga kvinnor där som lever normala liv?

Mitt betyg blir en stark trea. Kunde också vara en fyra. Det här är en bok som jag är glad att jag orkade komma igenom och jag kommer bära med mig den länge.

1946 Västra Estland, världskriget är slut och en ny uppdelning av världen gäller. Snart faller an tung ridå av järn. Visst, uppgörelsen mellan de allierade och kalla kriget ältas i våra skolsalar, vi kan slagen och ledarnas paroller utan och innan. Men om vårt grannland på andra sidan Östersjön får vi lära oss skamligt lite. Ignorant fogas de till den gråa landmassa under röd fana som vi småcyniskt räknar till ”östblocket”. Att exempelvis den föga kända Baltutlämningen hör till det mest dramatiska som hände Sverige under 1900-talet, är talande för polariseringen. Vi ser förhoppningsvis ett breddat objektiv. Kanske sker det delvis med hjälp av Oksanens Utrensning, 2010 års vinnare av Nordiska rådets litteraturpris.
Som läsare kastas du mellan krigets fasa, 90-tal och en lång efterkrigstid som i Estlands fall komponerades av den mest skrämmande sortens mänsklighet – var dag ett illavarslande omen. Från ett litet men självständigt land till nazisternas forcerade bundsförvanter efter Warszawapaktens fall, tyskarnas tillbakatåg och Sovjets järnklor. I en by bor Aliide, systern Ilse med dottern och maken Hans. I en tid av angivelser, bedrägerier, sjuklig kärlek och de mest obarmhärtiga politiska metoder gäller inga seder av vänskap eller släktskapens tillgivenhet. Det mest ovidkommande yttrande eller anspråkslösa reaktion kan ge signal, svart bil, förhör och försvinnande. Fyrtio år senare och 900 mil österut i Vladivostok, drömmer en flyktens efterkommande om västvärlden, om studier och det bättre livet i Europa. Den ofta så sorgliga fällan. Zara har en adress till en moster och en släktgård i Estland som kanske finns kvar. Om det blir tid och läge för besök…
Det här är en berättelse som kryper under huden. Som dissekerar makten och ideologins snedtändningar. Brända gårdar, mörka skogars skydd, djupa sår i både hjärtan och själ. Historieromaner är ofta svartvitt skolande och torrare än fnöske, men när den som här skildras genom ett fåtal närvarandes närmsta verklighet och lögner får handlingen substans. Omöjliga beslut silas genom deras sinnen, desperationen besudlar deras synfält, uppgivenheten rubbar hela känsloregistret och historien blir många gånger verkligare. Med fokus på några få individer tillförs bladen en tredje dimension. Lager läggs på lager; världshistoria, kommunhuset, släkten och det allra mest personliga. Den mestadels lättflytande prosan avbryts ibland lite trubbigt av loggförande brev och burdust känslodöda rapporter över KGB:s spionage och infiltration, men i det stora hela är det kompositionen mästerlig. På vår gladlynta bok- och vinkväll i Sundbyberg häromkvällen konstaterades att formatet är som klippt och skuret för Nordiska rådet. Med andra ord är Oksanen en logisk men också värdig vinnare. Vi var dessutom överens om att om Utrensning tilltalar den breda skaran, vilket den verkar, så är vi alla nöjda.
Av: Christian Rydberg Åkesson