Kvinnan i svart

Betyg

Det som är riktigt bra med denna bok är Björn Granaths fantastiska inläsning.

Betyg

Jag minns att jag såg filmen när den kom ut och jag tyckte att den var urusel. Boken är däremot ganska bra. Emellanåt är den ganska långsam men oftast är det på ett bra sätt som skapar en stämning, jag tror det var det som inte riktigt lyckades överföras till film. Jag skulle inte säga att Kvinnan i svart är särskilt läskig, men den är mysig. Sättet den är skriven på får den att kännas som att det är en sann historia som berättas för en. Miljön är dessutom som gjord för en spökhistoria och det är kanske miljön och stämningen som jag gillar mest med boken. Det negativa är att handlingen är ganska ytlig och aldrig har tid att gå in på djupet eftersom boken är ganska kort. Jag insåg precis att boken är skriven 1983 vilket kom som en chock för mig, det känns som en väldigt gammal spökhistoria eller en gammal klassiker som funnits hur länge som helst. Susan Hill har verkligen lyckats med att få en att känna sig som en del av 1800-talet.

Betyg

Kort, välskriven och riktigt otäck. Hela berättelsen är snyggt skildrad men det är framför allt de sista sidorna som gör den till en riktigt skrämmande upplevelse.

Betyg

Kvinnan i svart innehåller tillräckligt med gotiska troper för att jag inledningsvis ska gillar det jag läser. Jag blir glad när ingen i staden vill prata om godset och jag blir glad när det tornar upp sig i ödemarken. Det är precis vad jag vill åt. Men efter den hoppfyllda inledningen sjunker mitt intresse för romanen sakta men säkert ner i sankmarkerna. Problemet med Kvinnan i svart är att berättelsen aldrig innehåller några överraskningar. För varje ny del av historien som vecklar ut sig får jag en allt tydligare bild av hur det hela ska fortsätta och även sluta.

Betyg

Nu har jag läst ut skräckromanen "Kvinnan i svart" av författarinnan Susan Hill. För många av den nyare generationen är nog historien mest känd ifrån läskiga Hollywoodfilmen "The Woman in Black" med Harry Potter skådisen Daniel Radcliffe i huvudrollen. Nu ska jag berätta om jag tyckte boken var läskig eller ej. Men först lite om handlingen.

Den unge Londonadvokaten Arthur Kipps får i uppdrag att bege sig till en avlägset belägen landsortsstad för att närvara vid mrs Alice Drablows begravning och ordna upp det dödsbo hon lämnat efter sig. Väl på plats slås Kipps av ortsinvånarnas märkliga ovilja att tala om Drablow; blotta omnämnandet tycks fylla dem med rädsla i synnerhet allt som rör familjens mytomspunna egendom, Eel Marsh House, som stolt och spöklikt höjer sig över de dimhöljda sankmarkernas förrädiska vidder. Det dröjer inte länge förrän Kipps inser att stadens invånare har goda skäl att tala tyst om huset. Platsen han kommit till ruvar på en ondskefull hemlighet, en mörk gåta som på ett dunkelt men oavvisligt sätt utgår från den skrämmande gestalt som oväntat dök upp på begravningen kvinnan i svart.

Jag likväl som många andra ifrån en senare generation har upptäckt den här kusliga historien via den ovan nämnda Hollywood filmatiseringen. Jag har därmed sett filmen först och har tänkt se om den nu när jag har läst boken. Till mångt och mycket liknar historien en gammal spökhistoria som spreds i samhället där jag växte upp. Men den historien är mer känd under namnet "Den svarte mannen" och handlar om en man klädd i svart som man kan se vid en åker fullt synlig då man inte tittar rakt åt hans håll. Gör man sedan det så är han försvunnen i tomma intet som om man har inbillat sig att han var där. Den här historien är något annorlunda. I grunden är det samma historia om en mystisk gestalt klädd i svart som oväntat och onaturligt dyker upp. Men här kryddas det med mer ondska, rysligheter och hämndbegär. Detta effektivt kryddat med engelska viktorianska miljöer där ett läskigt spökhus är belagt i ett dimmigt men vackert och samtidigt kusligt sumplandskap.

Miljöerna är med andra ord väldigt målande för en spökhistoria att utspela sig i. Handlingen behöver inte heller vara allt för komplicerad. Huvudkaraktären som är advokaten Arthur Kipps behöver därför ingen långdragen presentation och inte heller de bikaraktärer som dyker upp under resans gång. Boken är skriven på lättläslig svenska. Inget krångel med svåra ord eller annat för den som inte är så van vid att läsa. Historien har även ett bra flyt och spänningen drar igång så fort begravningen har varit och bokens advokat har nått spökhuset där skräcken ska utspelas.

Vad beträffar likheterna med filmatiseringen så har de träffat väldigt rätt tycker jag. De behåller känslan som boken på ett gastkramande sätt bygger upp. I filmen har det lagts till lite effekter och annat för att de inte lär sig inom filmindustrin att "less is more". Slutet är därför inte detsamma i boken som i filmen. Men annars är allt sig likt.

