Tarjas blogg av Tarja Ahlgrén
Så vad är då meningen med livet?
tisdag 31 aug 2010Elizabeth Gilberts I nöd och lust är en självbiografisk fortsättning till Lyckan, kärleken och meningen med livet. Utan att förstöra för er som inte hunnit läsa den första boken ännu, kan man ändå säga att den handlar om Gilberts högst personliga kval inför ett andra äktenskap, påtvingad av de amerikanska immigrationsmyndigheterna.
Hon fortsätter att åka runt i Asien och ställer frågor om lycka, kärlek och äktenskap till de kvinnor hon möter. Många av dem förstår inte frågan. Äktenskap arrangeras, lycklig kan man vara om mannen är skötsam och familjen har mat för dagen.
En av de slutsatser man kanske kan dra är att vi i den västerländska världen har så många valmöjligheter att vi fastnar som en åsna mellan höbalarna utan att kunna välja. Och drabbas av ångest. En välfärdssjukdom som kvinnorna i Laos inte riktigt förstår.
Den totala friheten som vi som kvinnor åtnjuter i dagens Sverige - är den enbart av godo? Hur ska vi tackla problemen som ändå uppstår? Eller kanske viktigaste, om livets mening förr var att överleva och reproducera för att därmed trygga ens egen ålderdom, var är det då idag, för oss?
Elizabeth Gilbert har själv valt att avstå från barn. Det säger hon är något som ständigt ifrågasätts, också i västvärlden. Kanske är vår frihet inte så total ändå, att avvika från normen kostar på även om normen är vidare än i bergsbyarna i Laos.
Som bok betraktad är I nöd och lust ingen stor roman. Faktiskt inte ens på samma nivå som Lyckan, kärleken och meningen med livet. Men det är nu inte meningen heller, inte i min bok.
Bokens behållning är de tankar som väcks.
Om äktenskapets eviga löften. Hur kan man lova något för evigt när man är så osäker på alla sina val här i livet? Och om man dessutom gjort det en gång redan, varit gift en gång tidigare, och misslyckats som Gilbert gjort?
Gilbert kan inte bestämma sig, hon samlar bitar av tyckande från alla hon möter. En säger si, en annan säger så. Vem ska man tro på när man söker efter vägledning i sitt liv.
En god manlig vän till mig kommenterade det sökande många kvinnor ägnar sig åt med att jämföra "det andliga" med "det religiösa". Om man förr sökte sig till religionens fasta regler är det idag goda råd från en guru eller en damtidning som inger trygghet. Jag kan delvis hålla med honom. För mig känns det som om många inte vågar, inte vill tillåta lite mystik i sitt liv, man vill veta allt och man vill veta allt nu och allra helst vill man att någon annan ska tala om för en vad som är ens livs mening.
I den totala friheten vill vi ändå ha någons trygga hand att hålla i, någon som leder oss rätt. Någon annan.
Varför? För att slippa ansvaret för våra egna val? Trygghet. Ansvarsfrihet.
Jag har inget svar på den frågan och det har inte Gilbert heller. Men hon sätter igång tankeprocesser och det väljer jag att tycka är föredömligt bra.
Det jag har svårt med i den här boken är alla "fakta". Jag upptäckte snabbt några tveksamheter och efter det blev det svårt att acceptera dessa hjälpa-till-att-tycka bitar som just fakta. Kanske är det hennes karriär som skribent för olika tidskrifter som gör att hon så fritt strör omkring sig med lösryckta ord om prostitution i Iran och äktenskapslycka i Sverige. Å andra sidan är hennes syster statistiker...Tja, man får ta det för vad det är.
Även om jag personligen föredrar ordentligt underbyggda fakta så är det inte den sortens böcker Gilbert skriver. Snarare är det som en krönika i Damernas Värld, med ett mycket personligt tilltal till läsaren. Lite som en översteprästinna delar hon med sig av "fakta", om vad hon hört av andra, mindre av vad hon själv faktiskt tycker.
