Läs hela inlägget

Några ord vad gäller Trollkarlen från Oz.

av

Vi ska strax fortsätta med den sista delen i serien In i hyckleriet apropå den växande antisemitismen men först några rader angående något som den som följer den här bloggen varit medveten om under en längre tid.

Den här bloggen är hackad. Det är även mitt mailkonto, mitt Facebook-konto och all min elektroniska utrustning.

Så har det varit i mer än fyra år och det vet alla som följer denna blogg och alla som följer mig på Facebook.

Många av mina personliga kontakter har också fått information om detta via privata mail.

 

Det vore en överdrift att säga att jag fått något som helst stöd – än mindre hjälp – vad gäller dessa intrång – som under flera års tid har haft ett destruktivt inflytande på både mitt privatliv och min yrkesverksamhet.

Man kan snarare påstå motsatsen.

Av denna anledning har jag skickat ut några mail till dem som behöver veta det: Jag tar min hand från detta – oavsett vem som drabbats.

Jag vägrar att delta i någon som helst juridisk process mot den som kan tänkas ligga bakom kapningen av mina och eventuellt andras datorer.

Kalla det Stockholms-syndromet. Men det står inte trettio snutar utanför min dörr som har till uppgift att bevaka min säkerhet.

Efter mer än fyra år av detta är det för mig det enda vettiga beslutet.

 

Dagens Låt: Är en önskelåt. Det blir Paramore med Crushcrushcrush:

 

Läs hela inlägget

In i hyckleriet – tankar kring antisemitismen del 2. Så här vann Israel Shamir i Radionämnden.

av

Första delen i den här serien finns här:

http://www.boktipset.se/blogg/carinarydberg/2015/02/17/in-i-hyckleriet-tankar-kring-antisemitismen-del-1/

- och här är andra skissen.

 

Idag har Sveriges Radio krupit till korset med anledning av intervjun med Israels ambassadör. Bär judarna ansvar för den växande antisemitismen?

Den frågan vägrade ambassadören att svara på – och det är fullt förståeligt. Jag inställer med Negar Josephi i hennes artikel i dagens Expressen:

http://www.expressen.se/kultur/josephi-judefragan-i-p1-var-inget-misstag/

Nåväl. Jag har inte jobbat på SR och vet inte hur man förbereder intervjuer och övriga inslag. Men jag drar mig till minnes ett avsnitt av P1:s Medierna för några år sedan, i vilket Israel Shamir beskrevs som antisemit.

Det gillade inte Shamir, som anmälde programmet till Radionämnden och vann – eftersom han själv inte blivit ombedd att medverka i programmet.

http://www.dagensmedia.se/nyheter/radio/article3191217.ece

Låt så vara. Men att Shamir är antisemit och förintelseförnekare har aldrig varit någon hemlighet. Det är bara att gå in på hans egen hemsida. Eller läsa Wikipedia.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Israel_Shamir

På grund av sin antisemitism är Shamir ingen välkommen gäst i Frankrike. Det beror inte bara på innehållet på hans egen hemsida – utan på att han medverkat i en nynazistisk tidning.

I Wikipedia kan man bland annat läsa:

2003 började bland annat tidningen Expo undersöka Shamirs bakgrund och hittade ett antal felaktigheter. Bland annat har han bott i Sverige då han i sitt CV påstått sig bo i Israel och Ryssland.[4] I samband med att den amerikanska vit makt-organisationen National Alliance 2002 arrangerade konserten ”Rock against Israel” försvarade Shamir organisationen. I en artikel i den engelskspråkiga tidningen Arab News förklarade han att den nazism som National Alliance står för inte på något sätt var värre än den ”judiska rasismen”. Vidare förklarade han att även om man inte bör omfamna National Alliance ska man inte attackera dem med våld.[5]

Ali Abunimah, kritiker på webbsidan Electronic Intifada, och Hussein Ibish, presstalesman för Arabisk-amerikanska kommittén mot diskriminering (ADC), menar att Shamir återanvänder gammalt antisemitiskt tankegods i sina texter.[6][7] Bland annat har han påstått att den amerikanska regeringen utkämpar judarnas krig under inflytande av ZOG[8].

 

Men det här materialet orkade inte Radionämnden sätta sig in i. Man fällde programmet Medierna.

Det var några år sedan men det är bra att ha detta i minnet när Dagens Eko gör en dundertabbe som den häromdagen.

När man för en gångs skull hade möjligheten att få ett uttalande från Israels ambassadör vad gäller den Israels politik, sumpar man det genom att använda ordet ‘judar’.

