Människohamn av Ajvide Lindqvist, John

Jag tror på det han skriver!

Detta var min första bok av Johan Ajvide Lindqvist. Helt utan förutfattade meningar - förutom möjligtvis faktumet att jag visste om att han tidigare skrivit böcker med temat 'övernaturligt' - kastade jag mig över 'Människoham' med bara en gnutta skepsis. Skräck är inte min genre.

Johan Ajvide Lindqvist skriver så pass övertygande att de mest irrationella ting och övernaturliga fenomen verkar helt självklara. Språket är härligt och berättandet är kusligt och realistiskt. Jag är dock lite besviken på slutet som blev lite väl flummigt i min smak.

Jag är glad att jag upptäckt denna författare i och med denna roman, men kommer nog läsa honom sparsamt. Skräck är inte min grej helt enkelt, men BRA är det. Väldigt bra!

10 sep 2009 kl. 20:48   »  Jessica Wetterstrand

» 1 kommentarer   » Kommentera

Jag bara älskade denna bok. Vackra skildringar av natur, fängslande beskrivet. Lågmäld spänning igenom hela boken och beskrivningar av karaktärer man kan känna för och med. Jag fastnade direkt på första sidan och kunde inte lägga den ifrån mig förrän jag läst ut den, senare samma dag.

23 maj 2009 kl. 13:59   »  Anna L

» 1 kommentarer   » Kommentera

Hemlighetsmakare.

Det var en väldigt bra bok. Både som roman och som skräckis. Men under så mycket av läsningen var jag så medsliten i känslostormarna och skräcken att det redan börjar kännas avlägset. JAL har ett otroligt bildspråk som placerar läsaren inne i romanfigurernas fasa och panik. Naglar och nagelband är ännu mer nedbitna än vanligt.

Skräcken ökas också av att motståndaren är så ofrånkomlig, så tillsynes allestädes närvarande, och så mäktig. Hur kommer man undan Havet?? När man till råga på allt bor på en ö?! Vampyrer och zombies kan vi stå upp i dagsljus och säga att de inte finns - men havet finns. Det ligger där, runt hela landet. En muskel med miljoner ögon som saknar kropp och är blind...

Och paranoian ökas vidare: ännu mer än i de tidigare böckerna (såvitt jag minns) ifrågasätts den jagande skräcken - de kanske bara inbillar sig? Spökena kanske är önskedrömmar i bottenlös sorg eller berusade hallucinationer, hoten kanske är långsökta rationaliseringar eller tvångstankar, jag kanske bara håller på att bli galen? Då behövs inte ens några monster för att skrämmas: då går ingen säker. "Det hörs inte om man inte känner till det."

Och så människorna i romanen. Trasiga, frågande människor som försöker stå på benen, som har bara varandra men det kanske räcker. Och så magin. Riktig magi. Och så det stora perspektivet: inte bara i tid - från det att inlandsisen drog norrut, eller från innan den lade sig - och i rum - havsjupet - men även i det att boken skulle kunna funka som allegorisk eller symbolisk på så många sätt (detta är dock ämne för en mycket mycket längre text).

Och så slutet. Det här stycket kommer väl i alla recensioner av Människohamn? Jag kom på mig själv att undra: Jaså, var det den boken jag har läst?? What just happened? Och detta påverkar väl även min alienering till resten av boken inför denhär recensionen. Men slutet var ändå inte dåligt - se ovan re: hallucinationer, symbolik. (Men å andra sidan kan jag tänka mig att modifiera Calliopes nominering med: Vi har äntligen hittat the perfect running mate till vår presidentkandidat! Why settle for lesser evils?) Jag vill gärna läsa om slutet - nej, jag vill läsa om boken. Men kolleger står på kö till läsex och short list växer. Dammit.

För övrigt är det kul att de recensioner jag läst är så olika. Olika läsare fäster sig vid olika aspekter och tycker olika om sådant som alla fäster sig vid. Ännu ett bevis på bokens djup och vidd. Ungefär som havet? Det blir sjöar för mig i sommar.

Texten kan komma att revideras när jag smält boken mer, bläddrat igenom den igen, kommit ihåg något i en mardröm...

Förslag på musik: Så länge skutan kan gå.
(Smiths är, tydligen märkligt nog, en vit fläck på min karta. Jag har försökt lyssna in mig de senaste dagarna men jaa, jag vet inte... Det är inte till mig. Inte nu iallafall.)

Edit efter ett avsnitt ur guldboxen:
Havet är för Domarö vad skogen är för Twin Peaks? The seagulls are not what they seem.
Thru the darkness of Future Past
the magician longs to see
one chants out between two worlds
Water - walk with me.

12 apr 2009 kl. 23:32   »  Karin Waller

» Inga kommentarer finns   » Kommentera