Henrik Fexeus gästblogg

Min tid som gästbloggare här på Boktipset är slut. Innan jag drar vidare mot nya äventyr så har jag dock en idé som jag vill testa på er.

Det handlar om mat.

Mina barn, 10 och 8 år, har ett gastronomiskt spann som jag tror motsvarar många barn i deras ålder. Det finns ca 9 maträtter de kan tänka sig att äta. Allt annat är äckligt. Tyvärr har även det spannet börjat krympa, efter att de börjat med strategin att det A tycker om, kan inte B äta. Och tvärtom. De maträtter de kan enas om är sushi (av nån anledning), pannkakor och chili con carne. Men sen tar det stopp.

Det finns dock undantag. Närmare bestämt alla dessa halvfabrikat. Jag kom att tänka på det idag, när fläskfilén med kantarellsås blev utbytt mot Findus något mer snabblagade "sprödbakad torskfilé" pga ett bortglömt föräldramöte. (Det är egentligen bara en glorifierad fiskpinne.)

Och då gick det minsann bra. Fiskpinnar, friterat hit och dit, köttbullar, fiskbullar (ick!) och hamburgare äts alltid utan problem. Och jag ställer mig frågan varför. Speciellt som jag vet att hemmatrillade köttbullar skulle stöta på betydligt mer problem än de pruttdoftande i Mamma Scans låda.

Vad är det med fuskmaten som gör att alla barn gillar den? Kom inte och säg att det är för att den inte smakar nåt, för det gör den. Jag vet, jag har rapat sprödbakad torskfilé i flera timmar nu (den vill liksom inte lägga sig). Och det kan inte bara vara att det är mycket socker i. Så vad?

Jag gissar att den här maten tillverkas precis som den pommes frites och hamburgerkött man får hos hamburgerrestaurangerna; själva produkten är så processad att den från början är helt utan lukt och smak, vilket istället tillsätts på kemisk väg via estrar. Jag tror att FIndus, Felix, Scan och de andra helt enkelt har hittat barn-estern. Smak- och lukttillsatsen som alla barn gillar. 

Här är mitt förslag: Sälj den tillsatsen som en krydda! Så kan alla föräldrar som vill laga väldoftande, nyttig och smakrik mat fortsätta göra det utan att bekymra sig om vad barnen ska äta – man bara häller lite barnester på ena halvan av lasagneformen. Eller salladen. Vad sägs, Findus? En affärsidé? 

Jag skulle helt klart köpa en jätteflaska. 

Tjing!

Henrik

I onsdags, eller kanske snarare dagarna efteråt, har jag varit med om nåt märkligt. I onsdags skrev jag sista ordet i min nya bok. Det var också dagen då jag slutförde årets turné på SinnesCirkus. Samt skrev de två tv-manus som jag haft liggande i veckor. Jag blev med andra ord klar med väldigt mycket – och framför allt, med väldigt mycket skrivande.

Och då inträdde … ordtorka. Jag har varit så sjukt trött på bokstäver den senaste veckan. Inte så konstigt, kan man tycka, men det har aldrig hänt mig förut. Det handlade inte om att jag var utarbetad. Jag var, som jag sa, trött på just bokstäver. Jag har inte orkat läsa en rad i varken tidningar eller böcker. Inte ens serier. Jag blev nästan sur när jag såg en skriven mening. Framför allt har jag inte orkat skriva ett ord själv – jag har inte ens orkat maila. Det är därför det har varit tomt på den här bloggen i flera dagar.

Istället har jag bara vegeterat framför tv:n på kvällarna och tittat på brittisk stand-up. Vilket ju verkligen är en massa ord. Men det är inte skrivna ord.