Och mot bakgrund av Radionämndens beslut vad gäller den ökände antisemiten Israel Shamir kan jag inte låta bli att fråga mig om detta bara var en ren klantighet – eller en freudiansk felsägning.

Jag ser fram emot Israel Shamirs stämning av ägaren till den här webbsidan: Bonniers.

 

Dagens Låt: Är en önskelåt. Det blir Pink Floyd med Comfortably Numb:

 

 

 

Läs hela inlägget

In i hyckleriet – tankar kring antisemitismen. Del 1.

av

Det finns mycket att säga kring Sveriges förhållande till nazismen och antisemitismen i största allmänhet. Betrakta mina blogginlägg under de närmaste dagarna som skisser.

Här är den första skissen:

I Växjö har man satt stopp för skulpturen Tanten med väskan. En äldre kvinna – tidigare fånge i ett koncentrationsläger – slår en nynazist i skallen med sin handväska.

Motivet till beslutet är enligt den senaste sändningen i Dagens Eko att ”våld inte ska bemötas med våld”.

Samt att människors kunskap om Förintelsen inte är tillräckligt god för att man ska kunna förstå skulpturen i fråga.

Det är en häpnadsväckande syn på Förintelsen och på konst i största allmänhet; eftersom publiken överlag anses vara för outbildad för att förstå skulpturen i fråga så ska den inte visas.

Man frestas även att dra slutsatsen att Växjös kultur- och fritidsnämnds arbetsutskotts kunskaper om Förintelsen inte kan vara särskilt goda de heller – eftersom man jämför skulpturen med nazisternas folkmord. Våld ska inte bemötas med våld.

Jag tror ta mig fan jag måste investera i fler handväskor.

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/smalandsnytt/ingen-staty-av-tanten-med-vaskan

 

Dagens Låt: Är en önskelåt. Det blir The Lumineers med Ho Hay.

 

 

Läs hela inlägget

Vem är Lars Vilks? Några tankar kring attentaten i Köpenhamn.

av

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Jag är starkt kritisk till karikatyrer av profeten Muhammed. Anledningen till det är enkel: Om dessa karikatyrer bara förolämpade dem de var menade att förolämpa – ett antal fundamentalistiska galningar – så skulle jag gladeligen rita min egen rondellhund.

Men hur man än vänder och vrider på det så är publicering av bilder som har som syfte att förolämpa Muhammed – inte att avbilda honom i största allmänhet – en förolämpning mot alla troende muslimer och inte bara de muslimska fanatikerna.

Därför anser jag att publicering av Muhammed-karikatyrer är fel.

 

Vad gäller Lars Vilks rondellhund så har man inom svensk media varit synnerligen restriktiv med att återge denna teckning – ända tills helt nyligen. Terrorattentaten i Köpenhamn i lördags fick åtminstone SVT 2 att ändra inställning och visa rondellhunden ett antal gånger.

Det är på ett sätt förståeligt. Man vill dels visa sin lojalitet med konstnären Vilks och hans rätt att göra denna teckning – men också markera starkt mot det terrordåd som kan ha varit riktat mot honom.

Huruvida det förhåller sig på det sättet får vi förmodligen aldrig reda på, eftersom gärningsmannen är död.

 

Problemet med publiceringen är i mitt tycke att den riskerar att bli kontraproduktiv. Fler och fler muslimer kommer att känna sig diskriminerade och förolämpade och helt enkelt hävda: Men hallå. Jag har ingenting med de här fundamentalisterna att göra. Varför ska jag klä skott för detta?

 

Det är alltså majoriteten som får betala priset för vansinnet hos en minoritet.

 

Och det är med största sannolikhet majoriteten som till följd av helgens attentat kommer att uppleva ännu större misstänksamhet och rasism.

 

En sådan utveckling drar ingen nytta av. Utom möjligtvis jihadisterna, som i och med ökat misstänkliggörande av muslimer får fler frustrerade rekryter.

 

Men mitt i allt detta kan jag inte låta bli att tycka synd om Lars Vilks, vars teckning nu visas i SVT.

 

Jag frågar mig: Är det här verkligen medias sätt att visa lojalitet med Vilks och hoten mot honom?

 

Jag frågar mig: Skulle någon av dem som publicerar eller försvarar publiceringen av Vilks rondellhund även stödja hashtaggen: Je suis Vilks.

Om den nu fanns.

 

Det är ett moraliskt dilemma jag inte kan bringa någon reda i. Jag är bara en författare. Jag ställer bara frågor.

