Everyday Mathilde takes the Metro, then the commuter train to the office of a large multi-national where she works in the marketing department. Every day, the same routine, the same trains. But something happened a while ago - she dared to voice a different opinion from her moody boss, Jacques. Bit by bit she finds herself frozen out of everything, with no work to do. Thibault is a paramedic. Every day he drives to the addresses he receives from his controller. The city spares him no grief: traffic jams, elusive parking spaces, delivery trucks blocking his route. He is well aware that he may be the only human being many of the people he visits will see for the entire day and is well acquainted with the symptomatic illnesses, the major disasters, the hustle and bustle and, of course, the immense, pervading loneliness of the city. Before one day in May, Mathilde and Thibault had never met....
Visa mer
Recensioner
2016-07-30
Betyg 
Efter No och jag var denna historia om möjligt ännu mer deprimerande.
2014-03-20
Betyg 
En fantastiskt bra bok. Man får följa en kvinna som är mor och änka i en svår tid i hennes liv. Parallellt får man följa en man som är läkare och har brutit från ett förhållande. Kommer deras liv röra varandras?
2013-05-24
Betyg
Oerhört deppig bok så det gäller att vara i rätt sinnesstämning själv. Igenkänningen i själva kontorsmiljön finns där
2013-01-02
Betyg 
Jobbig läsning men boken beskriver väldigt bra hur utfrysning kan komma smygande i små steg utan att den utfryste ens märker något till att börja med. Precis så här skulle det nog kunna gå till om man råkar ha en psykopat till chef.
2012-02-14
Betyg
Svår att betygsätta. Förvisso rytmiskt och skönt språk men jag saknar en viss humor och distans. Men jag gillade den trots allt.
2011-10-24
Betyg
Hur känns det att komma till jobbet en dag och du möts av att dina arbetskamrater inte hälsar på dig? Du upptäcker att de ler lite undflyende och tittar bort när du säger hej. Visst skulle det kännas som en mardröm? I romanen "Underjordiska timmar" får läsaren känna inpå bara huden hur mobbing och utfrysning på arbetsplatsen känns.
Mathilde är i 35-årsåldern, bor i Paris med sina två barn i yngre skolålder. Hon är änka sedan maken och barnens far dog i en bilolycka några år tidigare, och hon kämpar för att klara av livet som ensamstående mamma. Arbetet som tjänsteman på högre nivå i ett livsmedelsföretag är både välavlönat och stimulerande, hon är omtyckt av arbetskamraterna och chefer.
En dag inträffar det oförklarliga, det som Mathilde söker svar på genom berättelsens gång. Arbetskamraterna undviker att hälsa och tittar bort när hon kommer till jobbet. Hennes närmaste chef utesluter henne ur samarbetsprojekt och mötesgrupper, och förflyttar henne utan förklaring till ett litet kontorsrum nära soprummet, utan fönster. Hennes dator slutar fungera, trots it-teknikerns reparationer.
Mathilde rannsakar sig själv och eventuella negativa händelser på jobbet de senaste månaderna, men förgäves. Hon kan inte komma på något hon åstadkommit som skulle framkalla den utfrysning hon nu upplever. Hon begär gång på gång ett samtal med sin chef för att försöka förstå, men han gör sig systematiskt otillgänglig. Som en självklar följd drabbas Mathilde av en långsam psykisk nedbrytning, vilket är plågsamt att följa som läsare.
Parallellt med Mathilde får vi följa en helt annan Paris-bo, som också kämpar för att hålla uppe livslusten. Thibault är akutläkare och åker med en jourbil till patienter runt om i Paris. De patienter han möter är ofta de mest utsatta invånarna, han möter många människor i ekonomisk och social misär. Själv pendlar han på randen av självmordstankar efter en uppslitande skilsmässa och flera kärleksförhållanden som mynnat ut i tomhet. Han skriker inombords efter närhet, värme och kärlek, men verkar oförmögen att både ge och ta emot känslor. Han flyr från sitt otillfredsställande liv genom att arbeta ännu hårdare, ta ännu fler journätter i läkarbilen.
Mathilde och Thibault känner inte varandra, som läsare lär vi känna två olyckliga individer i en pulserande storstad. Man känner stark empati och önskan att de ska få ordning på sina privata helveten. Boken förmedlar stämningen av storstadens anonymitet och tunnelbanans underjordiska doft, ett färdmedel som transporterar människor till sina mål utan att man någon gång ger eller får ett leende av sin bänkgranne. Jag önskar så starkt att Mathilde och Thibault ska springa på varandra, mötas i vimlet i tunnelbanan och söka kontakt. Händer detta? Läs boken, begrunda slutet….
2011-10-24
Betyg
Här får läsaren känna inpå bara huden hur mobbing och utfrysning på arbetsplatsen upplevs. Svårt att inte bli berörd av den här boken.