Ibland kan det bli för mycket amatörpsykologi. Men då kan Gilbert konsten att bli småunderhållande, rolig. Som en bästa väninna som vill hålla ditt intresse vid liv, berätta om det som upptar hennes tankar men på ett sätt som samtidigt gör att du blir och förblir hennes bästa vän.
Det innebär naturligtvis att hon också ställer anspråk på läsaren, vill att läsaren också ska bli hennes vän.
Det där med att vilja vara allas vän, något som hon själv skriver om, gör också att hon inte vill vara kontroversiell i sina texter. Det bara flyter på. Oförargligt. Utan resultat. Utan några definitiva slutsatser.
Annat än just det. Att några definitiva slutsatser om kärleken och livets mening kan vi inte dra.
Ernestam verkar oinspirerad och räddhågsen
fredag 13 aug 2010Jag tyckte om Maria Ernestams förra roman, Alltid hos dig som kom ut 2008. Särskilt den äldre historien som startar med en låda med gamla brev blev intressant. Alltid hos dig var en lagom varlig berättelse som fick mig att hoppas på många fler böcker av Ernestam, fler böcker av en författare som utvecklas och blir allt skickligare. Den väckte förväntningar.
Precis som i Alltid hos dig är också På andra sidan solen en komposition av två huvudhistorier. En i nutid, en i dåtid, dold i lagom dunkel. Det är Ernestams väl prövade formel och det är inget fel i det.
Men denna gång lyckas inte Ernestam lika bra med sina historietrådar. Varken det förgångna eller det nuvarande tar riktigt tag i mig. Det är för all del välskrivet men väcker inte mitt intresse helt enkelt.
På andra sidan solen blir en av dessa böcker som man efteråt ser som närmast ren tidsspillan.
Istället för att våga lite mer känns det som om Ernestam tar ett steg bakåt istället, in i ett harmoniskt intetförpliktigande. Det är slätslipat. Harmlöst.
Ernestams böcker säljer bra, också som filmrättigheter. Då kan frestelsen att skriva för inkomstens skull väga över.
Kanske borde författaren stått emot trycket att producera och inväntat inspirationen istället. Men främst tror jag att det behövs större mod av Ernestam för att lyckas, större mod att våga bryta mönster och mallar i skrivandet.
Kittlande skrivet av Viggo Cavling
torsdag 12 aug 2010Först får han mig att skratta och sen inser jag, ganska förtjust faktiskt, att Viggo Cavlings miljöer är så lockande att jag inte kan sluta läsa. Trots att jag egentligen vill lägga undan Rörmokaren sitter jag kvar i soffan och läser.
Det är lite som ett nytt nummer av Svensk damtidning, en snabb blick in i en kittlande värld av kända personer, gamla rikedomar, priviliegerade familjer och anor, vanor, traditioner. Saker man känner till för att man hört talas om dem men inte har några egna erfarenheter av. Lite avundsjukt så där, men framför allt just kittlande, eggande.
Man skäms nästan lite för att man läser vidare.
En del av förtjusningen är säkerligen Viggo Cavling själv, journalist och numera chefredaktör för reklamvärldens bibel Resume. Cavling är själv en liten särling, klär sig som en dandy men är ofta knivskarp i sina iakttagelser. Han har ett kontaktnät som heter duga och därför dras man som läsare snabbt in i konspirationsmisstankar - har delar av detta verkligen hänt, men ingen vågat, kunnat skriva om, annat än nu, i fiktiv form. Och alldeles intill valet. Aj aj aj. Fast maktmissbruk av politiker är alltid löpsedelstoff.
Och till skillnad mot exempelvis Thomas Bodström så skriver Cavling riktigt bra, rappt och effektivt. Skriv mer, Viggo!
Alvtegens senaste är en må-bra-bok
tisdag 10 aug 2010När en omtyckt författare som Karin Alvtegen byter både förlag och genre har hon naturligtvis allas ögon på sig ännu mer än vanligt när ett nytt alster föds. Man lusläser, tvättar och finkammar, söker efter fläckar innan man hänger upp sidorna på tork. Har hon själv, hennes utandning i text förändrats?