 

Om man anser att det är rätt att publicera Lars Vilks rondellhund, är man då också beredd att säga Je suis Vilks – trots att Vilks är i livet?

 

För att göra det ännu värre: Om Vilks hade omkommit i attentatet, hade man då sagt Je suis Vilks?

 

Hade vi sett tusentals människor på Sergels Torg och i Kungsträdgården hållande skyltar med texten: Je suis Vilks?

 

Och om svaret på den frågan är Nej så vill jag gärna veta varför.

 

Vem är Charlie och vem är Vilks och vad är skillnaden?

 

Finns det någon?

 

Dagens Låt: Är en önskelåt. Det blir Johnny Cash med God’s Gonna Cut You Down:

 

Läs hela inlägget

Alla Stjärtars Dag – det firar vi med några sado-rullar, med och utan sex.

av

Nu när Fifty Shades of Grey har premiär så tror jag att den moralpanik som bidragit till det stora förhandsintresset för den här filmen kommer att lägga sig rätt snabbt.

Vad jag själv anser om Fifty Shades of Grey framgick av min egen recension för ett par dagar sedan.

http://www.boktipset.se/blogg/carinarydberg/2015/02/11/fifty-shades-of-grey-recension-har/

Att låta filmen få sin världspremiär på Valentine’s Day är dock ett kul grepp – därav rubriken till dagens inlägg.

 

Det här med sado-masochism är en komplicerad sak och vad man ofta glömmer är att den mest förfinade formen av denna sexuella inriktning inte nödvändigtvis behöver inkludera sex. Det kan till och med vara helt förbjudet.

Vad man också sällan tänker på att många relationer rymmer ett stort mått av sado-masochism och i filmens värld finner man många exempel på detta.

Fifty Shades of Grey har kritiserats för att en skildrar ett ojämlikt förhållande mellan en oerfaren kvinna och en förmögen man med makt.

Men det i mitt tycke bästa exemplet på den här typen av sado-masochism är av betydligt tidigare märke – eller vad sägs om förhållandet mellan Joan Fontaine och Laurence Olivier i Alfred Hitchcocks Rebecca?

Hitchcock var för övrigt mycket bra på S/M – och det kan exempelvis skådespelerskan Tippi Hedren vittna om, eftersom hon under inspelningen av Fåglarna blev synnerligen terroriserad av regissören.

Inget sex, alltså. Bara makt och förnedring.

Svenska Ingrid Bergman var även hon huvudrollsinnehavare i en av Hitchcocks filmer: Notorious  från 1941 och även här är det sado-masochistiskt så det förslår:

Samma år medverkade Bergman i Doctor Jekyll and Mr. Hyde, där hon spelade mot Spencer Tracy. Den filmen finns inte på YouTube men Bergmans rollfigurer i dessa filmer påminner inte så lite om varandra – och detsamma gäller för de manliga huvudpersonerna i båda filmerna. Här är en scen ur filmen – med Tracy och Lana Turner:

 

Sado-masochism behöver för övrigt inte ens ha med kärleksförhållanden mellan man och kvinna att göra. Vad sägs om mor/dotter. I Ingmar Bergmans Höstsonaten återser vi Ingrid Bergman i rollen som den berömda pianisten som efter många år besöker sin till en början självutplånande dotter.

Men. Efter ett tag skiftar rollerna – som så ofta i den här typen av relationer.

 

Så till sado-masochism av det lite sexigare slaget och vi börjar med en klassiker i genren:

https://www.youtube.com/watch?v=7LxHFrMZ3eQ

- nämligen Nattportiern. Av någon anledning ej inbäddningsbar – men det är bara att klicka.

Även Sista Tangon i Paris är självklar i sammanhanget:

Liksom Nagisa Oshimas Sinnenas rike:

- dessvärre spanskdubbad och i undermålig bildkvaliet men låt inte det avskräcka er. För att kunna se den här rullen på själva YouTube måste man dock skapa ett konto och intyga att man är över 18 år gammal. För här är det Sex På Riktigt. Men som jag minns det gick den manlige huvudrollsinnehavaren ur det hela med penisen i behåll.

 

Om ens smak vad gäller S/M är av det ännu mer ska vi säga exotiska slaget så kan jag även rekommendera japanska Beautiful Girl Hunter, som handlar om en sexgalen seriemördare:

 

Även David Lynch har dragit sitt strå till sado-stacken i och med Blue Velvet och jag önskar jag kunde länka till en snyggare uppladdning – men står man ut med risig bildkvaliet och tio minuter långa avsnitt så finns hela rullen på YouTube:

På gay-fronten måste Jean Genet betraktas som kungen av S/M och det visste Rainer Werner Fassbinder som filmatiserade Matrosen och stjärnan:

- dessvärre är uppladdningen i usel kvalitet.