Nu är jag dock tillbaka, och minst ett inlägg till ska jag få ur mig innan min tid här på Boktipset har runnit ut. Men tills att jag helt har återställt min formuleringsförmåga är jag nyfiken på om nån känner igen sig i det här. När gjorde du senast nåt så mycket att du på grund av det aktivt tyckte illa om samma aktivitet under en längre tid? Och vad gjorde du då? Kan vi ha "too much of a good thing" – och vad händer med oss när vi i så fall får det? Skriv en kommentar och berätta om din egen upplevelse!

hörs,

Henrik

Jag hatar verkligen att frysa. Av de olika fysiska obehag man kan råka ut för så tycker jag det är det absolut värsta. Så en sån här morgon, när man vaknar upp och det är 13 grader kallt, då blir jag lite upprörd.

Innan nån nu kommer och fnyser att 13 minus nästan är mallorcaväder jämför med hur kallt det är i Ovandal, så vill jag förklara en sak: Jag bor i Stockholm. Och en sak med Stockholm är att vi inte ska ha 13 minus. Finns ingen anledning.

Men jag har kommit på knepet. Idag flyger jag upp till Umeå för årets sista föreställning av SinnesCirkus. Om det är 13 minus här hemma måste det ju vara minst 30 grader kallt i Umeå. Jäklar vad jag kommer frysa då.

Men när jag kommer hem imorgon kommer det kännas som vårväder här hemma. I jämförelse. Man får inte vara dum.

ses, 

Henrik

PS. Om du inte är i Umeå ikväll kan du alltid trösta dig med den stiliga pocketutgåvan av Alla får ligga, ute i en Pressbyra, Coop eller bokhandel nära dig! (Om du inte vill ha lyxversionen förstås, då måste du handla på internet!)

Nu är jag snart klar med korret på nya boken. Snart. Kanske redan idag. Att sitta med korr innebär att man, några veckor efter att man tycker att man egentligen har skrivit klart boken och aldrig mer vill se den, metodiskt går igenom de förändringar som en ännu mer metodisk redaktör har föreslagit. Allt från att flytta ett kommatecken, skriva om en mening till att reda ut ett resonemang. Rad för rad. Sida upp och sida ner.

Man slipar med andra ord pusselbitarna så de blir perfekta och ska passa ihop ännu bättre. Men efter att ha gjort det på 500+ sidor så har jag till slut inte längre någon aning om det övergripande mönstret  på pusslet ser bra ut. Eller ens går att förstå.

Jag kan tala om att jag är väldigt nöjd med sida 184. Likaså andra stycket på 343. Men boken som helhet? Ingen aning. Man tappar kollen. 

Det är därför författare – eller, jag i alla fall – är precis lika spända som sina läsare, kanske mer, när den färdiga boken väl kommer. För vi har ingen aning om vad den handlar om längre.

Sen lovar jag att jag ska sluta älta det förbannade korret och skriva om mer kreativa saker. Men tills dess: Efterordet, here I come!

Ses,

Henrik

PS. Tills vidare kan du spana in pocketutgåvan på Alla får ligga som just nu sprider sig som ett meme i butikerna, julröd och grann. Är du riktigt snofsig så plockar du upp lyxutgåvan som bara finns på Internet och visar alla vilken stil du har!

Igår var jag och såg facebookfilmen, The Social Network. För er som inte vet så skildrar den starten och de två, tre första åren av Facebooks existens. Det är en A-listeprodukt från början till slut. Regisserad av David Fincher (Seven), skriven av Aaron Sorkin (Vita Huset), musik av Trent Reznor (Nine Inch Nails), pengar av Kevin Spacey (kom igen), och med perfekta Jesse Eisenberg (Zombieland, Squid & The Wale) i huvudrollen. En stilstudie i hur film ska göras.

Men jag undrar lite. Varför gör man den här filmen redan nu? Filmen skildrar åren 2003-2005. 2004, då Facebook registrerades, var grundaren Mark Zuckerberg 20 år. En av poängerna med filmen är att det går fort i nätbubblornas värld; för fort för att man ska hinna med. Mycket riktigt snurrar det till slut så fort för 20-åringarna att några trillar av. Zuckerberg själv gör saker som han säkert inte skulle gjort om det inte gått så fort.

