Resan mot livets slut och alltings början I mars 2011 fick Kristian Gidlund sin första cellgiftsbehandling mot den nyligen upptäckta magcancern. Han började skriva en blogg, ?I kroppen min?. Ett halvår senare såg det ut som om behandlingen hade lyckats. Men i augusti 2012 hade cancern kommit tillbaka och visade sig vara obotlig. De starkt berörande texterna i Kristians blogg blir nu bok. "Jag fick beskedet på en torsdag, strax innan jag skulle äta pannkakor. Men det började långt innan dess. Så klart. Jag ska försöka berätta. Jag ska försöka. Och redan där misslyckas jag. Har skrivit och raderat alldeles för länge nu. Det här är nog en självisk bok. Skapad av mig själv. För mig själv. Och om du vill läsa får du gärna göra det. Men det här är mitt sätt att hantera den här situationen. Mitt sätt att tygla det som har tvingat sig in i mitt liv. Som jag måste leva med. Jag hade tänkt...
Visa mer
Recensioner
Betyg
Ett namn står på boken, men två olika personer har skrivit den. Den första delen är skriven av en ung man som är fast besluten att vinna över den cancer som har upptäckts i hans magsäck. Den andra delen är skriven av en ung man som vet att han inte kommer att vinna. Det ger de två delarna olika fokus, men de är båda vackra, båda en hyllning till livet.
Det är hjärtskärande att läsa dessa personliga texter om hans innersta tankar när döden knackar på. Vilka tankar som håller honom vaken om natten, breven till barnen han aldrig kommer att få, kärleksyttringarna till föräldrarna som han inte kan ta hand om på deras ålders höst, rädslan att bli bortglömd. Det är naket, ofiltrerat och det är vackert.
Samtidigt som det känns konstigt att betygsätta någons innersta tankar, känns det likaväl självklart att ge dessa vackra texter högsta betyg.
2018-07-16
Betyg
En bok som berör ända in i hjärtat och får mig att tänka. Vad är egentligen viktigast i mitt liv. Vad skall jag lägga min tid på. Samtidigt så får han mig att bli så tacksam över att jag lever, att jag har fått möjligheten att vara mamma m.m. Tacksam över livet helt enkelt <3
Betyg
Kristian hade en talang för och skriva och jag hade älskat att läsa hans böcker om annat ifall han fortfarande levde. Vackert, gripande och tungt. Hans självutlämnade dagbok ner i döden får en ofta att stanna till och bara ta in. Ibland rinner tårarna och ibland gör det bara ont.
2015-06-19
Betyg
Vackraste och tyngsta boken jag läst. Gav perspektiv på livet utan att överdriva.
2014-11-08
Betyg
En vacker och sorglig bok. Kristian uttrycker sig så himla vackert genom hela boken. Det var svårt att hålla tårarna bort på vissa ställen i boken.
Betyg
Kristian Gidlund heter författaren till boken I kroppen min. Han var trummis i bandet Sugarplum Fairy och dog förra hösten i en svår cancerkamp. Han var även en skicklig journalist, så att han är så fenomenal i sitt skrivande kanske för många inte är så förvånande. Jag tycker att det var ett sånt där härligt flyt i sättet han skrev på, övergången från ett stycke till ett annat var så naturligt, kapitlena likaså.
Jag tyckte även att bokens språk kändes väldigt poetiskt. Han var så där skönt ordsmart, många metaforer och idiomatiska uttryck. Han skrev på ett vis som inte bara vem som helst kan uttrycka sig genom. Mycket vardagligt språk, men fortfarande ett lagom omfång av de mer seriösa tankarna och formuleringarna kring livet. Det var nästan som att han pratade med en ibland. Det var så vardagligt så att säga, exempelvis började många meningar med "Och". Det störde inte att det var skrivet så, utan om något fick det bara boken att bli ännu mer personlig än vad den redan är. Det kändes lite speciellt och jag gillade det.
Även om jag själv konstateras som en person som ofta och lätt blir berörd, så tycker jag ändå att boken ska få creds för att den fick mig att känna många olika slags känslor. Från frustration till att Försäkringskassan vägrade vara förstående om att man inte kan arbeta i hans tillstånd, till arghet över att cancer är en så orättvis sjukdom, till att ha en klump i halsen och vara nära gråten, till att skratta tills jag satt i tårar och kände hur ont det gjorde i mina kinder av att ha skrattat så länge. Så kan inte vem som helst skriva.
