Carinas blogg av Carina Rydberg

Ingen Omar i Hammarby sjöstad.

Medan SVT:s monopol fortfarande existerade, trodde jag mig vilja ha reklam-TV till varje pris. I dag vill jag ha HBO till varje pris - en ej reklamfinansierad betal TV kanal, som så vitt jag vet bara kan nås av amerikaner.

 Det är HBO som har gjort de flesta av de bästa TV-serierna de senaste 10-15 åren. Sopranos är bara en av dem. Och eftersom kanalen inte är reklamfinansierad, så förekommer heller inga reklaminslag.

Jag tittar mycket på TV. Jag zappar också mycket mellan kanalerna, för att slippa se reklamen. Men jag ser den ändå, eftersom de flesta kommersiella kanaler tycks ha en tyst överenskommelse: Vi kör annonserna på samma tid.

Och det är inte helt ointressant att se dessa annonser. De speglar en hel del av det samhälle vi lever i, och de attityder som lever i oss.

Den italienska dockfamiljen som sitter i en enkel stuga och älskar Dolmios pastasås.  Den prismedvetne turken Omar, som alltid vet var man handlar billigast. Ja, det saknas inte människor från andra länder i svensk TV-reklam - åtminstone inte så länge det handlar om lågprisprodukter.

För när JM bygg vill marknadsföra sina svindyra bostadsrätter, så är det inte Omar vi ser promenera omkring i en femmiljonersvåning. Där hittar vi istället en vacker fotomodell, som med en sjal över axlarna kliver ut på den stora balkongen, för att hälsa på sina helsvenska grannar, som även de har tagit sina balkonger i besittning.

De privilegierade svenskarna lever sitt liv. Omar ett annat. Men inte klagar han för det. Han vet ju var man hittar de billigaste varorna. För vi vet ju  att österlänningarna vet mer om pengar och prutning än vad vi gör. Så han undervisar sin svenske granne i hur man handlar billigt.

Kan han inte också få undervisa i hur man prutar ner en alldeles för dyr våning i Hammarby sjöstad?

» 2 kommentarer   » Kommentera » Dela på Facebook 

Ett kärt återseende väntar...

Jag ska bekänna att jag inte alltid är så där alldeles up to date vad gäller mediainnehåll: När jag för första gången hörde talas om Anna Anka, trodde jag att det var Charlie Christensen som hade återupplivat Arne Anka och låtit honom gå igenom ett könsbyte.

Man kan nog betrakta det här som ett slags önsketänkande.

Och när jag insåg det, så blev jag lite vemodig. Jag mindes kvällarna på Prinsen i mitten/slutet av 80-talet. Det var på den tiden Prinsen kunde kallas konstnärskrog och där satt vi: Jag, Charlie, Arne Anka, Krille Krokodil och några till.

För visst var det så att Charlie - i likhet med mig själv - hämtade sin inspiration från verkligheten. Jag brukade böna och be för att han skulle ge mig en plats i Arne Anka, och han sa att det skulle han visst, och han skulle rita mig som... SVAN!

Nu är jag föga svanliknande, och det måste Charlie ha upptäckt, för min närvaro i Arne Anka lyser så vitt jag vet... med sin frånvaro.

Inte desto mindre har jag saknat Arne Anka.

Det behöver jag dock inte göra länge till. Snart kommer ett nytt album, och vill man veta mer om det, kan man gå med i Arnes facebook-grupp:

http://www.facebook.com/pages/ARNE-ANKA/37156814514

...senast jag kollade hade den här gruppen mer än 3600 medlemmar. Vi är många som ser fram emot att återförenas med Arne!

PS. Och medan man väntar, så kan man ju läsa det här albumet:

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9186003089

... dessutom kan jag berätta att Peter Englund är med i Arnes Facebook-grupp - men tala inte om för någon att det är jag som har sagt det...

Uppdaterad: 12 mar 2010 kl. 17:40 » 5 kommentarer   » Kommentera » Dela på Facebook 

Lite mer Lars Vilks...