Men 2005 är inte länge sen. Jag gissar att du själv minns väl vad du gjorde för fem år sen och att det inte känns så långt bort. Jag undrar hur det känns när det plötsligt dyker upp en spelfilm, en fiktion baserad på händelser som du själv har varit med om, och alldeles nyss dessutom? Att se någon spela dig själv, inte som du var för femtio år sen, utan igår?

När börjar fiktionen spegla verkligheten i realtid? Hur långt bort är kvällens dramatiseringar av morgonens nyheter? Det blir svårt att hålla reda på verklighet och dramaturgi, ursprung och artefakt. 

Typiskt filmvärlden att hoppa på en trend. Tacka vet jag en god bok istället. Där har man i alla fall tid på sig för reflektion och distans till det som har hänt. Där behöver man inte ha så jäkla bråttom. Där kan man låta tidens gång få agera spegel till… va … vad säger du? Är The Social Network baserad på en bok som heter The Accidental Billionaires? Och som kom redan 2009? Skit också.

Författare har visst precis lika bråttom som alla andra.

Henrik – som i alla fall tänker ta det lugnt ikväll.

FOTNOT: Vill du läsa historien om Facebook så läs inte The Accidental Billionaires. Den är inte så bra. Eller korrekt. Läs istället nyss utkomna The Facebook Effect av David Kirkpatrick. Betydligt mer informativ, och innehåller dessutom intervjuer med Mark Zuckerberg själv. Bara en sån sak.

När man som författare översätts och ges ut utomlands har man många gånger liten eller ingen insyn i hur de marknadsför ens böcker. Ibland får man dock en oväntad inblick – som när man blir kontaktad av utländska tidningar för en intervju.

För en tid sen kom min första bok, Konsten att läsa tankar, ut på ryska. Vad jag förstod så gillade ryssarna den, så mina andra två böcker, När du gör som jag vill och Alla får ligga, håller som bäst på att översättas de också. Och i veckan blev jag kontaktad av en rysk tidskrift för att svara på några frågor.

Frågorna var på svenska, men jag förstod dem ändå inte riktigt. De pratade om saker som jag inte kände till. Som till exempel min "metodik". Jag visste inte att jag hade en sån. Till slut fick jag veta att i Ryssland så marknadsförs alla tre böckerna som en trilogi av "Fexeusmetoden" – ett komplett system för att avläsa och påverka andra människor (med lätt klärvojanta inslag).

I Ryssland har jag med andra ord blivit exakt det som jag anstränger mig för att inte vara: En guru med semi-paranormala krafter.

Men okej. Jag är på. Det kommer säkert sälja fler böcker. Jag är bara rädd att de kommer bli sjukt besvikna när jag kommer dit och hälsar på. Jag kan ju inte ens levitera.

Idag ska jag föreläsa i Uppsala. Åker om nån timme. Men, som alltid nu för tiden, så sitter jag ihopkurad över korret på den nya boken. Jag vet att jag har tjatat om det tidigare, men det är bara för att det där korret upptar 98% av såväl min vakna tid som min tankeverksamhet och har gjort det i flera veckor nu.

Jag har nämligen bestämt mig för att hålla min deadline.

Trots att jag kom igång tre veckor för sent pga en operation, trots att jag har en snäv deadline och trots att det är 500 sidor att gå igenom, så tänker jag lämna in i tid. Praxis är annars att författare alltid lämnar tillbaka sina korr någon vecka efter att de ska. Men inte den här gången. Jag ska jädrar i mig lämna in på minuten, på fredag om en vecka. Bara för att visa dem.

Tänkte jag.

Och så hörde redaktör'n just av sig. Han som ska ha korret. Han har blivit sjuk. Så han undrar om vi kan skjuta på inlämningen i tre dagar. Men vaf…? Och jag som jobbat så hårt.