Nämnvärt är dock att poängtera att denna bok egentligen är ihopsamlade blogginlägg. De skrevs dag efter dag i Kristians kamp mot cancern. Kapitlen är oftast 2-4 sidor långa, och jag tyckte ofta att de kändes som små dagliga rapporter om hur han mådde, just "då", liksom. Exempelvis försöker han hantera smärtan från de operationer han nyligen då behövt genomgå. Andra dagar om den mentala förberedelsen han behövde för att svälja alla de olika piller och mediciner han varje dag behövde för att överleva.
I samband med hur korta kapitlena i sig är, så känns boken mer som en välvårdad vänskap där man träffar honom varje dag och frågar hur han mår, än just en självbiografi. Boken ger därför ett väldigt personligt intryck. Vissa dagar var smärtan olidlig och han kände sig svag och förbannad på livet, att hans dagar var räknade. Vissa dagar var han helt okej och undrande om hans behandling var klar, om han var frisk igen, eller om det väntade ytterligare ett par cellgiftsbehandlingar bakom hörnet.
Något som jag tycker är fint är att han genom hela bokens gång med jämna mellanrum nämner alla sina vänner, det är en sann kärlek och stark uppskattning han har för de människor som har funnits där för honom och stöttat honom genom den här kampen mot "fienden utan ansikte", så som han själv kallade cancern.
En sak som var riktigt berörande för mig var när han skulle berätta om sin passion för Afrika, hans livs största dröm ända sedan barnsben. Han ville dit och resa, bland annat utforska Kenya. Så när hans läkare varit tvungna att ge beskedet om att han numera skulle ha en ökad risk för infektioner (Vilket läkarna konstaterade som ett lindrigt symton.), så gick hans värld sönder, i kras. Ökad risk för infektioner och Afrika går inte direkt hand i hand.
Jag är bara ärlig när jag säger det här, men det varit svårt att läsa den här boken. Jag har behövt ta betydligt fler pauser bara för att ämnet är så pass tungt än vad jag vanligtvis brukar behöva för en bok. Man deltog i det han kände, det som texterna förmedlade. Orden bar hans smärta, hans frustration, hans ilska och man kände den. All den orättvisa han utsattes för. Att ryckas från sitt liv på grund av en sjukdom som gör dig i princip konstant sängliggandes måste vara en av de svåraste prövningarna en människa kan gå igenom.
Kristian Gidlund var en god människa, en person som älskade sin familj och sina vänner, en person som älskade att gå ut till hästarna, en person som älskade att resa och uppleva världens alla sidor. Jag kan varmt rekommendera boken till vem som helst som gillar en historia om en inspirerande individ. Tack.
2014-02-19
Betyg
En lysande författare. Hans sätt att skriva inspirerar mig, det finns något särskilt flyt i hans text som är underbart.
<3
Betyg
Boken att ta fram lite då och då. Kristians vackra språk, det spröda som tränger fram mitt i all styrka som finns där.
Att se boken som en förlängd arm till den blogg han hade - för mig personligen är en bok alltid något annat än något på en skärm. Jag vill KÄNNA, BLÄDDRA, SÄTTA LAPPAR osv
Läs Kristians bok med öppet sinne. Det är han värd.
Och håll ögonen öppna; det ska komma en bok till som utges postumt.
2013-09-01
Betyg
Älskade Kristian! Jag är så djupt berörd av denna resan att jag inte finner ord. Läs den!
Betyg
Jag har aldrig läst Kristian Gidlunds blogg. Men jag hörde hans Sommarprogram för ett tag sedan och blev då intresserad av att läsa hans bok.
Mycket stark bok, och mycket välskriven.
Trots att Kristian har obotlig cancer och är döende, så är det ändå ingen mörk och hemsk bok, även om den förstås är sorglig.
Boken är mycket poetiskt skriven och positiv på något sätt.
Jag rekommenderar verkligen Kristians bok till alla.
Betyg
Vilka underbara far- och morföräldrar som gjort ett sådant äventyrligt avtryck. Föräldrarna, som tar sig tid och verkligen fostrat barn med empati och fin känsla för sin samtid. Och så Kristan, du kloka. Jag blir som mest ledsen när du beskriver din saknad efter dina barn - de som aldrig blir till. Vilken förlust för dessa ofödda barn. Samtidigt så är jag förhoppningsfull inför tanken att det nu kanske finns en värld efter detta och du ändå ge dig till ett klättra i träd med ett barn som aldrig hunnit uppleva det, eller titta på en karta över Afrika, för ett barn som bara varit innesluten i en sjuksäng i sitt liv. Och jag säger "Ha det bra...så bra du kan ha det nu och så bra du bara kan få det - sen"