Jag kan starkt rekommendera boken "Kvinnan i svart" som är en väldigt tunn bok på 140 sidor. Men ack så innehållsrik och spännande. Jag hade svårt att lägga ifrån mig boken och har i princip sträckläst den. Få gånger har en spökkaraktär skildrats så kusligt som kvinnan i svart. Glöm genomskinliga vålnader som ni sett och läst om tidigare. Det här är ännu kusligare. För kvinnan i svart dyker upp som en fullt synlig dödlig människa vilket gör det hela ännu läskigare. En stark fyra av fem möjliga ger jag boken i betyg.

Betyg

Läskig? Inte ett dugg. Spännande? Knappt. Med tanke på recensionerna från media räknade jag kallt med att bli ett nervvrak efter avslutad läsning. Snarare fick jag kväva en gäspning. Det som räddar boken från att vara ett totalt bottennapp är dock språket som genomgående är en fröjd.

Betyg

Klassisk spökhistoria. Inte mer, men heller inte mindre!

Betyg

Det här är egentligen en gammal bok (1983), som av någon anledning återuppstod för två år sedan. Eftersom jag älskar spökhistorier så var jag väldigt sugen på den och när den blev film så kunde jag inte låta bli att se den. Jag gillade inte alls filmen, men ville fortfarande läsa boken och i år hittade jag den på bokrean. Då blev den äntligen min. http://bokslut.blogspot.se/2015/12/kvinnan-i-svart-av-susan-hill.html

Betyg

Mörkrädd och ett starkt obehag! Bokens handling gav inte mycket, men det målade språket och tydligheten gjorde att kårarna började krypa över mig tidigt in i boken. Dessutom har jag sett filmen och den är riktigt obehaglig!

Betyg

Första halvan hade man kunnat ta bort, den delen var för "romanig", jag var ju ute efter en spökhistoria. När spökerierna väl började greps jag dock till 100 % och från att vara avig blev jag fast och både grät och rös i slutet.

Betyg

Jag hade stora förväntningar på den här boken efter att ha läst en hel del omdömen och recensioner i min jakt på en riktigt läskig spökroman, men jag kan inte säga att den var särskilt läskig. Krypande, ja, men i beskrivningen av huvudpersonens fasor blir det lite utdraget och skräckeffekten avtar. Däremot är miljöerna oerhört bra beskrivna så att man känner att man är där, i dimman. Det gör att betyget ändå blir en fyra.

Betyg

Mysrysig spökhistoria

Betyg

Inte så otäck som jag förväntat mig. Denna story gör sig nog bättre på film fast det enligt mig sällan är så.

Betyg

Övertygande, svårt att tro att det inte är en gammal klassiker. Hon har har tagit essensen ur Dracula och H P Lovecrafts berättelser och skapat en egen sekelskiftesberättelse som är både kuslig och läsvärd!

Betyg

Denna bok var bra tycker jag

Betyg

Lite småläskig men inte så man blir mörkrädd precis.

Betyg

Lagom lång spökhistoria på drygt 100 sidor.

Betyg

En tämligen förutsägbar spökhistoria enligt viktoriansk eller edwardiansk förlaga. Snarare en imitation än innovation, då verket varken överträffar eller på andra sätt förändrar genren. Ger visst sken av anakronism, då 'The Woman in Black' förefaller tillhöra en tidigare epok av rysare. Varken form eller innehåll imponerar nämnvärt - Jag rekommenderar skräckfantasten att hålla sig till gamla klassiker.

Detta till trots är titeln en hyfsat underhållande mysrysare för slöa kvällar hemma på kammaren. Svag trea.

Betyg

Jag kan inte förstå lovorden kring denna bok. I mina ögon är den en högst ordinär spänningshistoria, bekant, till och med småtrist, något man redan läst. Tyckte inte den var särskilt spännande, tyvärr.

Betyg

Den började lite segt med att Arthur och hans fru,barn och barnbarn satt och berättade spökhistorier på julafton, massa rabblande av namn, skulle man hålla reda på allt?? Så gick det över till dåtid och Arthurs "spökhistoria" berättades. Stämningen stegrades efter hand och man undrade vad som komma skulle.Det är läskigt, riktigt läskigt, det är så håret reser sig på armarna. En bra spökhistoria alltså utan massa blod.

Betyg

Ordinär spökhistoria. Punkt.

Betyg

Lite kort för att komma till sin fulla rätt men en bra klassisk spökhistoria.

Betyg

Väldigt kuslig.

Betyg

Kort men ruskig bra spökhistoria som håller en lågmäld ton och överraskar då och då med obehaglig mysrysstämning. Slutet lämnade mig berörd med en släng av ångest. En av de bättre rysarböckerna jag läst på länge.

Betyg

Stundtals spännande, stundtals lite tråkig spökhistoria som luktar lite Poe. Slutet är effektfullt, men känns lite påklistrat.

Betyg

Den minst intressanta Susan Hill jag läst. En spökhistoria dock med ett slut som skickar kalla kårar...