Jag är Zlatan: Zlatans egen berättelse

En fantastisk berättelse med både humor och allvar. Språket är väldigt lättsamt, det påminner mer om en krönika och det känns väldigt passande.

Inte många biografier som faktiskt blir spännande. Skickligt skriven och man blir verkligen indragen i Zlatans värld. Bra läsning.

Blev positivt överraskad av denna bok , hade inga höga förväntningar alls . Vilken vinnarskalle han har Zlatan !

Jag är Zlatan

Jag är part i målet. Lika bra att säga det med en gång. Jag har alltid gillat Zlatan, såväl för hans attityd som för hans fotboll. Jag gillar människor som inte kompromissar med sig själva och som vet sitt värde och vågar stå upp för det.

”Jag är Zlatan” är inget litterärt mästerverk. Som alla andra idrottsmäns biografier är den skriven av någon annan än huvudpersonen själv. I detta fallet är det journalisten David Lagercrantz som håller i pennan. Det är en fängslande berättelse om en kille som lyckas, mot alla odds. Som gör resan från att vara en halvgangster i Rosengård i Malmö till att bli en av världens absolut bästa fotbollsspelare. Den är skriven på ett språk som gör att jag understundom hör Zlatans egen röst bakom orden och ser hans leende.

Zlatan är född i Sverige. Detta till trots präglar hans föräldrars ursprung uppväxten. Konflikter i deras hemland har följt med till Sverige och färgar deras, och naturligtvis även Zlatans, liv här. Konflikter är Zlatans vardag, på alla plan. Detta fortsätter sedan som en röd tråd genom hela boken och strider med såväl tränare som klubbledningar och lagkamrater är vardagsmat. Tråkigt nog nöjer sig Zlatan med konstatera att ”så är det i fotbollsvärlden”. Ingenstans ifrågasätts på allvar systemet med ohemula transfersummor, astronomiska löner, rackarspel i kulisserna och den hysteriska mediebavkning han utsätts för. Det är inte Zlatans stil att problematisera sin omgivning. Problem med fotbollen löser han genom att träna ännu hårdare och på andra plan löser han dom genom att helt enkelt be folk dra åt helvete eller bara ignorera dom. Ungefär så. Han är långt ifrån alltid en trevlig person och han är väldigt ”osvensk”.

Som ett dokument över Zlatans liv och karriär är ”Jag är Zlatan” oklanderlig och ger en, som det känns, tämligen god bild av Zlatan. Den ger också till stor del förklaringar till Zlatans heta temperament och hans ibland till synes okontrollerade vredesutbrott på plan och i media. Men som sagt, någon eftertanke, någon djupare reflektion över, eller kritik mot den cirkus som toppfotbollen, och i viss mån all fotboll, förvandlats till bjuds inte. Det är synd, men fullt förståeligt. Det är ju en bok om Zlatan. Läs den.

http://booksri.wordpress.com

Betyg: 3 av 5.

Jag tycker mycket om att läsa biografier, men däremot inte att läsa om fotboll. Så därför blev jag kluven av den är boken. Den delen som handlade om den ”privata” Zlatan tyckte jag var mycket intressant och bra. Men alldeles självklart så är det ju också massor om fotboll i boken, och det tyckte jag mest var tråkigt att läsa om.

Självklart så är jag ju helt fel målgrupp för boken. Tror att om man älskar fotboll, så tycker man nog väldigt mycket om boken. Men av mig får den bara ett medelbetyg.

( Läs gärna alla mina bokrecensioner i min blogg, Bims Blogg - http://bimsblogg.wordpress.com/category/bokrecensioner/ )

"Jag är Zlatan"

Ärligt talat, jag är inget stort fan av fotboll. Däremot gillar jag biografier, oavsett vem det handlar om, en bra biografi är alltid en bra biografi, typ. Men ärligt talat, det som imponerar mest på mig med ”Jag är Zlatan”, är typ inte hur intressant människa den här Zlatan är, utan det som ärligt talat imponerar mest är hur Bonniers lyckats promota den här boken så den såldes i 100 000 exemplar innan den ens kommit ut, typ.

Ärligt talat, mina problem med den här boken har så många namn att jag inte orkar nämna dem alla, men bland annat så har vi Andrea Pirlo, Rafael van der Vaart, Filippo Inzaghi, Txiki Begirstain, Louis van Gaal, Massimo Moratti, Roberto Mancini med flera med flera. Sa jag att jag inte är någon fotbolloholic, typ? Jag vet inte vilka dessa människor är.