Karin Alvtegen är välkänd, erkänd och prisbelönt. Och mycket omtyckt. Både för sina böckers skull och för sin egen trevliga person som alla de som någon gång träffat henne på något bokmöte någonstans kan intyga. Klart att många har väntat på detta nya, hennes nya litterära genre efter spänningseran.
Och jag är helt övertygad om att Alvtegens läsare kommer att gilla även En sannolik historia. Även om jag själv blev besviken.
Här finns gott om schabloner. Livsöden på modet. Dessutom är En sannolik historia helt enkelt för sannolik i sin förutsägbarhet. Här behövs inga kristallkulor för att gissa hur det kommer att gå för karaktärerna. Så fort man stiftat bekantskap med huvudpersonerna - flera av dem känns dessutom fördomsfullt karikerade - vet man.
Där prinsen dyker upp som en räddare i nöden, den fattige blir rik och det goda alltid segrar till slut. En sagovärld. Eller hur? Men också en säljande formel för många vuxenförfattare. Genren brukar kallas för feel good.
Man ska helt enkelt må bra när man läser En sannolik historia.
Och det gör man, för all del det gör man. Det puttrar lite småmysigt i Alvtegens gryta när man läser vidare och man bara vet att allt kommer att bli bra till slut. Tidsfördriv, kan det också kallas.
Indianer, duvor och vårt behov av syndabock
onsdag 28 jul 2010De bästa böckerna är som resor in i andra människors världar. Just en sådan bok är The Plague of Doves.
Vad visste jag om de nordamerikanska indianernas liv i reservaten idag? Ingenting. Inte visste jag heller att det vid förra sekelskiftet ännu fanns miljoner och åter miljoner vandringsduvor på de amerikanske slätterna. Duvor som migrerade i så stora flockar att himlen förmörkades i dagar i deras skugga.
Duvorna utrotades - precis som bisonoxarna - för nöjes skull och för att beröva indianerna en källa till mat och 1914 dog den sista på Cincinnati Zoo. (Läs gärna mer här: http://en.wikipedia.org/wiki/Passenger_Pigeon)
Louise Erdrich är en helt ny bekantskap för mig, en nordamerikanska som med indianblod i ådrorna skrivit både skönlitteratur, noveller, en kort memoarbok och flera barnböcker.
Hon bor i svensktrakterna i Minnesota och driver en egen bokhandel, Birchbark Books. Hennes mor var chippewa-indian, hennes far en fransman. Hon har vunnit ett antal prestigefulla priser och legat på bäst säljar listorna de senaste åren och nu i sommarstiltjen kom jag äntligen så långt att jag läste hennes The Plague of Doves, en av årets Pulitzer-finalister.
En blick bakåt i tiden, en lynchning av oskyldiga unga indianer 1897 i Norra Dakota, ger historisk resonans till hennes tankar om vårt behov av att hitta någon att skylla på. Det måste finnas någon vars fel det är när något ont händer oss. 1897 i Emmons County var det ett ouppklarat mord på en nybyggarfamilj, idag är det attacken mot World Trade Center i New York. Samma instikter tar över. Vi letar efter en syndabock, någon att skylla på.
Erdrich berättar om dagens vardag i reservatet såsom kanske brukligt är i samtalet och samvaron där ännu idag - de äldre ser till att nästa generation inte glömmer det som är viktigt, det som kanske har inträffat långt långt tidigare. Men som inte får glömmas bort. Orättvisan. Striderna som inte riktigt kan begravas ännu.
Hennes språk är ibland drömlikt, såsom jag inbillar mig att drömmen alltid varit viktig för indianerna. Idag köper vi drömsmycken som souvenirer, hos Erdrichs romanfigurer är den gamla tron levande. Samtidigt är kyrkan, den vite mannens kyrka, också viktig - även om den aldrig lyckades skydda indianerna mot den vite mannens vrede.