...men inte mycket. Nu börjar jag tröttna på den här karln.

Pratade med en väninna igår. Hon hävdade att hon och jag  är i stort sett de enda som ifrågasätter Vilks rondellhund. Jag vill nog påstå att vi är några till. Exempelvis Elisabet Höglund, som åt champagnelunch hos Malou von Sivers i förmiddags:

http://www.tv4play.se/aktualitet/efter_tio?videoId=1.1551560

Återkommer senare idag, i ett helt annat ämne...

Uppdaterad: 12 mar 2010 kl. 14:51 » 1 kommentarer   » Kommentera » Dela på Facebook 

Några vettiga ord signerade Lars Linder...

...står att läsa i Dagens Nyheter, apropå debatten kring konstnären Lars Vilks:

http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/nodvandigt-att-forsvara-ratten-att-fa-vara-dum-1.1059284

Att människor som skriver böcker, gör teckningar med mera, ska behöva leva under dödshot, är naturligtvis oacceptabelt och oförsvarbart.

Men i likhet med Lars Linder, tycker jag själv väldigt illa om Vilks Mohammed-teckning, och jag tycker illa om hans arroganta attityd. Enligt Expressens pappersupplaga, anser Vilks följande:

"Jag hävdar fortfarande att man får vara hur elak som helst mot religioner. Tror man inte på tomten ska man få göra en karikatyr av det också."

Ja, det är klart att man får. Men man bör skilja mellan Jesus, Abraham, Mohammed och Jultomten. Vilks säger att han inte har något emot islam. Det är uppenbarligen den islamska extremismen han vill åt. Gott så. Problemet är bara att han med sin teckning, inte bara förolämpar extremisterna, utan varje troende muslim i hela världen. Och det måste han ha begripit.

Jag är själv inte troende, tillhör ingen kyrka. Men jag anser att människors tro ska respekteras. Som det ser ut nu, är Vilks teckning det bästa som kunnat hända den islamska extremismen. Den kommer att bidra till ökad misstänksamhet mot islam i alla dess former. Den kan i värsta fall få människor som tidigare inte haft några extremistiska sympatier, att ändra ståndpunkt.

Här i Sverige är vi inte särskilt religiösa av oss - men likväl skapade Ecco Homo-utställningen stor debatt och upprördhet. Detsamma gällde för Lena Anderssons sommarprogram för några år sedan, när hon dissade Jesus i en och halv timme. Och detta i ett land där de flesta bara besöker en kyrka när det är bröllop eller begravning.

Nu handlade Ecco Homo och Anderssons sommarprogram om vår egen religion. Men anta att jag hade konfronterats med religionskritik av Anderssons slag medan jag vistades i ett annat land, ett land med en annan religion. Anta att kritiken kom från en betydelsefull representant för detta lands kulturelit. Skulle jag känna mig utsatt? Ja. Skulle jag känna mig hotad? Ja.

Och detta trots att jag inte tror på Gud.

Det här är inte särskilt svårt att begripa sig på - det enda som krävs är förmåga till perspektivbyte.

En förmåga jag misstänker att Lars Vilks saknar.

Uppdaterad: 11 mar 2010 kl. 14:01 » 15 kommentarer   » Kommentera » Dela på Facebook 

Även i vår blir det självbiografiskt.

I förrmiddags satt Maja Lundgren hos Malou von Sivers för att tala om sin nya roman Mäktig tussilago. Lundgren kommenterade även den pågående debatten kring mordhoten av konstnären Lars Vilks.

http://www.tv4play.se/aktualitet/efter_tio?videoId=1.1547441

Klicka på länken om ni vill se hela programmet!

I intervjun med Lundgren nämndes även hennes förra bok Myggor och tigrar, och Lundgren beskrev den självbiografiska genren som mycket föraktad av kultureliten - delvis eftersom den ansetts vara en kvinnlig genre.

Det tycks vara slut med det. Jag har just börjat läsa Claes Brittons Min mamma är död. Ingen idé att leta efter den riktigt än: utgivningsdatum är satt till 27 april.

