Hämtat: http://osqledaren.se/2010/05/ta-dig-tid-for-novellen/
Le föddes 1978 i Vietman, men flydde redan som barn i båt till Australien, där han växte upp och utbildade till jurist. Efter några få år valde han att satsa på författandet, tog en master i kreativt skrivande på universitetet i Iowa City, är idag litteraturredaktör för stolta Harvard Review och sedan en tid bosatt i sydfranska Marseille. ”Berest, belevad, äckligt ung” och visst kan man likt min brors flickvän, efter att ha läst en av otaliga artiklar (ännu inte boken), avfärda Les potential som ”alldeles för perfekt för att ha något att ge”. Jag är dock för svag för att motstå hypen och det skulle bara vara tonårstrotsigt att ignorera en enad kritikerkår missa årets mest bejublade debutant.
I bokens första berättelse slår han med beslutsamhet fast att han inte kommer falla offer för den rådande trenden i etniskt skrivande. Huvudpersonens kurskamrat ifrågasätter ideligen hur någon med denna bakgrund kan ha skrivkramp, ”skriv om Vietman!”. En ödmjuk och försiktig inledning där Nam Les namne försöker styra upp sitt skrivande i den lilla universitetsstaden i en odramatisk del av USA. En trygg plattform varifrån han i följande noveller kastar ut trådar till de mest skilda delar av jordens hörn.
Juan Pablo och Hernando, som båda förlorat sina färder ”to the conflict of Colombia”, står inför kampen att överleva en vardag bland gäng och blodsbröder och där eftertanken inför ett dödande nackskott och placeringen av en fotbollsstraff är desamma. Vidare besöker vi Hiroshima och ser hopp en tid före slutet. Genomgående tvära vändningar, rader av glädje följer stycken av krig och förföljelse. I ett plan ser jag historien om att känna ensamhet; ensam tätt intill hundratals på flyktingbåten mitt i stormens öga på sydkinesiska sjön, ensam med sin bästa vän, men politisk vilsen på Teherans dammiga gator. Kontrasterna mellan livsavgöranden och vardagliga åtaganden kan tyckas våldsamma, men under ytan finns en tydlig kärna i en– förlåt mitt koketta uttryck – global samhörighet. Att då och då behöva slå upp främmande ortsnamn, historie- och religionsrelaterade begrepp är ingen ansträngning, utan en krydda till den vetgirighet som Nam Le faktiskt väcker. Jag misstänker att han, medveten om sin nästan löjligt färgrika bakgrund, känner sig skyldig att dela med sig.
Av: Christian Rydberg Åkesson
Svenska