Kärlekskfull grymhet i Guds namn
söndag 30 maj 2010När jag slår dig är det bara för ditt eget bästa, Gud vill att du ska lära dig lyda.
Chinamanda Ngozi Adichies debutroman Lila Hibiskus är en fängslande berättelse om en familjefar och hans grymma kärlek till hustrun och barnen. Det är en av dessa hemska och sannlydande historier där en despot till far håller hela övriga familjen i skräck. Jag kände själv hur fasan bara växte allt eftersom jag läste, fasan inför faderns plötsliga vredesutbrott, fasan inför de bestraffningar han delade ut "av Guds kärlek".
För hur kan man hata en man som själv gråter mer än den han slår, gråter över att barnet åter trotsat Guds vilja, gråter över att han som far och Guds man är TVUNGEN att slå barnet. En man som slår sin hustru sönder och samman och sedan gråtande bär henne till sjukhus.
Han utför ju bara Guds vilja.
Farfar är ännu hedning. Familjefadern gör allt han kan för att tvinga sin egen far att ansluta sig till kyrkan och den kristna tron. Hans syster, faster Ifeoma, stannar halvvägs och fördömer ingendera. Hos henne får familjens två barn en kortvarig fristad undan fadern och hans bestämda uppfattningar om rent och orent. Och det är då som ögonen öppnas, fram dit är verkligheten inom hemmets väggar det enda barnen känt till. Det är norm, normalt,vanligt - tills de ser att så är det inte hemma hos andra barn.
Ni som har läst författarens andra roman, En halv gul sol som kom på svenska redan tidigare, kommer ni att tycka om Lila hibiskus. Det är delvis samma miljöer och även om Lila hibiskus inte når upp till precis samma höga litterära nivå ännu, så är den absolut mycket läsvärd.
Det enda jag saknade var fotnoter för den som inte kan afrikansk mat, man blir så nyfiken på vad ofe nsala, akara eller ube är för något.
Men det kan man ju slå upp i en annan bok.
Fantastiskt bra spänning i Alistair MacLeans anda
tisdag 18 maj 2010Danske Steffen Jacobsens debutbok Passageraren kom på svenska i fjol. Och vilken debut! Fantastiskt bra spänning!
En av Jacobsens litterära förebilder sägs vara Alistair MacLean och det känner man rakt igenom boken. Historien som här utspelar sig delvis i seglarmiljö och på den karga Björnön ute på Norra ishavet känns väldigt macleansk i sina vändningar.
Jacobsen är överläkare till yrket men det är inte bara det medicinska som är trovärdigt beskrivet, allt verkar gediget forskat och kunnigt - jakten, båtarna, sjön, miljöerna både i Danmark och på Björnön. Och karaktärerna då. Spännande och annorlunda, jag fastnade för nästan alla i de mindre rollerna, fantasin är det inget fel på här.
Och även om det råkalla havet har huvudrollen och känns i märgen hela vägen under läsningen, så är den största behållningen kanske dialogerna mellan bokens huvudperson, kommissarie Robin Hansen, och hans överordnade. Lite humor underlättar alltid.
Gillar du segling - och spänning? Då är det här boken för dig, Läs den!
En fantastisk uppväxtskildring av både författaren Amos Oz och landet Israel
onsdag 12 maj 2010Jag var nyligen på resa i Israel och passade då på att i långsam takt läsa Amos Oz barndomsskildring En berättelse om kärlek och mörker.
Oz är en av mina favoritförfattare och boken fungerade utmärkt som en slags guidebok till Jerusalem och Israel. Amos Oz beskrivning av stadens och statens utveckling från 30-talet och framåt ger också en nyttig historielektion. Jag visste inte mycket om händelserna 1948, nu vet jag lite mer. Och som bekant, desto mer man vet om historien desto mer förstår man varför det ser ut som det gör idag. En av Oz kommentarer följde mig extra länge. Han menar att den nationalism som judarna och staten Israel uppvisade under de första årtionden idag övertagits helt av palestinierna. Har han rätt, har isralerna förnöjt sig?