Men här är det självbiografiskt så det förslår. Eftersom jag själv tillhör dem som fasar inför mina föräldrars bortgång, så kommer jag att sträckläsa den här boken.

Mer om Brittons bok lite längre fram!

» 4 kommentarer   » Kommentera » Dela på Facebook 

En annan sorts Duras del 2.

Well... Två timmar,  hundra sidor, och en flaska chianti senare måste jag konstatera: Marguerite Duras roman Sjömannen från Gibraltar är verkligen DÅLIG! Men den är dålig på ett sätt jag inte kan motstå. Jag bara måste läsa ut den. Lyssna exempelvis på följande:

"Det är inte hans fel", sade hon mjukt. "Han vet inte ens om att jag letar efter honom."

"Det är ditt fel", sade jag. "Du ville uppleva den största kärleken på jorden."

Jag skrattade. Vi var lite berusade.

"Vem har inte velat uppleva den?" frågade hon.

"Det är klart", sade jag, "men den stora kärleken kan du bara uppleva med dem, killar av hans typ."

"Ja", sade hon, "de rår inte för att de blir älskade på felaktiga grunder."

Vad sägs om den dialogen. Till eventuella deltagare i någon av landets författarkurser, vill jag säga: Försök att inte låta er influeras av ovanstående romancitat. Jag frågar mig om Duras måhända skrev den här boken på skämt - för skrattar gör man.

Men eftersom jag gillar melodram, så kommer jag att läsa ut Sjömannen från Gibraltar. Jag gillar den av samma anledning som jag gillar TV-serien Master of the Game:

http://www.discshop.se/shop/ds_produkt.php?lang=&id=70430&lang=se&subsite=movies&&ref=

- oläslig roman av Sidney Sheldon, skitball TV-serie.

Och säga vad man vill om Duras: Även när hon är som sämst så är hon ändå fan så mycket bättre än Sheldon.

Uppdaterad: 9 mar 2010 kl. 20:09 » 0 kommentarer   » Kommentera » Dela på Facebook 

En annan sorts Duras.

Jag gör som huvudpersonen i Marguerite Duras roman Sjömannen från Gibraltar: äter pasta och dricker chianti. Duras är en av mina favoritförfattare, men i den här boken skriver hon så annorlunda att man inte känner igen henne över huvud taget. Jag har svårt att bestämma mig för om jag gillar det eller inte, men jag kan ändå inte sluta läsa.

http://www.albertbonniersforlag.se/Bocker-auto/Bokpresentationssida/?Isbn=9789100116583

Boken kom ut i januari, men skrevs redan 1952. För att vara skriven av Duras, så är den en tegelsten. Huvudpersonen är på semester i Italien, tillsammans med sin flickvän, som han tröttnat på. Han får höra talas om en underskön amerikanska, och reser till byn utanför vilken hennes lustjakt ligger förtöjd. Han gör slut med flickvännen och lär känna kvinnan med lustjakten...

Nu är hon förmodligen inte amerikanska, och jag gissar att deras bekantskap kommer att innehålla en del överraskningar. Ja, spännande är det faktiskt - men skrivet i en stil helt olik den man förknippar med Marguerite Duras.

Det här är så vitt jag vet dessutom den enda bok där Duras har en manlig jag-berättare. (Själv drog jag mig länge för att ha manliga huvudpersoner, eftersom jag inte visste om jag kunde göra skildringen tillräckligt trovärdig. )

Som sagt. Det blir en kväll med mer pasta, mer chianti och mer Marguerite Duras.

Uppdaterad: 9 mar 2010 kl. 17:55 » 1 kommentarer   » Kommentera » Dela på Facebook 

Jag, Maja, och de svenska Hollywood-fruarna

Uppdaterad: 8 mar 2010 kl. 22:07 » 2 kommentarer   » Kommentera » Dela på Facebook 

Alfred Döblin och den svenska kulturskymningen.