 

Röda som hjärtan blir stjärtarna efter denna sado-orgie. Jag önskar en härlig helg!

 

Dagens Låt: Är en önskelåt som funkar väl i sammanhanget. Det blir England Dan och John Ford Coley med I’d Really Love To See You Tonight:

- som jag minns det samtida med Sinnenas rike.

 

Sist av allt: Jag glömde ju den här:

Och även denna:

För en gång i tiden var Madonna väldigt intresserad av detta:

 

 

 

 

 

Läs hela inlägget

Fredag den 13:e. Och gissa vilken film jag visar. Dessutom: The Burning och The Texas Chainsaw Massacre.

av

Det är fredag den 13:e och detta måste ju faktiskt firas.

 

Jag vet inte varför vi fått för oss att 13 är ett olyckstal – vissa anser raka motsatsen – och själv har jag aldrig upplevt några särskilda svårigheter med detta datum.

Men för den som inte vågar sig utanför dörren ikväll har jag några gamla skräckisar att bjuda på och vi börjar självklart med den här:

Temat oskyldiga ungdomar som utsätts för blodig hämnd hittar vi i många filmer – inte minst i The Burning från 1981:

- som numera anses vara en kultrulle för alla slasher-diggare.

 

Sist men inte minst en film jag länkar till lite då och då. Motorsågsmassakern blev en gång i tiden föremål för den så kallade Videovålds-debatten, eftersom denna klassiker på den tiden ansågs skadlig och förråande. Här är den i originalversion från 1974:

 

 

Dagens Låt: Är en önskelåt. Det blir Three Days Grace med Gone Forever:

Läs hela inlägget

Fifty Shades of Grey – recension här.

av

När jag var i sex-årsåldern lekte jag och mina kompisar mycket med Barbie-dockor. Jag hade ungefär 15 Barbie och 2 Ken: En ond och en god. Den onde Ken kallades antingen Svarte Riddaren eller Nakenmannen och Svarte Riddaren kunde mycket lätt förvandlas till Nakenmannen. Så snart denna förvandling skett gick Nakenmannen lös på samtliga Barbie-dockor – inklusive Tutti – och övergreppen fortsatte tills gode Ken uppenbarade sig och ställde allt till rätta genom att döda Nakenmannen. I och med det var leken slut, för det fanns ju liksom inga historier att berätta om gode Ken, som var en rätt tråkig typ, men nödvändig för att berättelsen skulle få ett slut.

Med dessa barndomslekar i minnet läser jag med växande förvåning om hur bekymmersamt det är med Fifty Shades of Grey – den bästsäljande romanen som nu blivit film. Det talas om makt och kvinnoförtryck och underförstått kan det vara skadligt för unga flickor att ta del av detta könsrollskonservativa material.

Nu är det ju så att ingen som uttalat sig hittills har sett filmen. Den pressvisades först idag och på denna pressvisning fanns jag.

De flesta känner till storyn: Unga Anastasia möter stenrike Christian Grey, som enligt egen utsago är sadist och som nu vill ha Ana som sexslav.

Nu visar hon sig dock vara en ganska upprorisk sådan – och verkligen inte en ung kvinna som låter sig utsättas för vad som helst. Hon spelas bra av  Dakota Johnson och i början av filmen har man roligt åt några av hennes slagkraftiga repliker.

Jamie Dornan, som spelar Christian Grey har sexpacken på plats, men värre är det med spelet.  Dornan är ungefär lika uttrycksfull som min Ken-docka – och då är det gode Ken jag talar om.

Anhängare av den i Sverige icke-existerande lagen om samtycke finner en hel del att uppskatta i Fifty Shades of Grey för här är det samtycke i 180 som gäller innan Ana kan få ta del av nöjena i Christians eleganta tortyrkammare. Ett kontrakt måste undertecknas och det är synnerligen detaljrikt:

Vaginalt knytnävsknull? Nej

Analt knytnävsknull? Nej.

Bondage? Ja.

Fellatio?

 

Vi får aldrig veta vad Ana svarar på den frågan men ni kan vara lugna för att det inte förekommer några avsugningar i filmatiseringen av Fifty Shades of Grey. Det kan man kanske leva med. Men filmen saknar totalt spänning – vilket är anmärkningsvärt, eftersom den tänkbara konfliktytan är rätt stor. Man skulle kunna tänka sig att den så hövlige Grey bröt mot sina egna regler och utsatte sin Ana för något hon absolut inte skulle ha gått med på – om hon nu undertecknat det där kontraktet.