Den unge Amos vandrade med mig som en personlig guide när jag promenade runt Jaffagatan, Scopusberget och till Gamla stadens klagomur. Det gav mig en varm och välkomnande känsla även om Oz berättelse till största delen är en mörk hågkomst om fattigdom och maktlöshet. Oz berättar bland annat för första gången om sin mors självmord när han själv bara var i tonåren. Efter moderns död lämnar han fadern och bosätter sig på en kibbutz där han sedan kommer att stanna i över 30 år.
En nyttig bok med andra ord och ett rekommenderat ressällskap. Eller bara en historielektion för den som är villig och öppen att ta till sig en annan verklighet.
Vår sexualitet är komplex och så är även prostitutionen
söndag 25 apr 2010"Att sälja sex av Linnea Evertsdotter (pseudonym)"
"Linnea" säljer sex av egen fri vilja och beskriver sin verklighet i en vardaglig form samtidigt som hon debatterar vår nuvarande sexköpslag och dess syn på prostitution som enbart trafficking. Varför har vi så svårt att tro på den lyckliga horan? Bevisligen existerar hon och har så gjort i alla tider.
Jag har träffat "Linnea" och för mig framstår hon som en trevlig och balanserad person. Att hon säljer sex är hennes eget val. Själv säger hon att hon får ut mycket av dessa möten med främmande män och tänker fortsätta som glädjeflicka så länge hon orkar.
"Linnea" är heller inte ensam i sitt yrke, eller hobby, i Sverige i dag. Det hon och hennes kollegor gör är inte straffbart, däremot riskerar hennes kunder ett bötesstraff för brott mot sexköpslagen.
Det som kan göra det svårt att acceptera denna frivilliga del av prostitution är naturligtvis den fasansfulla verkligheten med trafficking, unga flickor som rövas, kidnappas eller luras till sexhandeln. Frågan är om förbud mot sexköp är det bästa sättet att bekämpa den? "Linnea" och hennes medsystrar menar att sexköpslagen motverkar sitt syfte då män som träffar på misstänkta traffickingoffer inte vågar anmäla detta på grund av risken att själva bli bötesfällda.
Ibland stämmer den politiska ambitionen inte överens med verkligheten. Polisens prostitutionsgrupp i Malmö arbetar till exempel med två skilda riktningar idag, en med den frivilliga delen av prostitutionen och en mot påtvingad trafficking. Både Liberala ungdomsförbundet LUF och Centerns ungdomsförbund CUF vill avkriminalisera sexköp. LUF kan till och med tänka sig bordeller under kontrollerade former. Vad tycker du? Kanske bättre att skärpa lagen istället och samtidigt rikta den mot just trafficking?
Hur som helst så rekommenderar jag "Linneas" berättelse som nyttig läsning. Som hon själv säger, "läs med öppet sinne".
Håll ögonen på James Scudamore
måndag 12 apr 2010Har precis läst färdigt James Scudamores Heliopolis. Jag ransonerade den boken för mig själv, bara ett kapitel åt gången fick jag läsa så därför tog det lite långre tid än vanligt. Den här boken är nämligen så pass intressant att man bör ge sig tid att till sig den i små portioner.
Scudamore är drygt 30 år och uppvuxen i Japan, Brasilien och Storbritannien. Bor nu i London. Hans första roman Amnesia clinic (2007) vann redan flera priser och Heliopolis lovordades och listades för Booker-priset i fjol. Förväntningarna på Scudamores fortsatta karriär är stora.
Heliopolis beskriver den hårt segregerade miljonstaden Sao Paolo ur de oändligt rikas synvinkel. Huvudpersonen föds i slumkvarteren, i favelas, och adopterades av en rik familj som samtidigt anställer hans ensamstående mor som kock på lantstället. Maten spelar en stor roll rakt igenom berättelsen och där kommer min enda reservation, James Scudamore lyckas inte väcka kökets smaker och lukter i min fantasi. Det vilda på lantstället och det förorenade i staden känner jag , men mammans bakverk når inte utanför bokbladen.