Än en gång har SVT börjat reprisera RW Fassbinders filmatisering av Alfred Döblins "Berlin Alexanderplatz". Jag trollbinds av det fantastiska skådespeleriet och den utomordentliga regin av Fassbinders version av berättelse om Franz Biberkopf.

Men boken har jag ju fortfarande inte läst. Det är en brist i min litterära bildning. Jag börjar söka efter den på nätet. Konstigt. Inte ett enda exemplar av Berlin Alexanderplatz tycks vara tillgängligt på svenska.

Jag ringer Hedengrens bokhandel. De brukar kunna hitta det mesta.

   - Jag letar efter "Berlin Alexanderplatz" i svensk översättning.

   - Ja, det är du inte ensam om! säger butiksbiträdet glatt. Den har jag själv letat efter rätt länge.

   - Den finns alltså inte?

   - Det råder kulturskymning i det här landet. Det är likadant med "Brott och straff". Prova antikvariat.net. Fast vi har den förstås på engelska.

   - Ja. På engelska går den juatt få tag i....

För det gör den. Inga problem med att läsa "Berlin Alexanderplatz" på danska, norska, engelska, franska eller finska. Men svenskan kan vi glömma.

Är det verkigen så vi ska ha det?

Och om någon råkar äga "Berlin Alexanderplatz" i svensk översättning - tala gärna om det för mig... Jag betalar...

carinarydberg@hotmail.com

Uppdaterad: 14 okt 2009 kl. 18:37 » 0 kommentarer   » Kommentera » Dela på Facebook 

Kapitel1.

Jag har just registrerat mig på Kaptel1. De flesta känner säkert till sidan: Det är hit nya författare skickar sina manus, för att få dem bedömda av läsarna. En årlig manustävling anordnas, och vinnaren får sitt manus publicerat på Piratförlaget.

En utmärkt idé, tycker jag. Jag kommer att följa  utvecklingen på Kaptel1, i hopp om att hitta Den Stora Romanen. Man vet aldrig - den dyker kanske upp.

» 0 kommentarer   » Kommentera » Dela på Facebook 

Jag kommer till Bokmässan på fredag...

...och hoppas att träffa så många läsare/kompisar/kolleger som möjligt. Ingen bok att lansera. Jag kommer av en helt annan anledning... och jag tänker ha kul! Hoppas vi stöter på varandra!

» 1 kommentarer   » Kommentera » Dela på Facebook 

Jag gillar puckelryggiga advokater...

Inför min resa till Samos, gick jag in på Arlandas pocketshop, och hittade en titel jag inte sett förut: Revelation av C.J. Sansom. Det tog en halv minut innan jag tog med mig boken till kassan, eftersom jag var orolig för att ha hittat ännu en Dålig Deckare - men efter att ha läst drygt 100 av de drygt 600 sidorna, är jag mycket nöjd. Den puckelryggige advokaten Shardlake löser mordgåtor i 1500-talets London, och det hela är skildrat på ett mycket sparsmakat och ordknappt sätt - men utan att författaren för den sakens skull gör avkall på person- och miljöskildring. På något obegripligt sätt ser man allt framför sig; jag läser och läser och frågar mig hela tiden: Hur fan bär sig karln åt? Han har ju knappt sagt det, men ändå ser jag alltt framför mig: gränderna, människorna, blodet i fontänen...

    Det kallas gestaltning. Och gestaltningen bör förbli osynlig. Det är den hos Sansom. Jag läser Revelation långsamt, eftersom jag inte vill att den ska ta slut.

» 0 kommentarer   » Kommentera » Dela på Facebook 

läser just nu C.J. Sansom - och har jävligt kul.

» 0 kommentarer   » Kommentera » Dela på Facebook 

Det jävliga med att vara skönlitterär författare...

Nyligen fick jag höra något väldigt uppmuntrande. Pseudonymen Lars Kepler = paret Ahndoril. Båda två är väletablerade, begåvade - men kanske inte så storsäljande.

Fram tills helt nyligen. Nu har Alexander och Alexandra Ahndoril avslöjats som författarna bakom romanen "Hypnotisören", som så vitt jag har fattat det, är såld till 28 länder.