Nu jäklar är det jag som spelar Red Dead Redemption hela helgen.

Idag onsdag har jag varit och föreläst i Falun hela dagen. Trodde jag skulle kunna blogga på tåget men där var det tji internet. Och när jag kom hem på kvällen var jag bara tvungen att lägga klart 1500-bitarspusslet som gäckat mig så länge. Men nu är det klart. (Där fick det!) Så nu är jag här istället, hos er. Där jag ska vara.

Efter första föreläsningen i Falun idag så kom det fram en man och berättade nåt intressant som jag kände att jag bara måste dela med mig av. (För er som inte vet så ger jag då och då föreläsningar baserade på innehållet i min första bok, Konsten att läsa tankar. De handlar om ordlös kommunikation och relationsbyggande.) Ett vanligt ämne som kommer upp när jag föreläser är poker. Vilket inte är så konstigt, 

Den här killen var också pokerspelare och som många använde han kunskaper om kroppsspråk och omedvetna signaler för att avläsa sina medspelare. Men han hade också lagt sig till med en annan teknik för psykologisk påverkan som jag tyckte var extremt intressant.

För dig som inte vet: När man spelar Texas Hold'Em, det vanligaste pokerspelet, får alla spelare två kort på hand och sedan delas det ut en rad kort på bordet som alla ser. Konststycket är att para ihop dina kort på handen med korten på bordet för att få en hand som klår alla andras. Den här killen hade börjat med att inte titta på de två korten på handen – och sedan ändå börjat satsa och bete sig som han annars gjorde när han hade en stark hand.

Vad som hände var att hans motspelare blev fullkomligt förvirrade och visste inte vad de skulle tro. De var med och höjde insatsen till en början men drog sig sedan ur. Enligt honom vann han flera händer på det här sättet. Ren psykologisk krigsföring, med andra ord.

Jag tar inte ansvar för några eventuella personliga ekonomiska förluster, men om du spelar poker så varför inte testa! Se om du kan få det att funka lika bra och maila mig din upplevelse på mindmonkey@henrikfexeus.se.

Jag skulle gärna testa själv men jag spelar inte poker. Inte längre.

Hörs!

Henrik

PS. Min senaste bok ALLA FÅR LIGGA är nu ute både i en snygg men behändig pocket som man kan stoppa i bakfickan, samt en större lyxvariant som är otroligt cool – men som bara finns att köpa på Internet. Så man får vara lite exklusiv. Köp lyxversionen till dig själv och ge bort den vanliga pocketen till dina syskon!

Hej på er!

Från och med idag och två veckor framöver kommer jag att gästblogga här på Boktipset. Jag tänkte att jag skulle blända er redan från början med ett fantastiskt första inlägg. Men det blir inget av med det. För tre veckor sen gjorde jag nämligen en ögonlaseroperation för att bli av med min närsynthet. Jag väntar fortfarande på att synen ska bli helt bra.

För det mesta ser jag okej, men så fort jag blir lite trött (som nu, klockan 23) så börjar bokstäverna simma framför ögonen. När ögonläkaren sa att synen skulle vara perfekt efter en vecka visste han nog inte att författare har andra krav på sina ögon än andra. Vi tittar på bokstäver hela dagarna.

Och ikväll höll det inte längre.

Så jag ber om ursäkt om det här inlägget är fullt av stavfel; jag ser helt enkelt inte vad jag skriver. Men jag ville ändå sticka upp huvudet och säga hej. Och jag lovar att skriva morgondagens inlägg lite tidigare. Då jädrar!

Hörs!

Henrik Fexeus

PS. Min senaste bok ALLA FÅR LIGGA är ute nu i en snygg pocket, samt en superlyxig specialpocket i danskt band (som endast går att köpa beställa hos nätbokhandlarna). Den perfekta julklappen!