Med det sagt - rekommenderar boken - läs den!
Kerstin Thorvalls mod
lördag 10 apr 2010Kerstin Thorvall är borta. Många är de yngre kvinnor som skriver om sitt kärleksliv men Kerstin Thorvall var en av de ytterst få äldre kvinnor som vågade göra det. För har man hunnit bli gammal och rynkig anses det både fult och direkt äcklande att skriva intimt om sina älskare.
Man ska naturligtvis fråga sig varför det är så, varför äldre människors sexliv ännu är så tabu och så svårt att prata om. Själv har jag inget direkt svar på den frågan. Annat än att jag med spänning väntar på reaktionerna till SSUs nya värvningsfilm, som snart rullar i rutan, där en ung man vaknar i sängen bredvid en kvinna i farmors ålder.
Om den bilden så provocerande att man inte ser själva budskapet med SSU-filmen återstår att se. Det vi vet är Kerstin Thorvalls rader ofta möttes med avsmak. Hon visste att väcka känslor - med den äran.
Tove Alsterdal har skrivit en lysande thriller
tisdag 6 apr 2010Kvinnorna på stranden är Tove Alsterdals debutbok och det med den äran. Alstedal som har arbetat i många år som journalist har åstadkommit följsam spänning som nästan kräver sträckläsning.
Historien sammanväver papperslösa immigranter i Europa med kvarlevande fördomar mot mörkhyade i USA med en stark känsla av autencitet. Ingenting känns för påhittat, både personerna och miljöerna är trovärdigt beskrivna. Även de mindre karaktärerna, som hotelportieren i Paris eller den ryska maffiabossens änka, lämnar en klar bild efter sig.
Allra mest fastnade jag kanske för den kvinnliga huvudpersonen som är ångestfri och handlingskraftig. Inget velande här inte, något som jag annars är absolut dödstrött på i kvinnliga romanfigurer just nu. Nej, Alsterdals huvudperson Ally skulle passa finfint som en kvinnlig Jason Bourne.
Det märks också att Alsterdal skrivit manus tidigare. Kvinnorna på stranden är liksom förberett för en filmmanus. Och inte mig emot, den filmen skulle jag gärna gå och se!
The Selected Works of T.S.Spivet
måndag 29 mar 2010Räds inte den ovanliga formen. Det är alls inte så invecklat som det ser ut med alla marginalanteckningarna.
Den här boken kan ge stor läsglädje för den som har barnasinnet och äventyrslustan i behåll. Den har beskrivits som en sorts modern Huckleberry Finn och visst liknar den Mark Twain till delar. Den brådmogna pojken T.S. som noggrant teckar ner allt som sker på den lilla farm i Rocky Mountains där han bor med sin familj. Det resulterar i avancerade ritningar över udda företeelser som uppmärksammas långt borta i huvudstaden och plötsligt börjar det stora äventyret.
Pojken T.S. rymmer till den stora världen gömd i en järnvägsvagn och möter snart sin egen Jim som ledsagar honom in i luffarnas värld.
Det är bara att åka med och njuta!
Lolita och det manliga begäret
torsdag 18 mar 2010Sara Stridsberg har skrivit en fortsättning till Nabokovs klassiker Lolita, hennes nya bok heter Darling River. Och det är en fantastisk bok, ett absolut mästerverk!
Lolita, den sexuellt frestande men samtidigt nästan barnsligt oskuldsfulla flickkvinnan, gärna liten och späd till både kropp och röst. Om det säger Stridsberg själv "I 10-11-årsåldern var det som att det plötsligt vändes en stor strålkastare mot mig, som var det manliga begäret. "
I Stridsberg händer blir det en berättelse om flickan Lo på väg till sin undergång, en mor på irrvägar ut i världen och en liten flickapa i en bur, utlämnad till en vetenskapsmans nycker och krav.