Ja. Det är väl bara att gratulera. Men är det någon som gör det? Tvärtom. Paret Ahndoril anklagas genast för att vara....ja, vaddå? Mer kommersiella än Marklund, Läckberg, Guillou? Mer cyniska?

Ungefär så, ja. Men på vilka grunder? När en halvtaskig författare skriver en halvtaskig deckare så blir han/hon hyllad. - på grund av sina försäljningssiffror.  När två begåvade författare skriver en schysst deckare, så betraktas de som cyniker - eftersom den säljer bra, långt innan någon ens vet vem som ligger bakom verket.

Ja. Det är synd om människorna.

Uppdaterad: 14 aug 2009 kl. 16:20 » 5 kommentarer   » Kommentera » Dela på Facebook 

...och Stoker förvandlades till Polanski...

Jag har nu äntligen avslutat min radiobearbetning av Bram Stokers Dracula. Det tog mycket längre tid än planerat - på grund av datastrul, hunddiarréer, Almedalsvistelser med mera. Men nu är greven äntligen utplånad - eller är han det? Jag märkte när jag kommit ungefär 70 sidor att jag omöjligt skulle hinna flytta handlingen tillbaka till Transsylvanien igen; alltså måste hela sällskapet med Dracula och Van Helsing i spetsen stanna kvar i London och utkämpa den slutliga striden där.

Så fick det alltså bli. Och Mina Murray har naturligtvis huvudrollen i finalen... Men som sagt, min kärlek till Roman Polanski tog överhanden, så om någon blir överraskad över slutet, så blame it on Roman P. and not on me!

Uppdaterad: 24 jul 2009 kl. 18:50 » 3 kommentarer   » Kommentera » Dela på Facebook 

Sant Georgsafton....

...börjar nu påminna om Midsommarafton. Regnet öser ned och åskan dånar... en perfekt kväll för att ta sig an de sista scenerna i Dracula...Van Helsing har gjort entré - smärtsamt övertygad om vad som kommer att ske, Jonathan Harker är snart tillbaka hos sin älskade Mina Murray...London härjas av vad man tror är Pesten... och Arthur Holmwood och John Seward gör sig beredda att fatta sitt livs svåraste beslut.

    Sedan återstår bara en sak: Att förgöra Odjuret...

» 1 kommentarer   » Kommentera » Dela på Facebook 

Sant Georgsafton....

...börjar nu påminna om Midsommarafton. Regnet öser ned och åskan dånar... en perfekt kväll för att ta sig an de sista scenerna i Dracula...Van Helsing har gjort entré - smärtsamt övertygad om vad som kommer att ske, Jonathan Harker är snart tillbaka hos sin älskade Mina Murray...London härjas av vad man tror är Pesten... och Arthur Holmwood och John Seward gör sig beredda att fatta sitt livs svåraste beslut.

    Sedan återstår bara en sak: Att förgöra Odjuret...

» 0 kommentarer   » Kommentera » Dela på Facebook 

och nu nalkas gryningen...

...talade just med regissören till "Dracula" - en kille som brukar syssla med opera, och det är naturligtvis perfekt. För här kör vi en gammaldags stil, utan några som helst moderniseringar... Vi diskuterade bland annat detta: VEM ska spela Dracula? En skicklig skådespelare, naturligtvis, men med en röst som man inte omedelbart identifierar... man ska helt enkelt inte se karln framför sig... Vi hittade ett bra namn, men det är ju inte säkert att han är ledig... Några förslag?

» 0 kommentarer   » Kommentera » Dela på Facebook 

laddar upp inför finalen av Dracula...

Ja, nu har jag börjat titta på BBC.s version av Dracula från 1977, och jag måste säga att min och den engelska dramatiseringen har en del gemensamt. Våra två droskscener är till förväxling lika, och det står nu klart för mig att vissa repliker verkar vara omöjliga att stå emot, exempelvis denna: "Hör på dem - dessa nattens barn. Vilken musik de skapar!"

Apropå vargarnas ylanden, förstås.