”Jag är Zlatan” är skriven för den som gillar fotboll, för den som kan namn och som har koll, typ. Det kommer in nya namn på varannan sida, och ofta kommer de aldrig tillbaka. Jag förutsätts veta vilka dessa är, vad de gör och hur de brukar agera, men eftersom jag inte vet det, och inte har något att jämföra med, blir engagemanget noll. Jaha, han tyckte inte om Zlatan. Jaha, han tyckte inte heller om Zlatan. Jaha, jaha, jaha … Ja ni vet, en jaha-upplevelse, som jag brukar säga. Enda gången jag vaknade till var när jag läste något om en Allegri. Jag bara ”aha!” det känner jag igen. Kände mig som värsta fotbollsexperten, jag var med i matchen. Sedan tog det tio sekunder innan jag kom på att jag blandade ihop det med det där rödvinet som heter Allegro, typ. Och den där grejen med pungkulorna? Jag trodde det skulle vara värsta grejen, men förstår inte uppståndelsen alls. Vad var det, typ?

Jag har läst ett par pappersrecensioner om boken, och i samtliga jämförs och refereras det till andra idrottsbiografier, men det jämför inte jag med. Jag jämför med andra biografier. Människa mot människa, oavsett vad man håller på med. Punkt, typ.

Det märkliga var, ärligt talat, att jag efter att ha läst drygt halva började jag hitta liknelser med Mötley Crües ”The Dirt”. Nu kanske ni tänker ”va fan hon är ju inte klok”, och så tänker ni det och det. Handlingen är visserligen inte detsamma, men mönstret. Kapitlen avslutas dramatiskt, typ. Typ som ”Jag hade pressat mig för hårt den där säsongen. Jag skulle få betala ett pris”. Eller vad sägs om ”Men det låg annat i luften också. Det lurade katastrofer runt hörnet”.

Ärligt talat, vet ni vad som hände efter dessa dramatiska avslut? Ingenting, typ. Det bara började om precis som fem andra kapitel redan hade gjort. Zlatan ville byta lag, han bråkade med lagkamrater, argumenterade om pengar trots att han givetvis inte brydde sig alls om pengar, han körde för snabbt i sina dyra bilar, han hade ont någonstans, sen bråkade han med pressen, han skriver att han bara är sån och har alltid varit, typ. Och så slutade det typ alltid med att han bytte lag. Noll spänning, typ. Noll dramaturgi hajar ni?

Men allt är inte helt negativt. Det finns en del, men alltför korta, stycken om hur han träffade sin 11 år äldre Helena, hur de smög med sitt förhållande, hur han blev blödig av att bli pappa och relationen till sin egen. Hur media beter sig är också alltid intressant att läsa om. Inledningen om uppväxten i Rosengård är lite intressant för en malmöit, hur han har blivit mobbad både som ung och som vuxen och även varit osäker i vuxen ålder. Man får förståelse för Zlatan, varför han kaxar sig och typ så. Det här med att först ha ingenting och sedan ha allt är ingen ny story, och inte kan jag väl påstå att Zlatan visar en sådan resa på ett särskilt engagerande eller nytänkande sätt, men en del anekdoter fick mig att skratta. Den mest positiva effekten med boken måste ändå vara att den når nya läsare. Jag har hört om människor som inhandlat boken på Stadium. Stadium!

Det har också talat om spökskriveri i samband med ”Jag är Zlatan”, för precis som många andra kända ansikten skriver han såklart inte själv, typ. Men, ärligt talat, när jag läste boken kändes det inte som att den här David Lagercrantz ändrat särskilt mycket, typ. Det kändes mer som att han spelat in det Zlatan har berättat och, ärligt talat, sedan bara skrivit ner precis så som Zlatan har sagt. Hajar ni?

Det är inte ovanligt vid spökskrivna biografier, och visst, jag kan förstå att en mer talspråkig ton kan göra att personen det handlar om kommer fram bättre i viss mån, men alltså, gränser … Det står ärligt talat på nästan varje sida. Meningar avslutas ofta med typ. Diskussioner som hade kunnat bli något sammanfattas som sen så tänkte han säkert det och det.

Jag har inte upprepat ärligt talat, typ skrivit det och det för att jag tycker att det är bra. Jag har skrivit det för att lika ofta som det förekommer i den här bloggposten, förekommer det på 421 sidor i Sveriges idag mest sålda bok. När det nu äntligen kommer en bok som når en ny målgrupp, och det gillar jag även om ämnet gjorde läsupplevelsen för mig ganska så liten, så kan ändå inte den här lilla språknörden i mig känna: om vi nu får en bok som kommer att läsas av så många, kunde den inte bara ha varit lite, lite, lite bättre skriven?

Jag kan förstå hur ”Jag är Zlatan” kan vara av intresse för den fotbollsintresserade, kanske även något inspirerande för den ensamme drömmaren i Rosengård, men den som är ute efter en intressant biografi kan med fördel ta sig an något annat.

Ett år stack vi till S:t Moritz. Kände jag mig hemma där, tror ni? Inte direkt! Jag hade aldrig åkt skidor. Att dra till alperna med morsan och farsan var som att sticka till månen, typ. S:t Moritz var för fint folk. man drack champagne till frukost. Champagne? Jag satt i kallingar och ville ha flingor.