Läs den!
Det här är CSI på svenska
söndag 14 mar 2010Varg Gyllander - Bara betydelsefulla dör
Det här är CSI på svenska. Huvudpersonerna här, precis som i förra boken av Gyllander, är ett par kriminaltekniker i Stockholm. Författaren arbetar själv på Rikskriminalen så texterna känns väldigt trovärdiga.
Författaren har också utvecklats mycket sedan förra boken, den här är redan avsevärt bättre. Framför allt hålls spänningen uppe hela vägen till slutet.
Och beskrivningarna av polishuset i Stockholm och de olika avdelningarnas arbete sinsemellan är riktigt intressanta. I nästa bok vill jag veta mer om Slabben, varför sker det ingen uppryckning där? Mutor? Hahaa.
Nej skämt åsido, Varg Gyllander kan bli en riktigt bra deckarförfattare. Hoppas han fortsätter att skriva, för den här sträckläste jag.
Rakt in i alkoholdimman
måndag 8 mar 2010Jag ska bara fixa en grej i köket av Moa Herngren
Herngren skulle ha vunnit på att ta ut svängarna lite mer men historien om mor och dotter som båda dras in i ett eskalerande smygdrickande och dess följder är kännbart träffande. Jag blev fruktansvärt sugen på ett glas vin när jag läste om huvudpersonens sug efter den gömda bag-in-boxen och när man så småningom ser hur det går med hennes mamma, dvs. hur det förmodligen kommer att gå för huvudpersonen om hon fortsätter att dricka, ja då kröp det i mig ordentligt.
Oj vad jag skrattade åt Maja Lundgren
lördag 27 feb 2010Mäktig tussilago
Oj så roligt! Pretto kulturfolk från vänster på middag hos mannen som spårar ur och räddas(?) av indianerna i grannlägenheten. En miljö som Lundgren kan innantill. (Ja, kanske inte det där med indianerna då men pk kulturvänster absolut.)
Det här är en bok som är både lätt- och svårläst, kräver koncentration och kanske ett antal uppslagningar i ordboken men belönar en rikt. Heja, Maja!
Min vän Stieg Larsson av Kurdo Baksi
onsdag 13 jan 2010Stieg Larsson, som dog i november 2004, uppmärksammas med flera böcker i år. Den första är Kurdo Baksis "Min vän Stieg Nilsson". Det är ingen märkvärdig bok som Kurdo Baksi skrivit om sin nära vän Stieg Larsson men likväl fullt läsvärd, särskilt nu när Larsson-boomen kulminerar (?) med samtliga tre svenska långfilmer ute och det massiva intresset utomlands. Den som älskar Stieg Larsson ska absolut läsa Baksis bok, tycker jag. Det man får med sig är framför allt en känsla av stor förlust men Baksi skriver också för första gången om en tragisk händelse i tonåren som påverkade Stieg Larssons liv och möjligen var anledningen till att han så oförtrutet arbetade mot mäns våld mot kvinnor.
Döden inpå livet av Maureen O'Brien
onsdag 6 jan 2010Det här är en annorlunda deckare, dialogen låter äldre än det är (boken gavs ut 1989 i England) och liknar mest en teaterpjäs. Och slutet är allt annat än ortodoxt. Men på något konstigt sätt höll O'Brien greppet om mig nästan hela vägen och jag kunde inte sluta läsa.
Tack Elisabeth Grate för introduktionen till oss svenska läsare!
Postcard killers av Liza Marklund och James Patterson
onsdag 6 jan 2010Avskalad och rapp spänning, kopplad till en aktuell debatt om konst som provokation, men frågan är om inte Marklund borde uppdatera sin bild av hur arbetet på en tidningsredaktion går till. Stockholmsskildringarna smakar turistinformation.
An equal stillness by Francesca Kay
fredag 1 jan 2010An equal stillness by Francesca Kay
En fantastisk, fiktiv biografi över en kvinnlig konstnär - fulländad! Läs den!!