Vad gäller rollbesättningen i TV:serien, så tror jag mig ha en bättre idé vad gäller  Van Helsing - men den måste jag hålla hemlig; det är inte jag så bestämmer sådana saker....fast förslag kan man alltid komma med.

Uppdaterad: 14 jun 2009 kl. 18:55 » 2 kommentarer   » Kommentera » Dela på Facebook 

Dracula Akt 2.

Det står mer och mer klart för mig att Dracula är en treaktare - alltså 3x40 minuter och inte 2x60. Kan bli ett problem, men min uppgift är att göra mitt allra bästa av den här dramatiseringen, och då är det 3 akter som gäller.

Utmaningen består också i att göra intressanta karaktärer av samtliga inblandade, och det är inte säkert att jag lyckas med det. Boken innehåller ju faktiskt en hel del action, och den får inte heller gå förlorad.

Gillar verkligen att få tips kring detta, och tackar Stefan för de intressanta synpunkter han redan gett! Varje Dracula-fantast som gärna vill höra sin Drömdracula i radio, får gärna komma med fler råd!

» 3 kommentarer   » Kommentera » Dela på Facebook 

Mer Blodig radio...

Ja, nu har jag skrivit första akten av Bram Stokers Dracula, och jag måste säga att det här är ett av de roligaste uppdrag jag någonsin haft. Det som dock fortfarande bekýmrar mig, är hur jag ska få mina darlings att få plats i denna -så gott det går -mycket texttrogna bearbetning.

En sak jag snabbt fick klart för mig, var att  Lucy Westenra omöjligt kan ha tre friare - så Quincey Morris har rykt - synd men nödvändigt.

Jag kan inte förmå mig till att göra mig av med Lucy Westenra - hennes vänskap med Mina Murray/Harker är för mig helt nödvändig för skildringen. Och hennes förvandling till vampyr är oförglömlig - i synnerhet när det är hennes älskade som måste - ehum... köra in pålen mot slutet...

Mycket jobb kvar, alltså. Och tiden är knapp... Snart går solen upp...

Uppdaterad: 6 jun 2009 kl. 19:05 » 2 kommentarer   » Kommentera » Dela på Facebook 

Blodig radio...

En av mina favoritromaner ska radiodramatiseras - och det är jag som gör det.

    När jag först fick en förfrågan från Radioteatern om att göra 2 timmars radiopjäs av Dracula, blev jag livrädd. Detta verk är enormt visuellt. Hur i all världen ska jag kunna skildra grevens klättring nerför en lodrät slottsvägg i radioförmat?

Det har jag ännu inte räknat ut. Men det finns finns vissa uppdrag man inte kan säga nej till . Och Dracula är ett av dem. Nu befinner sig Jonathan Harker i Draculas slott, vargarna ylar, porten är låst, och utanför den skriker en kvinna i förtvivlan: Var är mitt barn? Odjur, ge mig tillbaka mitt barn!

Lätt så långt. Men sedan har vi ju alla andra karaktärer - en del riktigt roliga bifigurer, som man ogärna utelämnar. Tänk er Renfield, som sitter i sin cell på hispan och viskar: Blod är livet....blod är livet...

Hur ska jag få plats med honom?

Det här är det stora problemet. Jag anser att Dracula kräver 3 timmar. Men jag har bara 2 till mitt förfogande. Här gäller det att gallra hårt.. Och några älsklingar ryker nog.

Men jag ska försöka se till att det inte blir Renfield...

» 7 kommentarer   » Kommentera » Dela på Facebook 

drogar sig själv med Dracula...

» 0 kommentarer   » Kommentera » Dela på Facebook 

har just börjat läsa Joyce Carol Oates dagbok - och ser fram emot att träffa henne snart.

Uppdaterad: 14 maj 2009 kl. 18:38 » 8 kommentarer   » Kommentera » Dela på Facebook 

känner sig välvilligt inställd till Jonathan Littell...

Uppdaterad: 9 maj 2009 kl. 14:06 » 2 kommentarer   » Kommentera » Dela på Facebook