Men med sado-masochismen blir det inte så mycket – varken i eller utanför sovrummet. Anastasias förhållande med Grey blir mer och mer likt en vanligt relation – fast filmen vill påstå det motsatta – med en man som inte riktigt vill öppna sig men som man förstår har varit med om hemska saker i barndomen.

Det skulle kunna bli stort drama av detta. Men dessvärre är Grey lite väl romantisk och medkännande för att kunna kvala in i sadist-ligan och Ana alltför självständig och temperamentsfull för att kunna kallas masochist.

Det kan ju kännas trevligt och uppbyggligt men någon bra film blir det inte och inte heller något chockerande sex i tortyrkammaren – däremot ett öronbedövande soundtrack av gamla och nya hits samt pinsamt tydlig produktplacering.

Vilket är den enda riktiga sadism jag finner i den här filmen.

 

Dagens Låt: Är en önskelåt. Det blir Thirty Seconds To Mars med The Kill:

 

Läs hela inlägget

Den mest kontroversiella ryska filmen just nu: Leviathan. Se den nu.

av

Leviathan är en av de mest omtalade filmerna just nu.

Den här filmen är finansierad av det ryska kulturdepartementet – men har ändå väckt rabalder i Ryssland på grund av sitt kontroversiella innehåll, som anses Putin-fientligt.

Filmen finns på YouTube – engelsktextad dessutom – men jag tror det gäller att skynda sig om man vill se den genast:

 

 

Dagens Låt: Är en önskelåt. Det blir än en gång Sympathy for the Devil med The Rolling Stones – här i helcool liveversion:

 

 

Läs hela inlägget

Söndagssex i Sinnenas Rike.

av

Jag glömmer aldrig när Nagisa Oshimas Sinnenas rike fick sin premiär. Filmen hade bannlysts i många länder på grund av sitt erotiska innehåll och även i Sverige blev det diskussion – fast kanske mest på grund av det kontroversiella slutet.

Filmen skildrar ett intensivt sexuellt förhållande och dess konsekvenser. Många menade att anledningen till att filmen bannlystes var att det är kvinnan som tar kommandot över relationen. För andra blev kopplingen sexualitet/död alltför magstark.

Den här filmen finns dessvärre bara i en spanskdubbad version på YouTube men dubbningen är ett mindre problem eftersom bildkvaliteten inte heller är den bästa.

Det hindrar mig dock inte från att rekommendera detta erotiska mästerverk: Bättre att se den i det här skicket än att inte se den alls.

 

Dagens Låt: Är en önskelåt. Det blir Cold Play med The Scientist:

 

 

 

 

Läs hela inlägget

Trollkarlen från Oz slår till igen. Kapar Per Svenssons twitter-konto.

av

Det händer inte sällan att folk i bekantskapskretsen får lite problem med min hackare. När en av mina vänner besökte mig i Italien förra året fick han 15 sms med exakt samma meddelande – skickade från en av hans väninnor.

Fast. Det var förstås inte hon som hade skickat dem.

Ofta rör det sig det här om ren ploj-aktivitet och ingenting man behöver bry sig så mycket om – bortsett från att det är irriterande, förstås.

Den som drabbats helt nyligen är journalisten Per Svensson som intervjuar mig i senaste numret av tidningen ViLäser.

 

Kort efter att tidningen publicerats hittade jag ett meddelande från twitter. Per Svensson hade börjat följa mitt twitter-konto.

Meddelandet kom in kvart i fem på morgonen och det första jag tänkte var: Vad i helvete gör Per uppe vid den här tiden? Och har han inget bättre för sig än att följa mitt tråkiga konto?

Det hade han förstås. Riktigt vad han gjorde vet jag inte men jag misstänker att han sov.

Det var alltså inte Per Svensson som börjat följa mitt konto. Hans konto hade blivit kapat och det har jag nu talat om för honom.

I intervjun i ViLäser skriver han att jag haft stora internet-problem den senaste tiden. Det stämmer förstås.

Nu verkar det som om Per Svensson har samma problem. Vi får hoppas att det inte innebär problem för hela Sydsvenskan.

Allt det här är ju tråkigt. Men för att citera en av huvudpersonerna i Dangerous Liasons:

It’s beyond my control.

 

Dagens Låt: Är en önskelåt. Det blir Tove Lo med Habits:

 

 

 

 

 

 

loading